Agnes Mohlin

OM VERSVMNINGAR
Vi r alla psar av hud fyllda med vatten, vi bestr alla av
vtskor och slem, och huden som hindrar det frn att rinna
ut r ganska tunn. Kroppen bestr till 70% av hav, den r en
lckande saltvattenbehllare i vilken minnen och drmmar
och blodkroppar stndigt flyter runt, sipprar ut och fylls p.
Huden r en grns mellan det flytande undre och omvrlden.
Stderna och samhllena vi bor i skapar frutsttningar fr liv
tillsammans genom att pumpa och rena miljarder liter vatten
runt, runt mellan alla dessa kroppar, platser och minnen. Innan
den moderna vattenfrsrjningen och avloppshanteringen kom
p plats var staden (i det som kallas vst) en mycket annorlunda
plats, fylld av lukter. Det slutna avloppsntet r ett av 1800-talets
mer avgrande genombrott, srskilt i frhllande till upplevelsen
av staden och dess invnares kroppslighet. Vra samtida stder
i vstvrlden har som gemensam nmnare ett komplicerat
rotsystem av rr och tunnlar designat enbart fr att dlja och
hantera vra vtskefyllda kroppars konstanta lckage. Alla flyter
vi ihop dr nere, bde vi och staden bestr av vtska men bde vi
och staden kmpar konstant med att hlla ytan ren och torr, med
att inte framst som flytande utan stabil. Jaget frhandlas p ytan
men fortstter djupt in i det slafsiga under huden och fortstter,
liksom detta slafs, lngt ut i verkligheten utanfr huden.
Kroppen r som en process, ppen i bda ndar. En plats snarare
n ett objekt, genom vilken liv och materia stndigt strmmar.
Ser man kroppen som stngd s blir lckaget ckligt, det passar
inte in, br inte synas. Om kroppen r kroppen och helt separerad
frn jaget och frn det utanfr (vrld/natur/samhlle/valfritt),
s blir det som rinner ut ur kroppen, i det gonblick det lmnar
oss, en del av detta utanfr - det som inte r jag, det som inte r
liv. Slemmet blir en bild av icke-liv, det r ckligt, det r dtt
och nr allt har runnit ut s finns ingenting kvar och man sjlv
r dd. Dden r vl det som gr att vi helst vill se kroppen och
jaget som slutna och separerade. Tanken p att man r en del av
vrlden, av naturen, av allt, hela tiden, leder liksom i nsta steg,
eller ngra steg fram, till att man sjlv som det man r just nu,
kommer frsvinna. Mnniskokroppen r cklig och den dr.
Mnniskokroppen dr och allt som r kvar d svller och ruttnar
och allt som r dr inne frvandlas till ngot annat och huden
lses upp, grnsen frsvinner fr alltid.
Lckaget har mjligtvis en subversiv kraft eftersom det har
mjlighet att avslja det kladd som r vrt inre, det kladd som
i sjlva verket r vi. Kampen i vra liv bestr i att dlja att det
finns ngot under huden. Att upprtthlla bilden av att huden r
torr och att den r vr kropp. Denna kamp r stndig, och den

r omjlig att vinna, mer omjlig fr vissa beroende p i vilken

kropp man ftts. En del mnniskor kan periodvis nstan framst
som rena, deras kroppar lses som s neutrala att de blir osynliga.
Andra r fr evigt fast i kladdet, dem lser kulturen alltid fast i
det den kallar natur och det den kallar smuts. Det r hr det r
viktigt att kunna lcka, lcka ut ur definitionerna, lcka ut ur
kulturen s ingen kan vinna, s alla fr vara kropp.
Det som vertrder kroppens grns och rinner ut blir ett hot
fr den som framstr som ren. Den okontrollerade vtskan r
farlig, det som inte hller sig p sin plats. Dammar som brister
och spolar bort stadsdelar, inkontinens som spolar bort stolthet
och mnniskovrde. Inre dammar som brister och slpper fram
hulkande djurkvinnor p tunnelbanan och sociala dammar som
upprtthller ordningen och tittar bort, eller brister och gr fram.
versvmningar i staden har en omvlvande potential. Det
okontrollerade fldet kan stoppa trafiken, kommunikationen,
elektriciteten, den kan f oss att g runt plar eller f oss att
knna vr kropp genom frysvta ftter i drnkta, kippande
gympaskor. Nr vi sjlva svmmar ver och lcker r ven detta
ett hot, ett vertrdande av kroppens och den sociala ordningens
grnser.
Lckagen kan bertta saker om vad som pgr inuti en, det r
som att kroppen sjlv revolterar. Ibland frstr man inte att man
r arg frrn man r s arg att man rinner ver. Att grta r att
inte kunna dlja vad man knner, att avsljas, att vara srbar.
Att grta r att sga att allt r s jvligt nu att det inte gr att
hlla tillbaka. Grten lindrar smrtan av sorgen eller ilskan, men
inte genom ngon katharsisk utlsning utan snarare genom att
distrahera. Grten omdirigerar fokus till kroppen istllet fr p
det som gr oss upprrda och p detta stt skljer den bort den
psykiska smrtan. Kroppen lcker s vi mrker att vi r kropp, fr
vila i det. Vi lter vrt inre sippra ut och avsljas.
Fr i sjlva verket r det ju insidan som frenar oss. Det r
genom vra lckage vi sitter ihop, genom att vi genom dem
sitter ihop med vrlden allesammans som vindruvor p en kvist.
Vi sitter ihop genom vrlden genom det vi ter och genom det
vi sndrar ut, genom det vi ser med vra vta slemmiga gon
och tar in i vr feta svampiga hjrna fr att sedan kommunicera
vidare med vr spottiga tunga och stmband eller gr om
till elektroniska impulser med hjlp av smutsiga fingrar p
tangentbord. Detta r ocks utsndringar. En sluten kropp r
ensam.
Genom lckagen sitter vi ihop med vrlden. Eftersom vr kultur
tenderar att fokusera mest p de lckage som r specifika fr
de som kallas kvinnor och tabubelgga dem s verkar det som
att de som kallas kvinnor sitter mer ihop med vrlden. Men det
r inte sant. Genom lckagen sitter vi ihop med vrlden men
eftersom lckagen gr det omjligt att frneka att vi r kropp

och vr oundvikliga dd s gr vr kultur lckagen smutsiga och

i frlngningen blir d ocks vrlden smutsig. Genom lckagen
sitter vi ihop med vrlden och vr kultur frsker drfr hvda att
den inte r en del av vrlden.
Kulturen hittar p begreppet natur och stter det i
motsatsfrhllande till begreppet kultur och pltsligt finns ngot
som inte ska d. En oddlig sjl eller upphjd civilisation. Allting
som avsljar vrldens grnslshet och den groteska flytande
kroppen blir ohanterbart, grs till ckel. Kvinnan fr genom att
bindas mer i sin kropp n de som kallas mn, genom att redan
vara underordnad, fortstta vara del av vrlden. De som kallas
kvinnor mste drfr gmma och frneka den s kallade naturen
nnu mer. De mste gmma all kroppslighet p alla stt om de
ska f delta i kulturen och civilisationen p samma villkor. Och
hela tiden gr mnnen dr och har ocks kroppar!
Vi som kallas kvinnor sitter ihop med vrlden s vi kan inte vara
kultur och vi r bundna i kroppen. Som om inte alla var det? Vi r
alla bundna i kroppen och kropparna lcker och det r underbart.
Kropparna sitter ihop och lcker in i varann och den enda lyckan
och krleken som finns, den finns nr vi inte r ensamma, nr vi
spiller ver i varandra. Varje mnniska r en pl och ingen pl r
en . Alla flyter in i varandra.
Men ja, halva mnskligheten frnekas mjligheten att odla en
bbis inuti sin kropp. Det r liksom en fysisk grej, fr bara ca
hlften av oss har en livmoder. Detta kan tnkas ha satt djupa
spr historiskt. Man kan frst att det hos den livmoderslsa
delen av mnskligheten, som grupp, uppsttt en avundsjuka. Man
kan frestlla sig att den delen av mnskligheten, som grupp,
liksom knt sig utanfr, att de p s stt skapat sig en speciell
sjlvbild fr att kompensera den hr frlusten. Det kan man tnka
sig. Man skulle kunna kalla det livmodersavundsjuka. Man kan
misstnka att hela patriarkatet vilar p denna avundsjuka. Och att
den vilar p falska grunder, fr ven om de utan livmoder aldrig
kommer fda och inte f mens s har deras kroppar ocks en
insida som r blodig och biologiska klockor och hormoner och
frmgan att knna stor krlek. Om man bortser frn sjlva den
smrtsamma fdelseprocessen s har varje man samma mjlighet
till nrhet och livsviktighet som varje kvinna. Om han bara ber
att f det, om han bara stller sig utanfr den frljugna kultur
baserad p avundsjuka som frnekar honom detta. Patriarkatet
vilar p forntida pappors rdsla att forntida ungar lskade
sin forntida mamma mer och de gjorde de skert inte, men
misstanken skapade ett avstnd och under rtusendena kan man
tnka sig att detta avstnd vxt.
Kropparnas sammansttande och fdelse och lckage grs i
samtiden till ngonting privat. Det r varje individs ansvar att
hlla det p sin plats. Samhllet och staden har upprttat en rad
institutioner fr att frenkla upprtthllandet av renheten och
torrheten. Vi har hemmet, vi har familjen och vi har Badrummet,

ett rum med ett ls. Ja, rummet r lst, s farligt r det som r
drinne, den smutsiga hemligheten att vi har en kropp som ska
duschas och tmmas. Badrummet r utanfr samhllet, och en
konsekvens av samhllet. I badrummet r allt det som r pinsamt
utanfr okej: grta, sjunga i duschen, vara naken, vara s kallad
kvinna, bajsa, ha mens. Inget fastnar p badrummets vita kakel
och allt gr att spola bort, ned i det svarta hlet som r avloppet.
Samhllet r ett flytande nt av vtskor, ord och kroppar, stadens
arkitektur styr fldet och dikterar rrelsemnster. Badrummet
upprtthller systemet genom att skapa undantag fr det
ohanterbara.
Badrummet r bde fyllt av njutning och av ngest, och bda
dessa poler r en logisk konsekvens av undantagstillstndet
rummet utgr. Njutningen kommer av att vara tillten att vara en
kropp, det skna, lena och vrmande i vattenstrlen, nakenheten.
Tryggheten i att vara bakom en lst drr befriad frn den andres
blick, befriad frn identiteten. Olusten kommer kanske egentligen
av samma sak, fast d mtt med motstnd, nr blicken, normerna
och tabuna r spass internaliserade att de blir omjliga att ta sig
ur. Nr konfrontationen med kroppsligheten, det frnsttta och
abjekta, smutsen och nakenheten blir obehaglig, konfliktfylld.
Obehaget kommer ocks av tryggheten bakom lset,
tryggheten att bortom samhllets blick kunna skada sig sjlv,
fr frlngningen av att grta p toaletten blir att skra sig p
toaletten, att krkas upp kroppsngesten och idealen p toaletten,
att verdosera p toaletten. I badrummet r man kropp utan att
vara tillsammans. Ett rum dr allt som inte r okej r mjligt blir
ett laglst rum, en frizon p gott och ont.
Den offentliga toaletten r en annan plats. Det abjekta blir p den
offentliga toaletten mer ptagligt, det skna mer frnvarande.
Skillnaden i obehag varierar mycket mellan det privata
badrummet och det offentliga, dr den frra frknippas intimt
med njutning och avslappnande och den senare med otrygghet
och ckel. Den offentliga toaletten omges fr mnga av en
rad frsvarsstrategier, att inte snudda vid ringen, att trycka in
spolknappen med ett papper, putta upp drren med armbgen.
Allt fr att undg att kontamineras av ngon annans smuts. Det
att rra vid ngon annans avfall r fr mnga skrckfyllt. En
frklarar det med hygien, med bacillskrck, men otryggheten en
knner gr bortom det som rationellt kan frklaras med risken
fr smitta. Den offentliga toaletten korsar grnsen mellan det
offentliga och det privata, mellan min och den andres kropp,
mellan min kropp och alla andras kropp.
Dr kanske ocks krnan med mensen sitter. Tabuna kring sex
och mens och livmoder handlar om vetskapen att man en gng
suttit ihop p det mest oerhrda, totala och osjlvstndiga vis och
att man vill gra det igen. Man lngtar dit, man lngtar till sexet
och man lngtar till trygghet, nrhet, krlek och man lngtar
efter att f lcka. Man lngtar till en plats utan skam. Man vill
inte vara det man tror man ska vara, man vill vara ett kladdigt,

grtande och lckande djur och man vill kollapsa i ngons armar
och bara rinna in i den personen och upplsa sin individualitet
helt. Men det fr man inte, man r vuxen och man r separerad
och man har en ren och torr yta. Man blir frsts frbannad
p allt som pminner en om den dr lngtan, srskilt om man
verkligen tror att den r fel. S mensen fr absolut inte lmna
badrummet.
Alla mnniskor lcker; allas kroppar lcker safter och juicer,
blod och saltvatten flyter ut genom gon och hud. Knslor och
ord bildar floder mellan oss, vi ingr alla i vr egen sociala pl
dr vi flyter in i och ut ur varandra. Vi definieras av de mnniskor
vi har i oss, som vi lskar. Skrcken att dammen ska brista r
stor, att ngon ska trda ver grnsen fr sig sjlv, rinna bort
och d och p s vis frminska vr pl av krlek och levande
kroppslig nrvaro fr alltid. Alla mnniskor lcker och vi flyter in
i varandra och de som str oss nrmast r som en del av oss sjlv,
om de frsvinner r det ett mindre jag som str ensam kvar, ett
annat jag, en mindre pl av trygghet. De som str oss nrmast r
en del av oss har kommit ur oss och deras bljor kan vi byta och
deras avfall r inte ckligare n vrat eget.
Alla mnniskor r lika mycket kroppar och alla kropparna lcker
och det r inte de fysiska lckagen som definierar oss utan de
sociala och alla lckagen r totalt livsndvndiga. Alla r kroppar
och alla kropparna lcker och nr kropparna fr lcka lagom
mycket in i varandra d mr vi bra. vertrdandet av jagets grns
r en mjlighet att slippa ensamheten.