GÖTEBORGS UNIVERSITET

Statsvetenskapliga institutionen

Gäster och främlingar?

– frisinnet och liberalismens andra ansikte

Kandidatuppsats, 15 hp
Statsvetenskap
HT 2009
Olov Stenlund
Handledare: Marie Demker
9947 ord

1
 Innehållsförteckning

1.Abstract 3
2.Introduktion 4
2.1 Syfte och frågeställningar 5
3. Den kluvna liberalismen 7
3.1 Liberalismens två ansikten 7
3.2 Två liberala berättelser 8
4. Berättelsens betydelse 9
4.1 Vad är ett narrativ? 9
4.2 Det frikyrkliga diasporanarrativet 10
4.3 Det frisinnade narrativet 12
5. Metod 14
5.1 Val av metod 14
5.2 Preciseringar av idémängden 14
5.3 Precisering av idébärare 15
5.4 Val och utnyttjande av material 15
6. Resultat 16
6.1 1974 – 1975: Opposition 16
6.2 1975 – 1981: Assimilation 17
6.3 1981 – 1990: Ambivalens 19
6.4 1991 – 1999: Motstånd och resignation 21
6.5 2000 – 2006: Kristna Liberaler 24
7. Avslutande diskussion 25
8. Litteraturförteckning 27
9. Materialförteckning 28
10. Bilaga 1: Frisinnade och liberala idealtyper 29

2
1. Strangers and Pilgrims? Swedish non-conformism and the second face of liberalism
Swedish title: Gäster och främlingar? Frisinnet och liberalismens andra ansikte

The objects of this essay are:

1.to capture and analyze the narrative of Swedish non-conformist christians and teetotalers active
within Folkpartiet, the liberal party of Sweden;

2.to describe ways in which this narrative shapes ideological positions adopted by its users;

3.to describe how the non-conformist liberal narrative and accompanying ideology change over
time.

In light of recent debates about multi-culturalism, religious pluralism, and religion in the public
sphere, the ways in which such a narrative shapes conceptions of tolerance, as well as attitudes
toward the rights of minorities, are of particular interest.

Two ideal types of liberalism are constructed by using John Gray's concept of the two faces of
liberalism, as well as work done by theologians John Howard Yoder, Karl Barth and Arne
Rasmusson and representatives of the non-conformist liberal tradition. These ideal types then serve
as a guide for an analysis of Frisinnad Tidskrift (FT), a non-conformist liberal magazine, covering
the years 1974-2006.

The results show that liberals have used the non-conformist narrative and ideology in a variety of
ways. In 1974 and 1975, the narrative was used to position non-conformism as an oppositional
force within the liberal party. The difference between non-conformism and liberalism was
downplayed in the period just before the center-right coalition's victory in the parliamentary
elections in 1976, only to return ahead of the defeat in the elections of 1982. During the eighties and
nineties, an account of non-conformist history was again used to construct a particular type of non-
violent, pragmatic left-liberalism with a communitarian twist. This was done in the face of
mounting opposition from enlightenment liberals and free market conservatives, as well as
increased competition for the Christian vote from the Christian Democrats. In the period after 2000,
however, the uniquely non-conformist narrative and ideology all but disappeared. This correlates
with an ideological shift within Folkpartiet Liberalerna, away from an Anglo-American or
Scandinavian type of liberalism toward a more continental type of liberalism in the mould of the
Danish Venstre or the Dutch VVD.

Key words: Liberalism, tolerance, non-conformism, free church ecclesiology, party ideology,
Swedish politics, narrative, diaspora

3
2. Introduktion
Hösten 2009 är det tjugo år sedan Berlinmuren föll. Det sovjetiska imperium som under
efterkrigstiden hade varit den västerländska liberala demokratins huvudfiende avvecklade under
sent 80- och tidigt 90-tal sig självt, medan många länder i såväl det gamla östblocket som i Asien,
Afrika och Sydamerika anträdde vägen mot det öppna samhället. Trots några ofrånkomliga bakslag
verkade det som om historiens slut låg precis bortom horisonten. De ideologier som förut skapat
splittring var på väg att vittra bort. En ny, liberal världsordning byggd på frihet, jämlikhet och
broderskap, på parlamentarism, rättsstat och marknadsekonomi, skulle äntligen förverkligas.

Den svenska politiska kulturen hade då, enligt många bedömare redan länge präglats av samsyn.
Detta sätt att se på svensk politik har nått spridning framför allt genom Herbert Tingstens idé om
”ideologiernas död”. Tingsten menar att den svenska nationalstatens religiösa och etniska
homogenitet har skapat förutsättningar för att avideologisera politiken. Falska och splittrande
metafysiska och ideologiska föreställningar har spelat ut sin roll, och kan nu ersättas av demokratin
som överideologi.1, 2 Bjereld och Demker driver för sin del tesen om att det under 1980-talet blev
omöjligt att definiera sig som något annat än liberal i svensk politisk debatt. Från denna tid var det
alltså istället liberalismen som fick ikläda sig rollen som överideologi.3

Den liberala ideologin stod nu alltså som segrare både nationellt och globalt. I framtiden skulle
grundläggande värderingar bli mer och mer lika. Åsiktsskillnader som tidigare varit omöjliga att
överbrygga kunde nu bli föremål för förhandlingar och kompromisser.

Men tog historien verkligen slut? På senare tid har den utomeuropeiska invandringen, den ökade
polariseringen mellan den muslimska världen och väst, och det som har kallats ”religionens
återkomst” tillsammans bidragit till att debatten om vilken plats religionen bör få ta i det offentliga
har blossat upp på nytt. Istället för att tala om ökande värdemässig samsyn eller sekularisering, har
betraktare börjat använda begrepp som ”postsekularitet”. Detta begrepp fångar en utveckling där
religiösa föreställningar visserligen inte har någon privilegierad ställning gentemot andra sätt att se

1 För en bitvis kritisk översiktlig genomgång av den här aspekten av Tingstens tänkande, se Sigurdson (2000) s 88 ff
Sigurdson hävdar också att den demokrati som liberalen Tingsten vill se enighet kring har de allra flesta av de drag
som den senare är kritisk till hos andra ideologier.
2 Ers visar att Tingsten trots sin kritik av övergripande meningsskapande föreställningar, och i synnerhet ideologiska
historieskrivningar, förankrar denna kritik i en egen tolkning av historien, med egna moraliska och politiska
implikationer. För en sammanfattning se s 224 ff
3 Bjereld och Demker (2008), s 114-116

4
världen, men där argument och handlingsmönster hämtade från en religiös sfär ges offentlighet på
ett annat sätt än tidigare.4

De som bejakar en sådan utveckling hoppas på en omförhandling av sekulariteten. På så sätt kan

fler röster höras. Samtidigt finns det de som ser önskan om en sådan omförhandling som en
backlash och ett hot mot hela det sekulära projektet. I Sverige har bland annat politiker som
Nyamko Sabuni och fristående debattörer som Dilsa Demirbag-Sten åberopat en liberal idétradition
rotad i upplysningen som stöd för en strikt sekularistisk politik. I Hedenius efterföljd har
Humanisternas ordförande Christer Sturmark gett ut skriften ”Tro och vetande 2.0”.

Av allt att döma är det alltså upplagt för en ny strid om tro och vetande mellan liberalerna och deras
kritiker. Samtidigt är det värt att ställa sig frågan om liberalismen verkligen är så strömlinjeformad
och homogen som debattörer på båda sidor ofta ger sken av. En ideologi som är så omfattande, och
som omfattas av så många, rymmer rimligen spänningar också i synen på mångkultur och
religionens rättmätiga roll i samhället. För den som vill förstå en debatt om inställningen till
kulturell pluralism kan det därför vara väl så fruktbart att syna debatten inom liberalismen.

2.1 Syfte och frågeställningar

Det övergripande syftet med den här uppsatsen är att undersöka ideologiska spänningar inom den
liberala idétraditionen. I ljuset av de senaste årens tilltagande religionsdebatt är jag särskilt
intresserad av hur liberaler närmar sig frågor om religiös pluralism. I samband med det vill jag
också spåra olika liberala förståelser av toleransbegreppet i svensk liberalism. Vad menar liberaler
när de säger ”tolerans”? Var går dess gränser? Hur långt utanför majoritetens grundläggande
värderingar ska det vara tillåtet att sträcka sig? För att göra detta tar jag till att börja med hjälp av
John Grays idealtypiska uppställning av liberalismens två ansikten. För att komma närmare
konflikter som rör just religiös pluralism kommer jag sedan att fokusera på den frikyrkligt präglade
frisinnade liberalismen. Folkpartiet och dess liberala föregångare har sedan åtminstone andra halvan
av 1800-talet präglats av relationen mellan de frisinnade och de kulturradikala, ofta antiklerikala
stadsliberalerna. Varken liberalismen eller frisinnet ryms inom ett specifikt parti. En studie över de
frisinnades utveckling inom folkpartiet säger därför långt ifrån allt om alla de sätt att resonera kring
tolerans och pluralism som ryms under det liberala paraplyet. Samtidigt var den frisinnade grenen
klart dominerande under 1900-talets tredjedel, och bara missionsförbundarna beklädde ännu under

4 Se till exempel Sigurdson, (2009)

5
folkpartiregeringen 1978-79 fem av 19 stadsrådsposter.5 Framför allt är frisinnet intressant därför att
många frikyrkliga, som kan antas ha ett närmare förhållande till religionsfrihetsfrågor än svensken i
gemen, under en lång period såg folkpartiet som sitt parti.

De som identifieras och identifierar sig som representanter för frisinnet utgår från att de tillhör en
koherent och konsistent idétradition. Samtidigt har de ofta svårt att skilja det frisinnade från det
”normalliberala” i sina ideologiska ställningstaganden. Möjligen finns också en ovilja att redovisa
vad i ett resonemang som grundar sig i frisinnade värderingar, om en sådan redovisning leder till att
det blir svårare att övertyga stadsliberalerna i partiet. För att karaktärisera frisinnet kommer jag
därför att utgå från de frisinnades bruk av sin historia. Vilken roll spelar ett sådant frisinnat narrativ
för den frisinnade identiteten? Hur påverkar det hur de frisinnade ser på världen? Med Andrus Ers
ord: ”Hur definierar dessa berättelser de val, ståndpunkter och handlingsalternativ som antas finnas
till hands i det rådande läget?”6 Historiskt föddes frisinnet inom grupper som fick kämpa för
samvetsfrihet och rätten att praktisera sin religion även när överheten och majoritetssamhället
menade att de hade fel. Det blir därför särskilt intressant att se i vilken grad en frisinnad identitet
präglar inställningen i frågor som rör motsvarande rättigheter hos mer nytillkomna religiösa
minoriteter. Finns det ett kollektivt minne av denna kamp? Har de frisinnade bevarat en bild av sig
själva som gäster och främlingar i majoritetskulturen?

Rent praktiskt kommer jag att börja med att utgå från några teologers redogörelse för en frikyrklig
tradition som identifierar de kristna som en marginaliserad grupp. På så sätt hoppas jag fånga in en
frikyrklig berättelse av att vara en religiös minoritet, och några av de politiska implikationer som en
sådan erfarenhet kan tänkas ha för de frikyrkliga själva. För att identifiera en specifikt frisinnad
idealtypisk ideologi fortsätter jag med en läsning av några frisinnade försök att ringa in den egna
identiteten. Denna idealtyp testas så på ett större antal texter. En del i min undersökning blir också
att se hur denna ideologi, och den berättelse den bygger på, har förändrats över tid. Under de
senaste decennierna har frisinnet fått minskat inflytande inom folkpartiet. Har denna utveckling
gjort att den frisinnade identiteten blivit mer lik majoritetsliberalernas, eller till att de frisinnade
understryker sin särart?

5 FT 6 89 s 103
6 Ers, s 9-10

6
3. Den kluvna liberalismen

3.1 Liberalismens två ansikten

Genom liberalismens historia har idén om tolerans varit ett kärnvärde. En intern liberal debatt om
kulturell och religiös pluralism kommer därför inte att utgå från olika uppfattningar om vikten av att
tolerera skillnad. Liberalism, oavsett form eller prefix, slutar ju att vara liberal just när den inte
prioriterar tolerans. En sådan debatt kan istället antas härröra från olika definitioner av begreppet.
Den brittiske filosofen John Gray argumenterar för att den liberala toleransen – och i förlängningen
den liberala traditionen som helhet – kan härledas ur två inkompatibla filosofiska attityder:

”Liberalism has always had two faces. From one side, toleration is the pursuit of an ideal form of
life. From the other, it is the search for terms of peace among different ways of life. In the former
view, liberal institutions are seen as applications of universal principles. In the latter, they are a
means to peaceful coexistence. In the first, liberalism is a prescription for a universal regime. In the
second, it is a project of coexistence that can be pursued in many regimes.” 7

I Grays genealogi av dessa sätt att se på toleransen faller John Locke inom den första gruppen, och
tjänar som mall för senare, liknande redogörelser. Även om Locke var övertygad om att hans
religiösa åskådning var den korrekta, försäkrade statens tolerans av andra, sämre sätt att leva att
individuella tillkortakommanden inte blev ett hinder för ett gemensamt, förnuftigt samförstånd.
Tolerans mot felaktiga sätt att leva skulle skapa ett gemensamt utrymme där människor med olika
övertygelser kunde resonera tillsammans. När de olika sidorna möttes i rationell debatt kunde de
arbeta sig fram mot en enhetlig bild av sanning och rätt. För Locke var toleransen alltså nödvändig
för att ge det förnuftsstyrda sökandet efter sanning en möjlighet att övervinna mänsklig svaghet.
Därmed kunde toleransen inte utvidgas till att omfatta grupper som var uppenbart oförnuftiga,
såsom ateister och katoliker: de var ju inte mottagliga för argument. Denna syn har naturligtvis
ändrats med tiden. Det bakomliggande resonemang som ledde till denna begränsade tolerans är
dock enligt Gray fortfarande identifierbart. En egen reflektion är att den grundläggande samsyn som
Tingsten såg som nödvändig för demokratin bygger på denna uppfattning om vad tolerans innebär.8

För att hitta en motsvarande, tidig användare av det andra toleransbegreppet vänder sig Gray så till
Thomas Hobbes, där han menar att ”[n]othing in Hobbes suggests he favoured toleration as a

7 Gray, John: the Two Faces of Liberalism, s 2

8 Se Tingsten, Demokratiens seger och kris, s 61, återgiven hos Sigurdson, (2000), s 95.

7
pathway to the true faith. For him, toleration was a strategy of peace. Indifferent to belief, the sole
concern of government was with practice. In this Hobbesian view, the end of toleration is not
consensus. It is coexistence.”9

Den liberala toleransens andra ansikte strävar alltså inte efter att upprätta ett universellt giltigt styre.
Poängen är inte heller är att åstadkomma samsyn kring en mer upplyst moraluppfattning.

Även om dessa liberalismens två ansikten har samexisterat så länge det har funnits någon
liberalism, har liberalismens första, universella ansikte alltid dominerat. I Grays efterföljd beklagar
Lindgren och Palmås att liberalism i en svensk kontext så genomgående har orienterat sig mot den
universalistiska idealtypen.10 De menar att svensk liberalism aldrig har präglats av någon större
uppskattning av pluralism och mångfald. Finns det då någon anledning att tro att frisinnet skulle
vara annorlunda på det sätt som antyddes ovan? För att svara på den frågan kan det vara på sin plats
med en kort historik över liberalismens svenska historia.

3.2 Två liberala berättelser

Djupt inne i Brasiliens regnskog rinner Rio Negro ut i Amazonas. I flera kilometer löper så Rio
Negros mörkblå, kyliga flöde parallellt med Amazonas sedimentrika, varma vatten i samma
flodbädd, men utan att de två strömmarna blandas. Detta naturfenomen kan tjäna som bild för
relationen mellan de två liberala traditioner som burit upp Folkpartiet: de kulturradikala, ofta
antiklerikala stadsliberalerna, och de frikyrkliga och/eller nykterhetsengagerade frisinnade. Utan att
i närmare detalj gå in på den svenska liberalismens historia kan vi konstatera att dessa två strömmar
har haft ett spänt förhållande till varandra. Stadsliberalerna var i allmänhet högutbildade
akademiker och kulturpersonligheter, medan de frisinnade ofta tillhörde arbetarklassen. Där
stadsliberalerna förankrade sitt politiska program i upplysningens idéer, byggde de frisinnade hellre
på egna erfarenheter.11 De två grupperna fann tidigt att de hamnade på samma sida i många frågor,
och bildade tillsammans Frisinnade Landsföreningen 1902. På grund av oenighet i rusdrycksfrågan
splittrades partiet 1923 i en större, frisinnad, och en mindre liberal del. Efter Kreugerkraschen och
den frisinnade regeringen Ekmans fall återförenades partiet tio år senare. Namnen levde dock kvar
som beteckningar på de två viktigaste åsiktsriktningarna.

9 Gray, John: (2000), s 3

10 Lindgren och Palmås (2006).
11 Leijonborg (1981)

8
De två strömningarna har alltså delat samma ideologiska flodfåra. Samtidigt är de två distinkta och
koherenta idétraditioner, som tenderar att resultera i olika ställningstaganden i vissa politiska
sakfrågor. Frisinnets traditionella hjärtefrågor har bland annat varit nykterhet, miljövård, militär
avrustning, höjt bistånd, och trossamfundens likställning. I vissa av dessa frågor har de frisinnade
varit överens med den dominerande, stadsliberala falangen inom folkpartiet. Ofta har de dock
utgjort en slags intern opposition.

Av hävd har försök att dra gränser mellan stadsliberalism och frisinne utgått antingen från enskildas
medlemskap i nykterhets- och/eller frikyrkorörelsen, eller från inställningen i de ovan uppräknade
frågorna. Men det är också möjligt att föreställa sig dem som två strömmar som organiserar sig runt
var sitt narrativ. I en sådan framställning blir kartläggningen av de två berättelserna det centrala, och
ställningstaganden i enskilda frågor mer en konsekvens av vilket narrativ som används som
ideologisk förankring.

4. Berättelsens betydelse

4.1 Vad är ett narrativ?

För min undersökning blir det alltså viktigt att urskilja och rekonstruera ett idealtypiskt frisinnat
narrativ. Vad menar jag då med ”narrativ”, eller ”berättelse”? På ett plan kan ett narrativ kännas
igen på att det för det första innefattar en historia om ett händelseförlopp, där frågor som ”vem?”,
”var?”, ”när?”, och hur? besvaras. Men för att denna historia ska bli ett narrativ krävs även att den
kopplas till en diskurs, som innefattar det sätt på vilket historien berättas, hur betydelsen av
handlingen kommenteras och vad som ger mening åt historien. Svaret på varför historien är
relevant och vad den betyder, alltså. På detta plan använder människor narrativ för att göra världen
begriplig, för att skapa gemenskap och konstruera och omförhandla identitet(-er). De används
också som verktyg för den enskilde att placera in sig i en större, gemensam historia. Att narrativ
med detta synsätt blir grundläggande för självförståelse, innebär också att de begränsar och öppnar
hur det är möjligt för individer att handla och ta ställning i olika situationer. 12

Genom att studera narrativ är det naturligtvis möjligt att få ny kunskap om händelser. I den här
undersökningen är det dock framför allt berättelsens betydelse för hur människor ser på

12 Detta stycke bygger på Robertson (2005).

9
verkligheten och den egna identiteten som är intressant. Huruvida berättelsens beskrivning av
händelser och personer är korrekt faller utanför undersökningens ram. Det som är intressant är
istället hur den formar sina användares sätt att resonera kring och förhålla sig till politiska
sakfrågor.

4.2 Det frikyrkliga diasporanarrativet

Jag är en gäst och främling, som mina fäder här

mitt hem är ej på jorden, nej ovan skyn det är13
Citatet ovan – i sig en hänvisning till hebreerbrevet 11:13 – är hämtat från en så kallad
hemlandssång. Psalmen har sjungits av generationer frikyrkliga, och är bara ett av många exempel
på psalmer där den kristna gemenskapen beskrivs som en diaspora, och den enskilde troende som en
pilgrim14. Naturligtvis är den dominerande poängen i dem att den troende är på väg hem till himlen.
Samtidigt speglar dessa texter den marginalisering som frikyrkofolket upplevde från det omgivande
majoritetssamhällets sida. De frikyrkliga i Sverige var en religiös minoritet långt innan termen
uppfanns. Det omgivande majoritetssamhällets inställning kännetecknades ofta av en slags välvillig
paternalism. Eftersom det statskyrkosystem som den tidiga frikyrkan tog avstånd från var så
sammanlänkat med statens självlegitimering blev detta också en politisk fråga. Frikyrkofolket fick
kämpa hårt för sin trosfrihet. Med hjälp av en viss läsart av bibeltexten och frikyrkans föregångare i
historien, kunde denna erfarenhet formuleras till ett diasporanarrativ som har varit en byggsten i de
frikyrkligas gemensamma identitetsbygge.15

Pionjärerna inom de fri- och inomkyrkliga väckelserörelserna var dock inte i första hand
16
intresserade av att skriva böcker om detta tema. Istället för teorin fokuserade man på praktiken.
För en presentation av det frikyrkliga diasporatemat går vi därför vidare till en kort redogörelse av
hur några teologer närmare vår egen tid har presenterat det.

13 Psalmer och Sånger nr 322

14 Ett axplock: ”Här vid älvarna i Babel/ Tystnar ofta nog vår sång” (Ps o S 302:2); ”Jag är en pilgrim här, går mot mitt
hem” (Ps o S 720); ””Hur ljuvligt det är att möta, på väg till Jerusalem/ En återlöst syskonskara, när ensam jag
vandrar hem” (Ps o S 301); ”Jag följer korset, och lämnar världen” (Ps o S 594:3)
15 I GT återfinns exiltemat till exempel i berättelsen om Abrahams uttåg ur Ur, respektive Israels uttåg ur Egypten.
Särskilt markerat blir det dock i och med den babyloniska fångenskapen och det första templets förstörelse. Se Jer,
Esra, Neh, Dan. I NT förekommer diasporatemat både i de historiska böckerna, breven och uppenbarelseboken. Se
till exempel 1 Pet 1-2, Heb 13, Svensk frikyrklighet är också påverkad av anabaptismen och pietismen, två rörelser
som båda starkt markerade skillnad mellan sig och ”världen”.
16 Se Sune Fahlgren, Predikantskap och församling: sex fallstudier av en ecklesial baspraktik inom svensk
frikyrklighet fram till 1960-talet (ÖTH-rapport, 3 Örebro: Uppsala Universitet, 2006). s 21

10
John Howard Yoder är en av de teologer som under 1900-talet tydligast har använt
diasporatematiken i sitt arbete.17,18 Yoder såg erfarenheten av att leva insprängda som en minoritet
som inte har makten som ett drag som starkt präglade den judiska identiteten. Urkyrkan, som ju
började som en judisk sekt, ärvde och utvecklade denna aspekt av judiskheten. Denna gemenskap,
menar Yoder, var organiserad på ett sätt som avvek från det omgivande samhället på viktiga
punkter. För det första var den var pacifistisk. Det är Guds ansvar att upprätta fred och rättfärdighet,
medan kyrkans uppgift är att troget och tålmodigt praktisera Jesu uppmaning att inte löna ont med
ont. Denna icke-våldslighet och förtröstan på att Gud är Herre över historien innebar också att de
kristnas lojalitet till det rådande styret var villkorat. Med Petrus ord måste de ”lyda Gud mer än
människor”19, samtidigt som de efter Jeremia också skulle ”gör[a] allt för att den stad” som de levde
i skulle blomstra.20 Det var inte kyrkans ansvar att förse statsmakten med argument för att
legitimera sin maktutövning: etiken formulerades och praktiserades i de troendes gemenskap. Yoder
karaktäriserar paradoxalt nog denna minoritets hållning som mer universell än det omgivande
romarrikets mångfald av folkslag, religioner och språk. Såväl det judiska som det tidiga kristna
nätverket nådde utanför imperiets gränser. Kejsaren må ha gjort anspråk på herravälde över sitt
territorium, men Gud är skapare och Herre över allt.

I takt med att den nya tron närmade sig maktens centrum och samtidigt blev mindre judisk,
förlorade detta diasporanarrativ i inflytande i kristendomens huvudfåra. Ändå bevarades den tidiga
diaspora-identiteten av en rad rörelser som antingen hänvisades eller själva valde att söka sig
tillbaka till marginalerna. För Yoder innebar 1500-talets radikala reformation det tydligaste
exemplet på en återgång till ur- och fornkyrkans diasporaidentitet.21

17 Se Yoder, John (1994) och (2003) Yoder var mennonit och skrev utifrån en frikyrklig, anabaptistisk tradition.
Exempelvis Rasmusson läser Yoder som att han uttryckligen försöker arbeta fram en ecklesiologi som är fast
grundad i (fri-)kyrklig, levd erfarenhet, trots att den har många beklagliga drag. Att Yoder så starkt betonar den
frikyrkliga erfarenheten som den faktiskt sett ut gör också att han är lämplig för mig att utgå från. Det förtjänar
återigen att påpekas: det väsentliga för min undersökning i första hand är hur de frikyrkliga och frisinnade har sett
på sin historia, och bara i andra hand hur den historien faktiskt har gestaltat sig. Varje bild av kyrkohistorien, i
synnerhet en målad med så breda penseldrag som denna, är i sig ett narrativ med tolkande drag. I det här fallet är det
dock ett narrativ hämtat inifrån frikyrkan.
18 Redogörelsen här tar även en hel del hjälp från Rasmusson, (2005)
19 Apg 5: 29
20 Jer 29: 7
21 Denna reformationsrörelse, även kallad den tredje reformationen (efter Luther och Calvins första två) eller
anabaptismen, har gett upphov till rörelser som mennoniterna, hutteriterna, amish, kväkarna och bruderhofrörelsen.
Den kan även ses som en av föregångarna till 1800-talets svenska frikyrkoväckelse, som liksom anabaptismen till
exempel tog avstånd från statskyrkosystemet för att istället i allmänhet betona den lokala församlingen som de
troendes gemenskap, dvs den kongregationalistiska kyrkosynen. I många fall delade frikyrkofolket även
anabaptismens baptistiska dopsyn och dess pacifism. Detta gäller dock i mindre grad metodistkyrkan och dess
avläggare frälsningsarmén. Bland dagens frikyrkor avviker även Livets Ord/trosrörelsen från detta mönster på vissa
punkter. Trosrörelsen har istället beröringspunkter med västsvensk, högkyrklig fromhet, som i sin kyrko- och
ämbetssyn står långt från den traditionellt frikyrkliga uppfattningen.

11
I sin genomgång av Yoders berättelse om diasporaförsamlingen lyfter Rasmusson även fram en
tanke hos den schweiziske teologen Karl Barth. Kyrkans identitet som diaspora, att man inte sätter
sin lit till eller ideologiskt legitimerar nationalstaten, ska inte leda till passivitet. Bekännelsen av
Kristus som Herre, själva grunden för den kristnes sätt att leva, delas inte av alla, eller ens de flesta
i det omgivande samhället. Att leva i Kristi efterföljd innebär också att det är uteslutet att tvinga
fram en sådan allmän bekännelse. Istället blir den kristne fri koppla loss det politiska 22 livet från det
moraliskt absoluta, från kriget mellan gott och ont. Denna frikoppling utesluter inte ett politiskt
engagemang, utan är tvärtom det som gör ett sådant engagemang möjligt. Politiken blir istället ”a
prudent reckoning with reality”23

4.3 Det frisinnade narrativet

De frikyrkliga och/eller nykterhetsengagerade som politiskt mobiliserades inom den frisinnade

grenen av svensk liberalism är arvtagare till den frikyrkliga berättelse som återges ovan, även om
den naturligtvis har utvecklats under resans gång.24 Berättelsen kunde dels kommuniceras externt,
för att identifiera vad som kännetecknar frisinnet och den frisinnade politiken gentemot presumtiva
väljare och andra intresserade utanför den liberala rörelsen. Narrativet kunde även användas inom
den liberala kretsen för att särskilja den frisinnade idétraditionen från andra typer av liberalism. På
så sätt kunde den frisinnade berättelsen fungera som en legitimering för avvikande uppfattningar i
vissa sakfrågor. Slutligen kunde den frisinnade berättelsen tjäna som ideologisk kompass för de
frisinnade själva. Genom att skriva in sig i en större historia konstruerades en frisinnad identitet,
som i sin tur gav sina bärare verktyg för att hantera komplicerade politiska frågor. Det senare sättet
att använda berättelsen blev extra viktig för en rörelse som länge saknade tillträde till många mer
traditionella arenor för ideologiproduktion.

På samma sätt har upplysningsliberalerna sina egna berättelser. Här finns det dock redan en
omfattande litteratur för den som vill fördjupa sig.25 I korthet kan sägas att det här finns både en stor
berättelse om hur människan genom att göra bruk av sitt eget förnuft frigjorde sig från vidskepelse
och förtryck och tillkämpade sig respekt för sina universella rättigheter. Den framstegsoptimism

22 Barth verkar här arbeta med en mer konventionell definition av begreppet politik än Yoder och Rasmusson. För
Barth innebär politik, som jag förstår det, ungefär att involvera sig i statens styre. För Yoder och Rasmusson är
politik ett vidare begrepp, där politik för kristna primärt äger rum inom ramen för den kristna församlingens
gemenskap, politeia.
23 Rasmusson (2005), s 93-94. Barth citerad från Romans, first ed, s 489
24 Leijonborg (1981) är ett ypperligt exempel på detta.
25 I en svensk kontext till exempel Ers (2009), och Sigurdson (2000)

12
som ryms i berättelsen gäller ofta även framtiden. Mänskligheten beskrivs gå från vidskepelse och
förtryck, mot mer förnuft, fler framsteg och större frihet.

Men hur skiljer då de frisinnade själva ut sin idétradition från andra närliggande strömningar?
Enligt Ingemar Eliasson är de två idétraditionerna frisinne och stadsliberalism inom folkpartiet
”sammanvävda som varpen och väften i en tät textil. Ta bort den ena och väven faller sönder” 26 Det
är visserligen möjligt att karaktärisera frisinnet med hjälp av dess inställning i vissa profilfrågor. Att
på konventionell väg försöka skilja frisinnet från ”normalliberalismen” på grundval av någon egen
ideologi blir dock – åtminstone enligt Eliasson – svårt. Ändå beskriver han och andra frisinnet som
en distinkt och koherent idétradition. Eliasson27 tar för sin del i ett särskilt förhållningssätt till
omvärlden. Han citerar Thureson, som beskriver sin uppväxt i det av frisinne präglade Västerbotten:

”[n]är jag växte upp i det västerbottniska inlandet på 40- och 50-talen var
fortfarande denna protest en märkbar del av atmosfären i min närmiljö.
Myndigheterna i Stockholm skulle inte tro att de visste bättre än småbrukaren,
bara för att herrarna bakom skrivbordet hade många år i skolan och bar vit
skjorta och slips. En vanlig bibelläsare med valkar i nävarna hade inte längre
till Gud än spränglärda rundkragar. Och mot storbolagen skulle man hålla ihop
för att freda den lilla människans frihet och rätt. Inte talade man om frisinne,
men det var frisinne. En sturskhet som inte böjde nacken för vare sig påvar eller
penningpåsar.”28
Inställningen kan, menar Eliasson ”... med betydande grad av förenkling – formuleras som
småfolkets uppror mot etablissemanget. Och det är nog precis vad frisinnet är, en på rättvisepatos
grundad proteströrelse.” Denna frisinnade anda kan också manifestera sig utanför folkpartiet, och
till och med utanför partipolitiken över huvud taget.

Eliasson lyfter också fram de frisinnades svårigheter att ”underkasta sig rätlinjiga ideologiska
strukturer”29 och partiprogram, om de får konsekvenser som är stötande för det egna samvetet. Han
menar vidare att detta beror på att frisinnade generellt, utifrån en kristen identitet, har engagerat sig
politiskt för att göra skillnad i vissa sakfrågor. Detta ger för det första en bild av den frisinnade

26 Eliasson s 86
27 Frisinne – var tog du vägen? Ingemar Eliasson (1997), i Anders Johnsson (red.): Värde och Värdighet – Waldemar
Svensson, Frisinnet och Framtiden, Stockholm, Nerenius och Santerus förlag
28 Thureson, citerad i Eliasson s 82.
29 Eliasson s 88

13
pragmatismen. Till skillnad från den idealtypiske stadsliberalen som ser politiken som ett sätt att
implementera universella principer, ligger de frisinnade närmare det Barth ovan kallar ”a prudent
reckoning with reality.”

På en djupare nivå kan det även ses som en följd av en särskild frisinnad människosyn. Den
frisinnade portalfiguren Waldemar Svensson skriver: ”[d]et som gör människan till en personlighet
i egentlig mening är hennes samvete. Detta undandrar sig, liksom allt i människan, vilket höjer sig
över naturgrunden, alla rationella förklaringar.”30 Detta kan ställas mot en vanlig upplysningsliberal
syn, där människan i första hand ses som en förnuftsvarelse.

5. Metod31
5.1 Val av metod
Innan vi kan dra några slutsatser om giltigheten i de hypoteser som skisseras ovan, måste vi
naturligtvis ta reda på om de har stöd i empirin. I min undersökning avser jag därför att testa det
idealtypiska frisinnet som tecknas ovan genom en empirisk genomgång av texter där det kan
förväntas att den frisinnade berättelsen åberopas till stöd för en viss politisk hållning. Hur har den
frisinnade berättelsen/självförståelsen förändrats över tid? Har de frisinnade gått från att vara en
egen liberal idéström, till att assimileras in i en bredare liberal tradition.

5.2 Preciseringar av idémängden

Efter Demker delas den idealtypiska frisinnade ideologin upp i tre dimensioner: Verklighetssyn,
Utopi och Strategi. Dessa tre dimensioner analyseras inom domänerna människa, meningsskapande
sammanhang, och omvärld. Där dimensionerna genom kedjan är-bör-gör ger form och riktning åt
ideologin, anger domänerna några av de nivåer där ideologin appliceras på verkligheten.32

Ovan har skillnaden mellan frisinne och stadsliberalism belysts. För att beskriva vad frisinnet är blir
det också viktigt att avgränsa vad det inte är. Även stadsliberalismen har därför fått finna sig i att bli
idealtypifierad på samma sätt som frisinnet.

5.3 Precisering av idébärare

Denna undersökning strävar efter att kartlägga det frisinnade kollektivets berättelse och dess

30 Svensson, Waldemar: Politiska Tankelinjer 1954, citerad i Johnson s 6

31 Strukturen för denna genomgång följer i mycket Esaiasson (1993). Se särskilt checklista för idéanalytiker, s 213
32 Demker (1993), s 64 ff

14
utveckling över tid, samt hur denna förankring i en tradition påverkar företrädares politiska
ställningstaganden. Eftersom studien så bestämt vill studera det som de frisinnade har gemensamt,
blir en traditionellt aktörscentrerad studie problematisk. Istället blir det fråga om en idécentral
studie.

5.4 Val och utnyttjande av material

Det empiriska materialet hämtar jag från Frisinnad Tidskrift (FT). FT har under många decennier
spelat en avgörande roll för idéutvecklingen inom den folkrörelseanknuta grenen av folkpartiet. Det
är inte bara frisinnade, eller ens liberaler som skriver här. Gemensamt för skribenter – och läsare –
är ändå att de utifrån olika utgångspunkter förhåller sig positivt till det frisinnade arvet. Varje urval
av material får naturligtvis konsekvenser för forskningens generaliserbarhet. Genom att använda FT
har jag dock begränsat sig till ett urval som de frisinnade själva, i form av läsekrets och
redaktionsråd, anser relevant för sina politiska ställningstaganden.

Sedan 1936 har FT utkommit med uppåt 700 nummer. Eftersom det inte finns tid att läsa alla, har
några avgränsningar gjorts. Materialet avgränsades i tid till perioden efter 1973, då Waldemar
Svensson avgått som redaktör för tidskriften. Svensson satte som redaktör sin prägel på FT på ett
sätt som gör det svårt att genomföra en idécentral studie enligt resonemanget ovan. Samtidigt var
Svensson även efter pensioneringen en ofta förekommande skribent, vilket innebär att han har fått
ge sitt bidrag utan att helt ta överhanden.

Ytterligare två avgränsningar har gjorts av mer praktiska, tidsbesparande skäl. Dels har jag i
perioden efter 1990 inskränkt min läsning till de tre första numren i varje årgång. I den mån
artiklarna där refererar till en debatt som tagit sin början i nummer jag inte läst har jag ändå gått
tillbaka för att få hela bilden. Enligt min bedömning var jag vid det laget så väl förtrogen med
materialet att jag ändå kunde ge en rättvisande bild av utvecklingen. Slutligen har tillgången till de
senaste årgångarna av FT inte funnits tillgängliga för utlåning från UB. Jag har därför avslutat min
undersökning med 2006 års årgång.

15
6. Resultat

6.1 1974 – 1975: Opposition

Vintern 1974 hade folkpartiet på kort tid genomlidit ett dåligt riksdagsval och ett misslyckat försök
till partisammanslagning med centerpartiet. För Frisinnad tidskrifts del innebär detta att det blev
särskilt angeläget att återknyta till folkpartiets ideologiska grundval. De frisinnade och
stadsradikalerna hade en historia av gemensam kamp ”mot yttre auktoriteter, förtryck och tvång”33
Den frambrytande folkväckelsen blev på så sätt en inspirationskälla för hela den svenska
demokratin. Trots att många redan då såg äktenskapet mellan stadsliberaler och frisinnade som
omaka, kunde de samarbeta ”kring kraven på frihet från våld och förtryck, hänsyn mot oliktänkande
och socialt ansvar i samhällsarbetet.”34 Här kopplar artikelförfattaren35 alltså samman de frisinnades
marginalisering med en kamp för ökad tolerans. Dessutom innebar frisinnets väckelserötter att det
präglats av ”ekonomiskt radikala tankegångar” och ”internationell medvetenhet”. Förhållandet
mellan kyrka och stat är även det ett återkommande tema i tidningen. Kyrkan bör skiljas från staten
för både kyrkans, statens och medborgarnas skull. Med hänvisning till den frikyrkliga erfarenheten
varnas här för att låta kristendomens ”eviga värden” få för stark politisk auktoritet. Den
konstantinska ordningen med kristendomen som statsreligion är problematisk. Istället är det viktigt
att ge ”utrymme för Tro, Frihet och Samexistens”36. Min tolkning av detta är att ordet samexistens
används som en markering av liberalismen som modus vivendi.

Förutom i frågor om sprit och spel anmäler FT vid denna tid också en från majoriteten avvikande
uppfattning i exempelvis abortfrågan.37 Även det pacifistiska draget i frisinnet är vid denna tid klart
markerad i flera artiklar. Till skillnad från den typ av liberalism som står högern nära i
försvarsfrågor, innebär frisinnets rötter i frikyrko- och fredsrörelserna att det är naturligt att vara
kritisk till stora rustningar. För ett ”radikalt vänsterparti med förankring i folkrörelser och kristen
humanism”38 borde det till exempel vara naturligt att ta ställning för att avskaffa värnplikten. Ett
sådant arv förpliktar också till att vara restriktiv med svensk vapenexport, ett område där de
frisinnade och socialdemokraterna är på väg att ”svika sina traditioner”.38 Här används alltså
folkrörelsernas gemensamma historia för att ställa vissa handlingsalternativ offside. Det finns vid

33 FT 1 1974, s 2
34 S3
35 Artikeln är inte signerad, men påminner stilistiskt och tematiskt om Waldemar Svenssons artiklar.
36 FT 4 1975, s 79f
37 FT 6-7 1974, s 101f
38 FT 1 1975 s 28

16
denna tid överhuvudtaget en starkt betonad egen frisinnad identitet, som kopplas till frisinnets
historia och som till skillnad från moderpartiet lika ofta vänder sig vänsterut som högerut. Så kan
man till exempel gillande citera ett 50 år gammalt utlåtande om frisinnets natur, fällt av en
socialdemokrat. Frisinnet är, bland en mängd mindre smickrande attribut: ”en ljus trotsighet... ...en
frodig och spelande radikalism,... … och en hälsans och sältans revolt mot all officiell överhet.”39
Frisinnet kan under denna period lika gärna kontrasteras mot stadsliberalismen som mot andra
partiers och rörelsers ideologier.

Vad gäller frisinnets pragmatiska drag krävs det kanske en utomstående för att rätt belysa det. Per
Ahlmark skriver våren 1975 en artikel där han går till storms mot ”dogmatismen” hos den unga
socialdemokraten Birgitta Dahl. Mot den liberala vänsterns ”inlevelse i de missgynnades situation”
ställs den dogmatiska socialismens ”förälskelse i ett system”.40Här närmar sig Ahlmark den
frisinnade synen på politiken som en pragmatisk hantering av sakfrågor. Ahlmark beskrivs annars
själv som en av folkpartiets mest ideologiskt drivna, för att inte säga ”ensidiga” 41 företrädare. Han
kännetecknas också av en intellektuell briljans som dock inte är en partiledares avgörande kvalitet.
För FT är det istället att denne har hjärtat på rätta stället som fäller avgörandet. Även detta är i
förbigående något som kännetecknar frisinnet i perioden innan 1976: det är i första hand
människans samvete, och inte hennes förnuft, som ska råda. Det kan verka märkligt att Ahlmark så
bestämt angriper Dahl för drag som inte ligger så långt ifrån de som på annan plats tillskrivs honom
själv. En möjlig förklaring till detta är att han inför ett stundande partiledarval vill försäkra den
frisinnade falangen av partiet att han inte står så långt ifrån dem som de kanske tror.

6.2 1975 – 1981: Assimilation

Per Ahlmark valdes också till ny partiordförande i folkpartiet hösten 1975. Det försvar för den nye
ledaren som publiceras i FT 8/75 markerar en ny inriktning för tidningen. Trots att man innan
partiledarvalet bedrivit kampanj för en frisinnad hövding, väljer FT här att sluta leden kring den
påtagligt stadsliberale Ahlmark. Under den kommande perioden blir den redaktionella linjen, som
vi får anta speglar frisinnets attityder i stort, att betona likheterna mellan frisinne och
stadsliberalism hellre än skillnaderna mellan de två. I den mån den egna ideologin kontrasteras mot
något annat, är det folkpartiets socialliberalism som ställs mot moderaternas och
socialdemokraternas politik. Jan-Erik Wikström, tidskriftens avgående redaktör, folkpartiets vice

39 FT 9 1975 s 200
40 FT 2 1975 s 33
41 FT 8 1975 s 137

17
ordförande och nybliven utbildningsminister, ger ett exempel på omorienteringen i artikeln
”Frisinnad och liberal”. Först lyfter Wikström på hatten åt tidskriftens grundare Waldemar Svensson
och dennes skarpa åtskillnad mellan frisinne och liberalism. Han går dock raskt vidare till att hävda
att den gångna tidens ”ideologiskt bestämda motsättningar inom partiet numera nästan helt har
försvunnit.”42 Istället vill han nu tala om folkpartiets gemensamma politik, som han betecknar som
frisinnad och liberal, även om ”[å]tskilligt talar för att på längre sikt också begreppsparet 'frisinnad
och liberal' visar sig alltför hög grad ha att göra med distinktioner som var nödvändiga när
folkpartiet en gång bildades men inte är det på samma sätt längre.” Denna enighet är nödvändig för
att folkpartiet ska lyckas driva igenom sin politik i den nya trepartiregeringen. Mot den
gemensamma socialliberalismen ställs istället de partier som ”tillfälligt gästar på liberalismens
förgårdar”, och då särskilt moderaterna. Markeringar mot kds ouvertyrer till frisinnade väljare och
partiaktiva är också ett återkommande tema.

Hänvisningar till den egna historien finns, men även här understryks samarbetet mellan de
frisinnade och liberalerna. Resonemang kring erfarenheten av att vara en marginaliserad grupp lyser
dock i mycket hög utsträckning med sin frånvaro. De poänger som utvinns ur dessa berättelser
handlar snarare om värdet av ideellt arbete, folkrörelsernas betydelse för demokratins framväxt,
och/eller mycket allmänt hållna hänvisningar till det kristna kärleksbudskapet. Med andra ord
används den frisinnade erfarenheten inte som en markering av särart. Istället betonas de frisinnades
vilja och förmåga att ta ansvar för det svenska demokratiska systemet. Detta ansvar för systemets
stabilitet kommer till uttryck i diskussioner om svensk flyktingpolitik43 och om Stockholms
husockupanter.44 I båda fall skulle en berättelse om de frisinnade som gäster och främlingar, eller
som en upprorsrörelse ha kunnat leda till en annan linje.

Parallellt med denna utveckling förlorar grundläggande ideologiska spörsmål i betydelse. Istället
läggs tonvikten på artiklar om sakfrågor av särskilt intresse för de frisinnade. Hit hör
alkoholpolitiken och villkoren för folkbildningen, samt radiomonopolet. Även när det gäller
statskyrkans avskaffande driver FT en klar linje, trots att detta är en laddad fråga inom
42 FT 9-10 1976, s 175
43 I FT 4 79 s 80 sägs bl a ”Att Södertälje inte klarar fler assyrier tror jag att jag vågar vitsorda” … ”Nästan inga
Ronnabor är födda i Södertälje eller trakten häromkring”... ...”Det gör hela området mycket instabilt och
människorna där, som lever utan släkt och hembygd, mycket otrygga.””Och invandrargrupperna må få ha kvar
mycket av sin egen kultur, men ett parti som vårt, som går ut med jämställdhet som en av de stora frågorna, måste
också få sätta bestämda gränser. Och en av dem innebär större frihet för våra invandrarkvinnor – med allt vad det för
med sig av kulturbrytning och konflikt.”
44 FT 6-7 78 s 150, FT 8 78 s 169, FT 3 79 s

18
borgerligheten vid denna tid. Att den ändå ges så pass mycket utrymme kan kanske förklaras med
att uppslutningen kring FT:s linje är god inom folkpartiet. I försvarsfrågor, också det en fråga där de
borgerliga partierna tycker olika men där FT tidigare haft en markerad ståndpunkt, tonar tidskriften
dock ned sitt engagemang. Detta är också en fråga där de olika partifraktionerna haft
åsiktsskillnader.

Det finns flera tänkbara förklaringar till att frisinnet vid denna tid markerar närmande till
stadsliberalismen. Den mest handfasta är att Waldemar Svensson inte längre skriver särskilt många
artiklar i tidningen. Därmed försvinner också några av de sakpolitiska fält där han varit som mest
engagerad. Det faktum att Sverige för första gången under efterkrigstiden har fått en icke-
socialistisk regering innebär som Wikström antyder ovan att även de frisinnade behöver visa ansvar.

Kanske finns det ändå en mer djupgående förklaring till omsvängningen. I en diskussion om
folkpartiets förlorade frikyrkoväljare beskriver Anders Mellbourn 20 år senare omsvängningen
såhär: ”Frikyrklighetens identitet som egen särpräglad grupp med egna värderingar och en självklar
inre sammanhållning har snabbt urholkats. Frikyrkliga har i allt högre grad blivit som folk är mest.
För många av oss har detta inneburit en stor personlig lättnad. Att sektprägeln måste bort har vi sett
som en förutsättning för frikyrklighetens framtida överlevnad.”45 Att det blir normalt att vara
frikyrklig eller frisinnad ges två innebörder. Dels vinner de frisinnade en större acceptans för sina
värderingar i det omgivande samhället. Å andra sidan accepterar de frisinnade det omgivande
samhällets värderingar som normerande i sin egen gemenskap. En möjlig förklaring till FT:s hårda
kritik mot kds under den här perioden blir då att de senare – förutom att de rent taktiskt hotade att ta
mandat från fp – med sina täta kopplingar till pingströrelsen också sågs som ett hot mot det
normaliseringsprojekt som Mellbourn beskriver.

6.3 1981 – 1990: Ambivalens

Under 1980-talets första år utspelas en debatt om frisinnets framtid, som kulminerar efter
folkpartiets kristna riksmöte 1981. Den hittills tongivande inriktningen, i allmänhet representerad av
de som har tunga poster i partiet, utmanas av en nygammal strömning. Denna vill markera frisinnets
särprägel och roll som ideologiskt ankare åt folkpartiet, i en tid då partiet behöver utvärdera de
gångna årens regeringsarbete: ”[m]ånga har fått intrycket att partiet så fångats upp av uppgiften att
regera, att man glömt sina starka förpliktelser mot det frisinnade arvet, dvs mot de värden som folk i

45 FT 1 95, s 7

19
folkrörelser, ideella organisationer och kristna samfund fäster särskilt avseende vid.”46 I den här
typen av argumentation kan de politiska motparterna återigen lika gärna vara frisinne och
stadsliberalism, som folkpartiet och något av de andra partierna. Den frisinnade berättelsen tas till
heders för att måla bilden av en gemenskap som har fått kämpa för sina rättigheter mot överheten.47
Utifrån en sådan redogörelse görs försök att knyta an till dagens proteströrelser, 48 istället för att som
under regeringsåren ta avstånd från dem. Den nya linjens företrädare menar att den andra sidan ”kan
ge intryck av att [frisinne och liberalism] är nästan samma sak, men fullt så enkelt är det nog inte.”49
De är också kritiska mot att formulera politik med hjälp av begrepp som ”torde höra hemma bland
de liberala bidragen till folkpartiets idétradition snarare än bland de frisinnade.”50 Denna urvattning
leder nämligen till att nödvändiga strider inte tas, för husfridens skull: ”om det inte är frisinnet som
saknas i partiet, så saknas åtminstone den debatt som frisinnet borde ha givit”... ...”Liberalism +
frisinne = fp, har övergått till, liberalism = frisinne = fp.”51 Istället bör det frisinnade
etablissemanget erkänna att frisinnet är marginaliserat. Alternativet framstår nämligen ”som så nära
bortförklaringar att man närmar sig självbedrägeri.”52

Samtidigt finns det en bred enighet kring den frisinnade berättelsens betydelse, och det perspektiv
som den föder. Det frisinnade arvet ger ett särskilt ansvar för de svaga och undanskuffade, att slå
vakt om de som har det svårast. Ändå är det utomstående som tydligast lyfter fram
diasporaelementet i den frisinnade historien, ofta för att argumentera för en annan hållning än den
gängse frisinnade.53

Från mitten av 80-talet orienterar sig FT i allt högre utsträckning mot kristna befrielserörelser i syd
och öst. Det kan handla om befrielseteologiska basgrupper i Latinamerika, om kyrkornas motstånd
mot apartheid i Sydafrika, eller om förföljelsen av kristna i det kommunistiska systemet. Samtidigt

46 FT 2 81 s 25. Se också FT 9-10 82 s 165

47 Se till exempel FT 1 81 s 24, FT 6-7 81 s 124, s 188
48 FT 9-10 81 s 181
49 FT 9-10 81 s 188
50 FT 9-10 81 191
51 FT 4 84 s 61.
52 FT 2 83 s 40. se också FT 4-5 85 s 77: ”Sedda under lupp får man nog betrakta våra frisinnade politiker som högst
profana.”... ...”Bengt Westerberg ansåg på en presskonferens under mötet att det är lätt att samarbeta med de kristna
folkpartisterna och att han lätt instämmer i den kristna filosofin. Vi frisinnade måste tala bra otydligt – det ska inte
vara så lätt! För det är väl krävande att vara kristen?”
53 Westerberg, som liksom Ahlmark och till vis del Ullsten valdes till partiledare över de frisinnades starka protester,
använder både den frikyrkliga erfarenheten och fornkyrkans exempel som argument för en kulturradikal politik på
skol- och medieområdet FT 9 84 s 158ff. Cordelia Edvardsson, överlevare från Auschwitz, använder i FT 8-9 88, s
142 det judiska folkets erfarenhet av diasporan för att stödja palestiniernas sak, ett annat ”skingrat, hemlöst och
rättslöst folk”.

20
sker ett påtagligt närmande till miljö- och framför allt fredsrörelser på hemmaplan. Till viss del kan
detta förklaras som ett strategiskt drag för att behålla unga (frikyrko-)väljare. 54 Ett sådant motiv står
inte i motsats till att även äldre frisinnade på ett särskilt sätt känner sig befryndade med den kamp
för värdighet som kommer till uttryck hos dessa marginaliserade grupper.55

Förutom fredsfrågor och miljö är den hårda svenska flyktingpolitiken ett återkommande tema. Att
detta är ett område som bör engagera de frisinnade lämnas oftast utan motivering. Det är ändå värt
att konstatera att det när det väl händer sker med hänvisning till det bibliska diasporatemat.56

När decenniet går mot sitt slut blir en frisinnad identitet som icke-våldslig proteströrelse allt
tydligare. Man tar också i ökande grad fasta på skillnaderna mellan frisinnet och stadsliberalismen.
Även då den senare gruppen ingår i den agerande gemenskapen när de frisinnade skriver sin
historia, står de numera alltför nära moderaternas ensidigt ekonomiska liberalism.57 Samtidigt
överger fler och fler frikyrkliga partiet för varje val, och internt i partiet saknas nya frisinnade
krafter som kan ta vid när de gamla slutar. 1990 föreslås att partiet ska byta namn till Liberala
folkpartiet. FT ställer sig tydligt emot detta, av flera skäl. Förutom den uppenbara risken att
osynliggöra frisinnet,58 kan det tolkas som att partiet flyttar sig ännu närmare moderaterna, som
också hävdar att de är ett liberalt parti. För de frisinnade är det dock viktigt att påpeka att
folkpartiets socialliberalism är lika väsensskild från moderatliberalismen som den är från
socialdemokratin.59 På landsmötet 1990 byter partiet ändå namn till Folkpartiet liberalerna. Detta
gör många frisinnade mycket besvikna.

6.4 1991 – 1999: Motstånd och resignation

Valåret 1991 tar alltså sin början med en stor svekdebatt. Även om den ekonomiska och
miljömässiga profilen diskuteras mest ingående,60 blir partiets inställning i frågan om registrerat
54 Se till exempel FT 3 83 s 58: ”Om folkpartiet ska kunna motverka den strömkantring bland unga
frikyrkoväljare... ...måste vi klarare än hittills markera vårt engagemang i de frågor som känns viktiga för
ungdomarna. Två sådana frågor är fred och miljö.”
55 Angående miljörörelsen kan man bland annat skriva såhär: ”om Greenpeace's (sic) representant mötte särskilt stark
resonans, är det knappast överraskande. En stor del av publiken utgjordes ju av frikyrkofolk, dvs medlemmar i en
rörelse som har utomparlamentariska aktioner och i viss mån civil olydnad att tacka för sin existens.” Se också FT 4
88, s 45, FT 7-8 84 s 139, 10 86 s 183
56 I FT 6 86 citeras exempelvis 3 mos 19:33-34: ”När en främling bor i edert land, skolen i icke förtrycka honom.
Främlingen, som bor hos eder, skall räknas som en inföding bland eder, du skall älska honom som dig själv; I haven
ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren, eder Gud.”
57 Förstaledaren i FT 8 89, ”håll distans till moderaterna!” är ett typexempel på detta.
58 FT 6 90 s 126
59 FT 6 90 s 123, FT 7 90 s 150, FT 5 90 s 101, FT 7 90 s 182
60 Bland annat genom en större debatt om ”förvaltarskapstanken”, där de frisinnade ställs mot framför allt FPU:s

21
partnerskap något av en symbol för partiets ovilja att lyssna på folkrörelsefalangen.61 Mellan
raderna hotar många frisinnade gräsrötter att slutligen överge ett parti som ändå inte verkar vilja ha
deras röster. Kanske är det känslan av övergivenhet som gör att den tidiga frikyrkans
marginalisering nu betonas som ett argument för att visa tolerans för andra avvikande grupper: nästa
gång kan det vara vår tur.62

Men vad är det då för tolerans som framhålls? Till skillnad från Alf Svensson, som inte tror på en
neutral etik, frikopplad från tid, rum och partikulära tolkningsgemenskaper, beskrivs den liberala
toleransen i en artikel som ett medel för att formulera levnadsregler som är ”tidlösa” och kan
omfattas av alla. Skribenten menar att det är här ”den största faran finns med kds. De kan bidra till
strid och konkurrens i stället för dialog och samverkan kring ett gemensamt mål.”63 Det är alltså
uteslutande liberalismens första, universella ansikte som kommer till uttryck vid denna tid. Risken
för att vissa (överhets-)perspektiv ges en privilegierad ställning i det samtal som denna typ av
tolerans ska möjliggöra, diskuteras däremot inte.

Till skillnad från de borgerliga regeringsåren 1976-82, märks det under perioden 1991-94 inga
tendenser till avmattning i oppositionslustan gentemot folkpartiets och regeringens politik. Detta
gäller vad som uppfattas som högersvängar i enskilda sakfrågor, som försvars- 64 och
biståndspolitiken65, eller invandrings-66 och rättspolitiken.67 Även kraven på att folkpartiet ska hävda
sitt oberoende från moderaterna växer i styrka.68 Ändå är det mest påfallande ett fortsatt hävdande
av en frisinnad identitet som går djupare än inställning i sakfrågor, ofta på ett sätt som öppet
markerar mot ”normalliberalismen”. Typiskt för frisinnet blir det pragmatiska draget,69 och tilliten

stadsliberaler. Se till exempel FT 5 90 s 95 ff, 8-9 90 s 172 ff, 8-9 s 179ff, 10 90 s 208ff.
61 FT 1 91 s 8
62 FT 5 91 s 89: ”De frikyrkor som har sina rötter i de tidigaste väckelserörelserna, med egna erfarenheter av att
tillhöra en förföljd minoritet och med en mer individualistisk betoning, har haft en mer liberal inställning. Deras
grundsyn har varit att om människor inte följer Guds bud av inre övertygelse utan av yttre tvång är det ändå
ingenting värt. Denna senare tradition har genom de frisinnade ledamöterna spelat en stor roll i Sveriges riksdag
under mer än hundra år.”
63 FT 5 91 s 94, Ingrid Ronne-Björkqvist. Även om Svensson här knappast får komma till tals med sina bästa argument
i detta sammanhang är det värt att notera att han verkar mer intresserad av att avfärda tolerans 1 än att lyfta fram
tolerans 2. Det är dock framför allt den frisinnade reaktionen som är intressant.
64 T ex FT 3 93 s 40, FT 1 94 s 18
65 FT 2-3 93 s 45
66 FT 1 94 s 19, 2-3 94 s 35, FT 4 94 s 69
67 FT 1 94 s 9
68 FT 10 93 s 195, med efterföljande debatt i FT 1, 2-3 94. FT 10 94 s 237
69 FT 2-3 93 s 57f; FT 10 93 s 229: ”Det är inte teorierna och de stora orden som ska bedömas, utan gärningen. Är den
god eller ond? Låt icke lura dig av fagert tal.”

22
till det egna samvetet hellre än teoribyggen70. Gemenskapen spelar en avgörande roll för detta
samvetes framväxt. Till skillnad från stadsliberalerna är de frisinnade alltså inte omedvetna om sitt
beroende av det sammanhang där de befinner sig.71 De frisinnade delar inte heller stadsliberalernas
systemfokus.72 Namnbytet är fortfarande en infekterad fråga, och det nystartade nätverket ”kristna
liberaler” ses med skepsis av de som tror att det är ett försök från partiledningen att ytterligare
osynliggöra frisinnet.73

Denna känsla av att vara missförstådda, att inte tas på allvar som en egen idétradition, lever vidare
under 90-talet. Ledande partiföreträdares försök att uppdatera den frisinnade traditionen tas ofta
som ett bevis för ”den svaga ställning som frisinnet idag har i folkpartiet.”74 Frisinne i denna
”tappning skulle bli en mycket blek och menlös arvtagare till vad som i ett tidigare skede menats
med frisinne”.75 Mot det urvattnade ”nya frisinnet” ställs alltjämt den tidiga frikyrkorörelsens kamp
mot intolerans och förtryck.

Förutom besvikelsen gentemot partiet uttrycker vissa resignation över att inte heller frikyrkligheten
har någon kontakt med sin historia. Här finns inte heller någon vilja att identifiera sig som, eller ens
med, dagens gäster och främlingar.76 Även de frisinnade själva tenderar enligt den här synen att
acceptera den sekulärliberala majoritetens historieskrivning. Eftersom man då också avhänder sig
problemformuleringsprivilegiet, står man till exempel utan alternativ när stadsliberalerna vill
använda våld som konfliktlösare.77

70 FT 10 93 s 231: ”Lyssna inåt. Avläs samvetet. Handla sedan.”

71 FT 2 98 s 36 af: ”Det här [gruppens betydelse] kunde stadsliberalerna inte alltid förstå. Det centrala för dem var
individens fria växt utan att hämmas av kollektiv. Ofta hade de kommit till den slutsatsen i studerkammaren eller
diskussionsklubben. De som hade levt i folkrörelserna visste att individen och det personliga ställningstagandet var
viktigt, men erfarenheten hade gett dem insikt också om gemenskapens betydelse. Den lever kvar i dagens frisinne.”
72 FT 1 95 s 27: ”Man samtalar inte med människorna, man lyssnar på dem – och sedan lämnar man dem och bryr sig
föga om deras åsikter. Det finns hos vissa riksdagspolitiker ett ingenjörstänkande, långt från ett inlevelsetänkande
och samhörighetstänkande. Människor reagerar inte som maskiner.”
73 FT 2-3 93 s 60: Kristna Liberaler ”hade sannerligen inte växt fram genom något krav från medlemmar, utan det kom
från partiledningen närstående. Hur man kan se den här utvecklingen som en vitalisering av folkpartiet liberalerna
är för mig ofattbart. Det kan möjligen bli en vitalisering för den grupp som finns kvar när man stött bort en stor del
av de frisinnade som fortfarande tror på de socialliberala ideerna.” FT 2-3 94, s 54: ”Den nya intoleranta
värderingsnormen i Folkpartiet liberalerna måste bemötas och bekämpas... Innan namnbytet fanns inte den här
intoleransen.” FT 2-3 94 s 61; FT 1 95 s 27: ”Jag är frisinnad, men i dagens läge inte liberal. Det ordet är så belastat
att det inte går att bruka.”
74 FT 3-4 96 s 63
75 FT 3-4 96 s 64
76 FT 3-4 99 s 99: ” De ideer som bar upp det tidiga frisinnet hade sin grund i kyrkor som kämpade för sin och andras
frihet mot en förtryckande stat.
Idag ser vi istället en frikyrka som blivit statsbärande .. där inspirationen inte kommer från radikala församlingar i
tredje världen utan från konservativa strömningar i den amerikanska kristenheten.”
77 FT 1 97 s 14: ”Ett frisinnat parti kan välja väg. Man kan välja den historieskrivning som säger att det var fegt av

23
6.5 2000 – 2006: Kristna Liberaler
I och med millennieskiftet tar en ny generation över redaktionen av Frisinnad Tidskrift. I denna
grupp återfinns många av de ledande personligheterna från det tidigare så hårt kritiserade nätverket
Kristna Liberaler. Även om referenser till den frisinnade berättelsen görs ett par gånger i början av
decenniet78 märks snart en tyngdpunktsförflyttning. Visserligen förekommer bitvis mycket hård
kritik mot partiet, men skillnad från 80- och 90-talen formuleras den med hjälp av stadsliberala
begrepp.79 Partiledaren å sin sida ifrågasätter den frisinnade berättelsens relevans för politiska
ställningstaganden i nutid.80 Tidigare har den folkpartistiska ideologin sagts bottna omväxlande
antingen i ”de frisinnade och liberala traditionerna”, eller ”den frisinnade och liberala traditionen”. I
båda fallen fanns ett utrymme för att hänvisa till en partikulär frisinnad erfarenhet. Precis som en
del befarade på 90-talet innebär översättningen av frisinnad politik till det stadsliberala paradigmet
att man också underkastar sig en stadsliberal problemformulering. Debatten inför Irakkriget är ett
exempel på detta. Under 80- och 90-talen tog frisinnade regelbundet avstamp i en alternativ
historieskrivning för att kunna hävda principer som icke-våld i internationella konflikter. 2003
använder även de frisinnade själva en sekulärliberal tolkning av historien. Därmed hamnar också
bevisbördan på krigsmotståndarna. Saddam kommer inte att förstöra sina massförstörelsevapen
frivilligt. Vi som avskyr krig, är vi beredda att riskera andras liv för våra privata principer? Till slut
finns inga andra alternativ än att acceptera kriget, nästan mot den egna viljan.81

Överlag tonar en bild fram av att bara de bevekelsegrunder som kan omfattas av vem som helst –
dvs av en sekulariserad liberal akademiker – uppfattas som acceptabla. Tvärtom framhålls det att
kristna liberalers samhällssyn inte är annorlunda än sekulära. Samtidigt går det inte att skilja den
enskildes tro från hennes politik.82 Frågor om sambandet mellan kristen tro och liberal politik vållar
trots detta visst huvudbry.83 Kanske beror detta på det allmänna stämningsläget: även FT publicerar
nu skarpt sekularistiska och religionskritiska artiklar, starkt präglade av ett upplysningsliberalt
narrativ.84,85
svenskarna att inte slåss i andra världskriget och att vi därför idag måste vara villiga att använda militärt våld i
Europas intressen. Man kan välja den väg som rättfärdigar våld som konfliktlösare. Man kan välja den enkla vägen.
Men man kan också välja en svårare väg. En väg som bygger på synen på alla människor som okränkbara,
ovärderliga, unika.”... ”Det borde vara en frisinnad liberals största utmaning. Om inte vi för fredens talan, vem gör
det då?”
78 FT 2 2000 s 35, s 37; FT 1 2001 s 12
79 Se till exempel FT 2 2005: ”Folkpartiet – en kravmaskin mot maktlösa”, s 43 ”Fördomar om religionskunskap”. Ett
undantag från detta är Sigfrid Deminger, FT 1 2003, som markerar att han är kristen först och folkpartist sedan: ”Det
finns alltid en gräns för min lojalitet”.
80 FT 3 00 s 92
81 FT 2-3 03 s 55
82 FT 1 2004 s 7
83 FT 2-3 2003 s 60
84 FT 1 2003 s 36
85 FT 2-3 2004 s 43 ”Fostran till underkastelse”

24
7. Avslutande diskussion
Under de år som undersökts har den frisinnade berättelsen använts på en mångfald olika sätt. Under
1974 och 1975 används berättelsen både som ideologisk kompass – här är också
överensstämmelsen stor mellan analysverktygets idealtypiska frisinne och den ideologi som faktiskt
kommer till uttryck i FT – och som identitetsmarkör för att särskilja den egna åsiktsriktningen från
andra, både inom och utom folkpartiet. Erfarenheten av att vara marginaliserade används också som
argument för tolerans och generositet mot andra marginaliserade grupper, dock utan att innebörden i
denna tolerans definieras närmare.

Under en period som ungefär överensstämmer med folkpartiets tid i regeringsställning under andra
halvan av 70- och början av 80-talen tonas den frisinnade identiteten ned. I den mån den frisinnade
historien används ideologiskt är det inte för att markera avstånd från statsmakten eller
stadsliberalerna. Tvärtom används berättelsen under den här tiden för att understryka likhet med
stadsliberalerna, samt för att visa att de frisinnade tar ansvar för det demokratiska systemet. Denna
omorientering får sakpolitiska konsekvenser genom att frågor där de frisinnade har stått för en mer
radikal linje än partiet eller regeringen tonas ner. Betoningen av ansvarstagande får också till följd
att krav riktas mot invandrare och alternativrörelser att anpassa sig till majoritetssamhället.
Hållningen under den här tiden kan karaktäriseras som ”tolerans – men med förnuft!” Det är en
tolerans som ligger närmast liberalismens första ansikte. Assimilationstendensen kan förklaras som
ett strategiskt vägval för att bevara ledande frisinnades inflytande i folkpartiet, trots att
väljarunderlaget sviktar. Representanter för denna generation frisinnade förklarar i efterhand att det
dessutom berodde på en medveten strävan att slippa sektstämpeln och ses som normalt och etablerat
folk.

Vid 80-talets början görs försök att återvinna det frisinnade narrativet och på nytt hävda en
ideologisk särart. Nu är det inte bara den egna historien som fyller en identitetsskapande funktion.
Man vänder sig också utåt, mot kristna proteströrelser i andra och tredje världen, för att låta sig
inspireras. Om frisinnets pacifistiska drag tidigare varit nedtonat innebär dialogen med dessa
rörelser att icke-våldsideologin nu blir en grundpelare i det frisinnade identitetsbygget. En generös
flyktingpolitik motiveras också med solidaritet med marginaliserade grupper: ”Minns att ni en gång
var främlingar.”

25
90-talet innebär en allt skarpare skillnad mellan frisinnade och stadsliberaler. Trots att frisinnet
förlorar inflytande i partiet ses den egna identiteten fortfarande som något annat än stadsliberalerna.
Frisinnade särdrag sägs vara det ateoretiska, pragmatiska draget, sturskheten och
associationstendensen. Paradoxalt nog hävdar många frisinnade att det nu är de som är bärare av
folkpartiets egentliga, socialliberala ideologi, sådan den uttolkades av stadsliberaler som Ohlin,
Wedén och Ullsten. Denna ideologi har dock betydande likheter med analysverktygets frisinnade
idealtyp.

Konstruktionen av frisinne har varierat betydligt över tid. Med 2000-talet följer en än mer
långtgående förändring. De frisinnade omdefinieras till kristna liberaler, som förväntas resonera på
samma sätt och utifrån samma utgångspunkter som normalliberalerna. Men när de frisinnade inte
längre kan koppla sina ställningstaganden till en egen berättelse tappar de förmågan att tolka
världen och formulera politik på ett annat sätt än partiledningen. Trots att Lars Leijonborg är den
förste frisinnade folkpartiledaren på 70 år innebär detta att den frisinnade rörelsen står utan verktyg
för att ens inför sig själva formulera ett alternativ till folkpartiet liberalernas högersväng.

26
8. Litteraturförteckning
Bibel 2000

Bjereld, Ulf & Demker, Marie Kampen om kunskapen: informationssamhällets

politiska skiljelinjer, Stockholm: Hjalmarsson & Högberg, 2008

Demker, Marie. 1993. I nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947–1990. Stockholm:

Nerenius & Santérus Förlag.

Eliasson, Ingemar: Frisinne – vart tog du vägen?, i Johnsson, Anders (red.): Värde och Värdighet –
Waldemar Svensson, Frisinnet och Framtiden, Stockholm: Nerenius och Santerus förlag 1997

Ers, Andrus. Segrarnas historia: makten, historien och friheten studerade genom exemplet Herbert
Tingsten 1939-53. Stockholm: Bokförlaget H:ström – Text & Kultur, 2009

Esaiasson, Peter (1993): litteraturgranskning av Stig-Björn Ljunggrens avhandling

”Folkhemskapitalismen – Högerns programutveckling under efterkrigstiden” Statsvetenskaplig
tidskrift nr. 2.

Fahlgren, Sune. Predikantskap och församling: sex fallstudier av en en ecklesial baspraktik inom
svensk frikyrklighet fram till 1960-talet. ÖTH-rapport 3 Örebro: Uppsala Universitet 2006

Gray, John. The Two Faces of Liberalism. Oxford: Polity Press, 2000

Leijonborg, Lars i antologin Frisinnad! Kristna liberaler inför 80-talet. Örebro: Libris 1981

Lindgren, Johan och Palmås, Karl: "En pragmatisk liberalism", Fronesis, nummer 22-23.
Särtryck hämtat från http://www.isk-gbg.org/99our68/lindgren_palmas_liberalism.pdf 28/10 2009.

Psalmer och Sånger. Örebro: Libris 1987

Rasmusson, Arne 'The Politics of Diaspora: The Post-Christendom Theology of Karl Barth and
John Howard Yoder', i Et Al L Gregory Jones (red.), God, Truth, and Witness: Essays in
Conversation with Stanley Hauerwas Grand Rapids: Brazos Press, 2005 (i särtryck från författaren)

27
Robertson, A. “Narrativanalys”, i Göran Bergström and Kristina Boréus, red. Textens mening och
makt. Lund: Studentlitteratur, 2005

Sigurdson, Ola. Den lyckliga filosofin: etik och politik hos Hägerström, Tingsten, makarna Myrdal
och Hedenius. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2000

Sigurdson, Ola. Det postsekulära tillståndet: Religion, modernitet, politik. Göteborg: Glänta
produktion, 2009

Yoder, John Howard.. Liv i Församlingen. Örebro: Libris, 2003

Yoder, John Howard och Cartwright, Michael. The Royal Priesthood: Essays Ecclesiological and
Ecumenical. Grand Rapids: Eerdmans, 1994

Yoder, John Howard, Cartwright,Michael G. och Ochs, Peter. The Jewish-Christian Schism
Revisited. Radical traditions; Grand Rapids: Eerdmans, 2003

9. Materialförteckning
Frisinnad Tidskrift hela årgångar: 1974-1990, 2000, 2002
Frisinnad Tidskrift nr 1-6 1991
Frisinnad Tidskrift nr 1-3, 9-10 1992
Frisinnad Tidskrift nr 1-3 1993
Frisinnad Tidskrift nr 1-3, 10 1994
Frisinnad Tidskrift nr 1-3 1995
Frisinnad Tidskrift nr 1-4 1996
Frisinnad Tidskrift nr 1-5 1997
Frisinnad Tidskrift nr 1-3 1998
Frisinnad Tidskrift nr 1-4 1999
Frisinnad Tidskrift nr 1-4 2001
Frisinnad Tidskrift nr 1-3 2003
Frisinnad Tidskrift nr 1-3 2004
Frisinnad Tidskrift nr 1-3 2005
Frisinnad Tidskrift nr 1-2 2006

28
10. Bilaga 1: Frisinnade och stadsliberala idealtyper

Frisinne stadsliberalism

Varat Varat

människa
Moraliska framsteg är mycket svåra Mänskligheten kan utvecklas mot högre moral
Människan kännetecknas av sitt samvete Människan kännetecknas av sitt förnuft
Meningsskapande sammanhang
Vi är en proteströrelse från marginalen Vi finns nära maktens centrum
Vi har inte tolkningsföreträde för vad liberalism Vi avgör vad liberalism är
är
Omvärld
Konflikt mellan grupper är ofrånkomlig, Konflikt mellan grupper går att övervinna med
eftersom det är rationellt att människor kommer hjälp av förnuftiga samtal och goda argument
till olika slutsatser utifrån sina olika
utgångspunkter

Börat Börat

människa
Människan bör följa sitt eget samvete Människan bör följa sitt eget förnuft
grupp
Sträva efter att se politik från marginaliserades Ser politik ur statens perspektiv, strävar efter
perspektiv ”systemstabilitet”86
omvärld
Tolerans bör innebära att människor med olika Tolerans bör sträva mot upplyst samförstånd
sätt att leva kan samexistera
Vi kan inte kräva att alla sluter upp bakom våra I en liberal stat kan man leva olika, men alla bör
djupast kända värderingar, och vår egen lojalitet sluta upp bakom grundläggande universella
mot den liberala demokratin är villkorad mot värden.
dessa värderingar.

Görat Görat

Pacifism Försvara liberala värden och institutioner med

våld om nödvändigt
Politik är en omdömesgill, pragmatisk hantering Politik är att implementera ideologiska
av sakfrågor principer/postulat
Fig. 1: Frisinnade och stadsliberala idealtyper

86 Se Sigurdson om Tingstens demokratisyn, Den lyckliga filosofin s 107

29