You are on page 1of 23

Larsén, Karl Ludvig

Lärobok i stenografi av Runa.

Göteborg
1917
EOD – Millions of books just a mouse click away!
In more than 10 European countries!

Thank you for choosing EOD!


European libraries are hosting millions of books from
the 15th to the 20th century. All these books have
now become available as eBooks – just a mouse
click away. Search the online catalogue of a library
from the eBooks on Demand (EOD) network and or-
der the book as an eBook from all over the world – 24
hours a day, 7 days a week. The book will be digitised
and made accessible to you as an eBook.

Enjoy your EOD eBook!


ÂÂ Get the look and feel of the original book!
ÂÂ Use your standard software to read the eBook on-screen, zoom in to the image or just simply
navigate through the book
ÂÂ Search & Find: Use the full-text search of individual terms*
ÂÂ Copy & Paste Text and Images: Copy images and parts of the text to other applications (e.g.
word processor)*
* Not available in every eBook.

Terms and Conditions


With the usage of the EOD service, you accept the Terms and Conditions provided by the library
owning the book.
ÂÂ Terms and Conditions: http://books2ebooks.eu/odm/html/nls/en/agb.html

More eBooks
Already more than 30 libraries in over 12 European countries offer this service.
Search books available for this service: http://search.books2ebooks.eu
More information is available at http://books2ebooks.eu

books2ebooks.eu National Library of Sweden


LARS E N . K . L , s k i l t ,

RUN A-STEN OGRAF1N o


IIIIIIIIIIIIIUIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIMIIIIIIIIIII

LÄROBOK

STENOGRAFI
av

RUNA.

1 : — KR.
N. J,, GUMPERT, GÖTEBORG
(I D I S T R I B U T I O N )
m

I •5% "i.-.'

O 0000 000085324
Till den svenska ungdomen!

Yrkandet på stenografiundervisning gör sig allt mera förnimbart.


Dess värre äro våra vanliga stenografisystem olämpliga i de allmänna
skolorna. Ty det är uppenbart, att om en lärjunge vid sina steno-
grafiövningar skall stava sitt modersmål på e t t sätt ocli i övrigt på
e t t a n n a t , så skall därav följa en betänklig oreda.
K. maj:t har ock i ett cirk. d. 16 nov. 1889 utfärdat sådana be-
stämmelser, att de skolor, detta cirk. avser, torde anse sig förhindrade
införa stenograf!, om dess stavning avviker från riksstavningen.
I denna stenograf! ha vi emellertid ett system, som — frånsett
de vanliga förkortningarna - med bokstavlig trohet följer riksstav-
ningen, på samma gång det kan stavas efter vars och ens önskningar.
Att det på samma gång står på höjden av modern stenograf! i fråga
om tydlighet, skrivsnabbhet och lättlärdhet faller av sig själv.
Runa.

•o o-
INLEDNING.
Stenograf! är det gemensamma namnet på en massa sins emellan
ytterst olika skriftsystem, genom vilka man hastigare än med vanlig
skrift kan göra anteckningar.
Dylika system ha funnits sedan gamla tider. Det äldsta, man
fullt känner, är uppfunnet av romaren Marcus Tullius Tiro, född
omkring ett hundra år före Kr. Hans system, de s. k. Tironska
noterna, användes i mer eller mindre förändrat skick under århund-
raden framåt i tiden.
Slutligen gick det Tironska systemet under, och först på fem-
tonhundratalet började man på nytt intressera sig för stenograf!.
Efter denna tid uppstod en mängd mer eller mindre olika system.
Dessa hade det gemensamt, att man för att uppnå ett m a x i m u m
av k o r t h e t valde de geometriska formerna: den enkla linjen, punk-
ten och bågen i olika riktningar och formade sålunda en skrift enligt
den s. k. geometriska principen.
Franz Xaver Gabelsberger, född 1789, uppställde däremot kravet
på ett m a x i m u m a v s k r i v b a r h e t. Han och hans talrika efter-
följare välja sina tecken ur den vanliga skriftens former och tecken
och söka sålunda skapa en smidigare skrift, än den man erhöll genom
de geometriska formerna, alltså en skrift enligt den s. k. grafiska
principen.
Den utomordentliga betydelse, som ligger däri, att skriften blir
så att säga en bild av språket, var det förbehållet Leop. Alex. Friedr.
Arends, född år 1817, att upptäcka. Han kom genom sitt system att
bli en grundläggare för den språkvetenskapliga riktningen inom steno-
grafiens värld, och han blev därigenom faktiskt upphovsmannen till
kravet på ett m a x i m u m a v s p r å k r i k t i g h e t inom stenografien.
Tyvärr har det stora flertalet av systemuppfinnare icke varit
tränade och erfarna stenografer, innan cle blevo system uppfinnare.
Många torde icke ens ha blivit dugande stenografer i sina egna sys-
tem. De lia därför saknat den erfarenhetsgrund, på vilken allenast
ett gott system låter uppföra sig. De ha särskilt saknat den blick
för de grafiska variationerna, som är alldeles nödvändig för förverk-
ligande av det viktigaste bland alla kraven på en god stenograf!:
m a x i m u m a v l ä t t l ä s t h e t vid uppdriven skrivhastighet.

En av de frågor, en blivande stenograf vanligen gör sig, innan


han väljer ett visst system, är denna: Vilket system är lättlärdast?
Härpå kan man i korthet svara: det system, som fortast leder
till stor skrivhastighet, är i verkligheten lättlärdast. Därav följer,
att det icke är säkert, att det enklaste systemet är lättlärdast, ty
svårigheterna börja, först sedan grunderna inhämtats.
Dock kan man säga:
1) a t t oregelbundenheter i ett system försvåra inlärandet, ex. Gabels-
bergers, Melins och Arends system;
2) a t t systern, som avvika från den invanda stavningen, ha däri en
ökad svårighet, ex. Gabelsbergers och Melins system;
3) a 11 stor lättlästhet medger rask ökning i skrivhastigheten, och att
alltså lättlästa system i verkligheten torde vara lättlärdare
än andra.
Särskilt torde, vad d e t t a system vidkommer, böra märkas, att
det innehåller det bästa hos de övriga systemen s a m t ö v e r t r ä f -
far dem alla däri:
1) a t t det frånsett fastslagna förkortningar utskriver allting lika
noggrant som den vanliga skriften;
2) a t t det icke är bundet vid någon fastslagen rättskrivning;
3) a t t det är fritt från handvidriga former;
4) a t t ingen ordbild kan regelriktigt och rimligt läsas pa mer an
ett enda sätt.
$ &
\ *

Tryckning (teckenförstärkning) användes icke såsom betecknings-


medel, icke ens som dubbelteckningsmedel.
Kravet, att man skall skilja mellan vanlig tryckning och hård tryck-
ning i t. ex. en p u n k t , sådan den blir vid hastig skrivning, är gi-
vetvis orimligt. Detta krav blir dubbelt ödesdigert i Melins system,
där punkten användes för två olika var för sig så synnerligen ofta
dubbel tecknade ljud som n och r. I föreliggande system, som använder
punkten endast för ett ljud och därtill ett, som a l d r i g dubbel tecknas,
kan tryckning mycket fördelaktigare användas än i Melins system.
Emellertid visar en mångårig erfarenhet, att tryckningen som
beteckningsmedel är värdelös samt ofta hindersam. Tryckningens
naturliga uppgift i skrift är att vara ett skönhetsmedel. Användes
den som beteckningsmedel, så inträffar ofta, att man måste lägga en
tryckning, där den verkar fult, och ännu oftare, att man måste und-
vika den, där den vore alldeles nödvändig. Man får alltså en för-
fulad och för personer med skönhetssinne mycket ledsam skrift, om
man använder tryckningen som beteckningsmedel.

ANVISNINGAR FÖR STUDIET.

1. Genomläs de stenografiska tecknen och ordbilderna med hjälp


av den motsvarande texten så ofta, att de kunna läsas säkert utan
denna hjälp!
2. Avskriv därpå de stenografiska tecknen och ordbilderna sa
ofta, att de kunna skrivas utan svårighet!
3. Översätt därpå den vanliga texten till stenograf! och jämför
skriften med den stenografiska texten! Felskrivna ord rättas därvid
och övas därpå i sin riktiga form.
Obs.! Ju o f t a r e och g r u n d l i g a r e man genomgår varje lek-
tion dess mera underlättas övningsarbetet e f t e r systemets genomgå-
ende. Man kan därför icke lägga nog stor vikt vid studiet av de tre
grundläggande lektionerna särskilt den första och framförallt den tredje.

FÖRSTA LEKTIONEN.
Den vanliga skriften består av staplar och bindestreck. Staplarna
användas i detta system till konsonanttecken och bindestrecken till
vokaltecken.
Tecknen inläras lättast, om man erinrar sig, huru de kunna tänkas
ingå i motsvarande vanliga skrivtecken som här nedan.
1.

I stället för stor bokstav nyttjas de vanliga tecknen med hake


över. Man brukar dock sällan använda stor bokstav annat än vid
långsam skrivning och i namn. Tecknen h, j, r, s ha som synes
ingen särskild plats. De ställas, där efterföljande tecken börjar. Teck-
nen o och u stå ovanför skrivlinjen. Det tecken, som skall fördubblas,
göres mindre.
Emedan man kan ställa j-punkten och r-öglan åt vilken sida som
helst, bör man undvika att ställa dem åt den sida, där de stå obe-
kvämt t. ex. inuti vinklar.
Läs och avskriv omsorgsfullt upprepade gånger följande läsövning!
Vid stor skrivhastighet visar det sig lättare att skriva r-tecknet vid
övre (vänstra) sidan på böjda vokaltecken och vid undre (högra) sidan
å räta vokaltecken i början av ord. Även läsbarheten ökas därigenom.
Detsamma gäller j-tecknet. Att, såsom vissa system bruka, låta
en ögla eller en punkt vid ena sidan ha e n betydelse och vid andra
sidan helt a n n a n är ett av de största grafiska fel ett system kan äga.
a b c d e f g h h

i j j k 1 m n o p 2.

qn r r s s t u v w .2°. o. m.-/.

x y z å ä ö er . .C?.

nt kt nd ch kv _/„__/_ . „ / . . C . . . / . . .

3.

m p b k v q u n t d k c 22-2^X.-^-2D..-2.J..C.2?-/2.

1 f v g ek nt z nd kt w 2..1...C..L.C...1.3..S..2..C.

x j r er li s o u S 7*. -

a i e ä ö å y _/.

4. A-

tub tubb, Beda bedda, / /

fur ruff, duga dugga, £ ^ ? /l—^ g/

baka backa, fula fulla, C

dam damm, ana Auna, sopor soppor, fil7

Tora torra, tas tass, mata matta, / / [/^ ^f

5.
i

Nu få vi öva oss. .....^t


/

Du bör ej nyttja - t.-^.-.-^....


hårda pannor. Mina pannor

äro mjuka, tag dem, om

du vill! Annars får du

hård hand. Teckna alla ord sakta

ty eljes får du

fula ordbilder! Då du

övat alla ord noga, får

du vila tjugo minuter.

ANDRA LEKTIONEN.
Genom att förlänga eller utvidga ett tecken, genom att ställa det
högre eller lägre i förhållande till andra tecken eller till skrivlinjen,
genom teckenförstärkningar (tryckningar) kan man på ett enkelt sätt
angiva ett föregående eller efterföljande ljud eller tecken.
Dylika s. k. symboliska beteckningar, användas av alla våra system
för vinnandet av största möjliga korthet. Men medan de ofta i andra
system äro inkonsekvent genomförda — märk förstoringsregien i Me-
lins och 1-reglen i Arends system — så äro de i detta system genom-
förda med den yttersta konsekvens och följdriktighet, utan några
som helst undantag, vilket från lättlärd hets- och skrivsnabbhets syn-
punkt måste anses vara synnerligen värdefullt.
1) Genom att förlänga stapeln i ett tecken angives etf föregående
s, genom att utvidga öglan i en stapel betecknas ett föregående n.
6.

m sm, p sp, b sb, kv skv, qu squ, - j J jJ sf s f sf


n sn, t st, d sd, k sk, c sc, i 1 //r f f f r f
1 si, f sf, v sv, g sg, ch sch, i l LLC(<(CC
r p f r /®
k nk, sk nsk, c no, / • / / / /

^ ^ c (O C C
to ng, cli ncli, sek nsch.

2) Genom att ställa en konsonantstapel över skrivlinjen beteck-


nas ett efterföljande l, genom att ställa den under skrivlinjen beteck-
nas ett efterföljande r.

pi, bi, ti, ki, ci, fi, " j / / f r c


p b t k c f .. J....J.— /-.--/--.. A c

vi, gi, spi, sci, sch, c e / J r / r


v g . sp sc sek ...C —/- —

p b t d k C f . / r/....r e X L
pr, br, tr, dr, kr, cr, fr, J f / r f / L
/a
v vr, g gr, sp spr,st str, skskr,sch. schr. ..L...X.
C" " ?

3) Genom att ställa ett vokaltecken över skrivlinjen betecknas


ett föregående k, genom att ställa det under skrivlinjen betecknas ett
regående g. ^

ko, ku, ka, ki, ke, ~~ / / / /


o u a i e , - -----

kä, kö, kå, ky, / / ^ / -J ,


ä ö å y ^ ^ —
11.
o u a i e — ...../--l.i../..-
go, gu, ga, gi, ge, """ / / /
/
ä Ö å y /
gä, gö, gå, gy. /
Slutstavelserna -an, -en, -on betecknas genom att förminska vo-
kaltecknen till halva längden. Slutstavelserna -arna, -erna, -orna
betecknas genom att korsa ordbilden med vokaltecknen a, e, o. Slut-
stavelserna: -dom, -het, -lunda, -skåp, -vis m. fl. förkortas som i den
vanliga skriften genom inledningskonsonanterna: d, b, l, sk, v o. s. v.
smala spana skvala Tisbe snara" Jv t r A , S f ? f °
stim

ask scenen slaga sfer svanen scha- f ^ 'lej b U CL


len

svensk stänk stång C^f^


13.

J - r f A - LJÖ V?
plog split blod klöver flock glam r_ J_ .

14.
prästen sprit bräka tråna strö -n^-f- - M - . -^f-— -0..L

driva kräla skräna fri vrå grå ..^C

15.

// / T / / " 7
kam kistlock kela känsla konto

kust köra kålstjälk kyrkorna

16.
galileer giva genierna gästernas

god gudarna göra gåtorna gyttja ... ^ ^

17.
^ /

an
Då man känner alla tecknen,i kan U...J. ' . . / ' 7 / - i ..'..,7
man
ic/ - /
i flera fall skriva rätt bra. Men vi / .(/L.fl/.. 6.: y... <?....G.
"kunna skriva en smula ännu

bättre, då vi studerat även vår

nya läxa, ty ord-

fcilderna bli kortare, om vi nyttja


alla

.ginvägarna i skriften. Snart böra


vi

kunna skriva säkert. Men vi få ej

.slå oss i ro Vi böra ock kunna

läsa vår stil, ja, och skriva snabbt.

Vägen dit heter öva, öva, öva. r r

TREDJE LEKTIONEN.
Den vanliga skriften använder särskilda tecken för vissa ord t. ex.
§ = paragraf, % = procent m. fl. Dylika tecken, av stenografer
kallade monogram, nyttjas även i stenograf!.
Därjämte förekomma i den vanliga skriften förkortningar av van-
ligare ord. Man skriver: t. ex. = till exempel, t. o. m. = till och med,
kl. = klockan, o. s. v. = och så vidare. Dylika förkortningar, av
stenografer kallade sigler, brukas också i stenografi.
I vanlig anteckningsskrift avkortas långa ord. Man skriver t. ex.
ingal. = ingalunda, hurud. = hurudan, troligtv. i stället för troligtvis
o. s. v. Dylika avkortningar, av stenografer kallade abbrevieringar,
användas naturligtvis även av stenografer.
En del ord förekomma ytterst ofta i vissa yrken eller kunskaps-
områden mera sällan eller aldrig i andra. För dessa ord gör man sig
specialförkortningar i mån av behov. Så t. ex. kan man skriva stn i
stället för stenograf, stm i stället för system, trp i stället för torped,
o. s. v.
Monogrammen äro rörliga, d. v. s. i början av ord ställas de än
över, än på och än under skrivlinjen —• beroende av varest vidfäs-
tade tecken börjar — alltså alldeles som /?., j, r och s, vilka icke
heller ha någon bestämd plats.
Skillnaden mellan synn- och syn, samm- och sam angivas på
samma sätt som vid all dubbelteckning: genom tecknets storlek.
18.

an- att av be- blev bliv de

det (dett-) efter -else ett (-et) för


genom
grund håll -ig -igt -ighet in- ? ^ 7"

-lig lik må -ning -sion skull ]). ^J.. "£..—J.

så -tion upp ut var över

19.
] 4 r i ^ o
aldrig andra clen (denn-) eller emel-
lertid emedan
endast -entlig fram från följ gjord J ) ® ( ' ~
fejor-)
c7
har hade honom hur icke inte

ingenting jag jäm- med mycket - 2..


människ-
märk möjlig någon (någ-) oaktat 4 c) : -
7 ^
och ofta

på sam sed slut som stenograf!


y ; / / o /

7 / J CZ. . c : . . . . . Z
syn- till und- vad vid är
20.
f ^ r < /
alldeles del där hel här kunde lär
mer f ? ;

nämligen när skall (skol-) ställ sär


7 . ? / c

tal under vilk-


antaga, avtaga bevaka begråta Uf.. : : : : M (,/ r .L.<L..£
blevo blivande ^
börande detta hädelse badet boet
före
förnedra förtjäna föi'göra igenom ( l
håller anhålla
vig Sverige evighet inlaga foglig __()..
olika
många måtte måne mening visionär

skulle nationer upptaga uppför ) . 11


utan förut
vara varje varandra varför över-
taga denne
denna ordentlig offentlig framför / . J l . ' ¥
framlade följa följande ,
gjort gjorde hurud. ehuru jämt
jämföra o
utmed märka anmärkning något 2.. ..
några samla
allesamman sedan seder avsluta
avslul fa-Å.
slutligen syns
siutngen t
osynlig såsom såd. undseendei und-
unc Z.D 2 Q . . . T \^ u

22.

fördel förfördela därför därigenom ....(^f.. ./".


hela helt helig härigenom härmed •r r *
V /Tq " ^ fl/
ställa inställsam utsällning före- (. /
ställa uppställa

vilken vilka vilkendera vilket un- ' v


dergång lärarinna nära U
23.

Då man genomgått en stenograf!- J / ^ 1/ -JL Q c?


kurs, bör man ^J / /

skaffa sig färdighet i att skriva JJ ^ / / ^ f j i_Q


ocli tydligt. Sådan vinnes bäst:
därigenom

att man dagligen skriver stenograf!, h ctf pe l / y j


därigenom att man

övar sig i att skriva snabbt med /V p o Jj ) fy


stenograf!

ocli därigenom att man undervisar J p / < / ' / '//.


andra i stenograf!.

TILLÄGG.
Yid skrivning av främmande ord behöver man stundom särskilda
tecken för i, eu och ce för att få fullt smidiga ordbilder. Det sär-
skilda i-tecknet kan även nyttjas i ordbilder, som annars skulle draga
sig för högt över skrivlinjen.

24.

i eu se Einar mainfilia

fliius neutrum men sas

Virtus neque naufragio

neque incendio amittitur.

(Dygden kan varken genom skeppsbrott eller eldsvåda förloras).

FRÅGOR OCH SVAR.


Efter vilka grunder äro tecknen fördelade? — De äro fördelade
på sådant sätt, att besläktade tecken tilldelats besläktade ljud och
ljudgrupper. Så t. ex. äro staplar använda till konsonanttecken och
bindestreck till vokaltecken. — Det synes mig vara en oviktig för-
del? — Ingalunda. Läsningen underlättas betydligt, om man genast
kan skilja mellan vokal och konsonant i en ordbild. Dessutom bör
märkas, att liksom talet blir mera flytande, om konsonanter och vo-
kaler omväxla, så blir skriften mera flytande, om staplar och binde-
streck omväxla. Skriften blir därigenom så att säga en bild av språket.
— Detta sista är ju betydelselöst? — Må vara, men i längden kommer
ett system med djupare tankeinnehåll att i högre grad vinna tänkande
anhängares intresse än ett mera tanketomt system.

Varför har punkten valts som tecken för j? — Därför att punk-
ten är det mest smidiga och med konsonantstaplar mest förbindbara
av våra konsonanttecken, och j-ljudet är det ljud, som bland konso-
nanterna lättast sammansmälter med andra konsonantljud. — Detta
kan ju ock i sin mån sägas om r, som erhållit den runda öglan till
tecken. A^arför då icke lika gärna låta j och r byta tecken? — Enär
r dubbeltecknas, vilket däremot ej är fallet med j, så måste r ha ett
tecken, som kan dubbeltecknas, vilket däremot j icke behöver. Nu
är det lätt att genom tryckning, förstoring eller förminskning dubbel-
teckna en ögla, vilket däremot är så gott som omöjligt med en punkt,
vid hastig skrivning. — Nå än s då, varför skall s-ljudet betecknas
med en båge, och varför h med en krok? — S förekommer liksom j
och r i en ofantlig mängd förbindelser med andra konsonanter och
måste därför ha ett lätt förbindbart tecken. Men s är dessutom en
i vårt språk utomordentligt viktig ändelse och måste därför ha ett
tecken, som, utom sin allmänna förbindbarhet, är särskilt lämpligt i
slutet av ord. H förekommer oftast i början av ord och bör
därför ha ett tecken, som lämpar sig utmärkt i början. Det kan
däremot gärna vara mindre lämpligt inuti ord, alldeles som fallet är
med 7t-kroken. — Ha alla tecken valts efter dylika grunder? — Intet
tecken har tillkommit efter en slump eller på måfå. Observera t. ex.
parigheten mellan vissa besläktade tecken! — Ja, men vad mening
ligger i den, i t. ex. parigheten mellan b och p m. fl.? — B och p äro
i vårt talspråk ofta så svagt skilda, att man nära nog knappt obser-
verar skillnaden. De kunna därför utan svårighet ha tecken, som vid
hastig skrivning i värsta fall kunna förväxlas. På grund av vissa
grafiska förhållanden kan tecknet b vid hastig skrivning lätt bliva
ett p> efter uppåt riktade vokaltecken. Omvänt blir p lätt ett b efter
framåtriktade tecken. Risken härav är tämligen ringa, liksom risken
av talspråkets förväxlingar av b och p är skäligen ringa. Samma
gäller d och t m. fl.
*

Varför äro alla konsonantstaplarna för de enkla ljuden lika stora?


Varför icke göra dem i två storlekar, såsom i andra system? — Där-
för bl. a. att den dubbla storleken skall användas för sammansätt-
ningar med s. — Varför använda sådana tecken? —• Därför att s syn-
nerligen ofta förekominer framför andra konsonantljud och s-tecknet
icke alltid låter lätt förena sig med en följande stapel. — Men däri-
genom inträffar, att många förträffliga tecken få ringa användning,
såsom sb och sd m. fl. — Må vara sant. Men dels äro dylika ljudför-
bindelser ej ovanliga vid skrivning av främmande ord, ocli dels är»
de synnerligen lämpliga att använda vid bildandet av förkortningar
t. ex. sådana fasta förkortningar som sed och tillfälliga som sb =
sommarbarn, sc = social o. s. v.
* *

Vad är orsaken till att k och g förkortas genom ställning till


ljnjen, varför icke lika gärna förkorta b och p på detta sätt? — Där-
för att g och k i början av ord kräva två penndrag, medan b och p
kräva vardera endast ett. Dessutom representera g och k i vissa fall
även j och (7'e-ljud, varigenom regeln får större värde. — Sant, men
b och p hade lika väl som g och k kunnat få tvådragiga tecken, och
g och k endragiga. — Nej, g och k måste ha öglor för att genom
dessas utvidgning möjliggöra bildningen av ng och nk. Annars
hade man måst skapa ett särskilt tecken för n^-ljudet, vilket nu in-
besparas.

Men reglerna om höjning och sänkning framtvinga ju, att varje


ord måste ha sin bestämda plats, och det är ju bekvämare att kunna
nedkasta ordbilderna vär och huru som helst? —• Detta, att man kas-
tar ordbilderna huru som helst är ingen fördel. Fråga en sättare på
ett tryckeri, om han anser det vara en fördel att slänga typerna huru
som helst i kasten. Vad han vinner vid avläggningen förlorar han
huudrafalt vid uppsättningen. Men även vid själva skrivningen går
det snabbare, om man rent mekaniskt och ögonblickligen kan slänga
ordbilderna till den plats, där de av gammalt skola stå. Och
läsningen går lättare, om var sak står pä sin invanda plats. Men
sådant förstår väl endast den, som av gammalt är vand vid ordning
och reda bland de stenografiska ordbilderna, även vid allra hastigaste
stenografering. — Huru är det möjligt att hålla reda på var
var och en av de otaliga ordbilderna skall ha sin plats? — A, det
är mycket enkelt. Ställ den första stapeln, eller, om det är ett bin-
destreck, detta, på den plats, som ifrågavarande tecken enligt alfa-
betet skall ha, sedan faller alltsamman det andra av sig själv. —
Ja, men puukt, ögla, krok och båge stå ju än däruppe och än där
nere. — Då ingendera är vare sig stapel eller bindestreck utan ett
slags mellanting, så få de liksom monogrammen hålla till godo med
den plats, de kunna få. De ställas alltså där nästföljande stapel eller
bindestreck börjar. Så enkel är den saken. — Finnas inga undantag
från denna bestämmelse? — Hela systemet är från början till slut
absolut fritt från undantag.

När jag efter a eller i skriver ett g eller annat tecken med av-
lång ögla, så inträffar, att vokaltecknet helt eller delvis uppslukas i
öglan. —- Det betyder ingenting, ty vokaltecknet finnes i alla fall. —
Huru är det då möjligt veta, att ett a verkligen finnes? — Det
är mycket enkelt. Om jag skriver ordet lat, så framträder liela a-
tecknet, men därjämte märker jag, att l och t stå i samma förhållande
till skrivlinjen, d. v. s. de stå lika högt i detta fall. Men skriver
jag lak ocli a-tecknet råkar försvinna i tecknet k, så betyder
detta ingenting, ty l och k stå båda lika högt i förhållande till var-
andra, som om tecknet vore riktigt utskrivet. Skriver jag däremot
Ik, så kommer /i-tecknet att stå lägre än Z-tecknet. Genom att ge akt
på tecknens inbördes ställning underlättas alltså läsningen, även om
vokaltecknet i något fall skulle försvinna. Naturligtvis är det till-
låtet att sammaledes låta ett m uppsluka ett följande a eller i o. s. v.
Skriften blir därigenom icke endast lika läsbar utan även mera lätt-
löpande, smidig och elegant.
* * *

Ar det under några omständigheter tillrådligt att dela de steno-


grafiska ordbilderna? — Helt visst, en delning av sammansatta ord
t, ex. är mycket fördelaktig. De särskilda orddelarna dag, boks, blad
förekomma ofantligt mycket oftare och ha alltså fått betydligt större
innötning än det mera sällan förekommande ordet dagboksblad. I
den vanliga skriften kanna vi ungefär lika lätt skriva orddelarna
tillhopa som isär, men så är alls icke fallet med stenografin. Dess-
utom håller sig skriften i regel mera nära skrivlinjen, om jag delar
orden, än i andra fall. — Men går jag icke vid pännlyftningen for-
lustig ett pänndrag eller så? — Må vara sant, men det vinnes igen
genom större smidighet i skriften. För övrigt vinner jag ofta pänn-
drag just genom delningen t. ex. i ordet morgonstund, där jag kan
använda förkortningen -on, i fall ordet delas, medan jag måste ut-
skriva n, om ordet hopskrives. Likaså kan jag ofta använda eu höj-
ning eller sänkning inuti ett ord, i fall orclbilden delas, under det
att sådant är omöjligt, om ordbilden skrives i hop. Ex. kyrkklocka,
stålkam, skurgumma, sandgrop m. fl. — Är det då endast samman-
satta ord, som få delas? — Ingalunda. Även i andra fall är det ofta
fördelaktigt att dela ett ord. T. ex. om en ordbild blir genom höjd,
djup eller längd obekväm att skriva, eller om det inträffar obekväma
vokalmöten o. d., då man har full frihet att dela efter tycke och smak.

GÖTEBORG
CENTRALTRYCKERIET, O ERICSON
1917.
SggSpsv

! ' •
Insänd uppgift på namn och fullständig adress
till sekreteraren i Runaförbundet, K. L. Larsén, adress
Göteborg 4, så erhåller Ni omgående för Eder värde-
fulla meddelanden!

GÖTEBORG
CENTRALTRYCKERIET, O. ERICSON
1917
books2ebooks.eu

www.books2ebooks.eu

eBooks from your library by digitised by

eBooks on Demand National Library of Sweden