Originaltitel: The Passing of the Great Race, or; The Racial Basis of European History

INNEHLL
Introduktion

DEL 1 - Ras, sprk och nationalitet

1. Ras och Demokrati 2. Rasbegreppets fysiska grundvalar 3. Ras och Habitat 4. Rivaliteten mellan Raserna 5. Ras, Sprk och Nationalitet 6. Ras och Sprk 7. De Europeiska Raserna i Kolonierna

DEL 2 Europas Raser genom Historien

1. Det ariska sprket i Asien 2. Paleolitikums folk 3. Neolitikum och Bronsldern 4. Den Alpina Rasen 5. Medelhavsrasen 6. Den Nordiska Rasen 7. Det Teutoniska Europa 8. Den Nordiska Spridningen 9. Det Nordiska Hemlandet 10. Den Nordiska Rasen utanfr Europa 11. De Rasliga Anlagen 12. Arierna 13. De Ariska Sprkens ursprung 14. Det Ariska Sprket i Asien Fotnoter/Frklaringar till den Svenska Upplagan Bibliografi Personindex

http://www.nationell.nu/

Introduktion
Fljande sidor r givna till ett frsk att klargra rasens historiska betydelse; med det menas genom de fysiska och psykiska karaktrsdragen av Europas invnare och inte genom deras politiska grupptillhrighet eller genom deras talade sprk. Praktiskt taget alla historiker, d de anvnder sig av ordet ras, har litat upp namn p stammar eller nationer som enda begreppsfrklaring. De dtida, likt de nutida, i utrnandet av etniskt ursprung, sg inte bortom en mnniskas namn, sprk eller land, och den faktiska informationen tillhandahllen av antikens litteratur i frga om fysiska karaktrsdrag r begrnsad till ngra f enstaka och ofta otydliga utltanden. Nutida antropologi har visat p att rasliga frgreningar inte endast r helt och hllet oberoende av bde statliga och sprkliga grupperingar, utan att dessa rasliga frgreningar i mnga fall skr genom dem i snva vinklar och nra verensstmmer med avdelningarna av samhllets konfliktlinjer. Den stora vetenskapliga lrdomen i frga om ras r de somatologiska eller kroppsliga karaktrsdragens ofrnderlighet, med vilka de psykiska bengenheternas och impulsernas ofrnderlighet r nra anknutna. Detta sammanhngande arv har en hgst betydande anknytning upp teorin om demokrati och n mer upp den av socialism, och de som r sysselsatta med samhllelig gottgrelse och inom omvlvande rrelser r fljaktligen vanligtvis mycket intoleranta mot begrnsningarna freskrivna av arv.

Demokratiska regeringslror i deras nutida form r grundade p jmlikhetsdogmer formulerade fr ngra hundrafemtio r sedan och vilar upp antagandet att milj och inte arv r den avgrande faktorn i mnniskans utveckling. Filantropi och dla syften freskrev lrosatsen uttryckt i Sjlvstndighetsfrklaringen, dokumentet som idag utgr den faktiska grunden inom alla amerikanska institutioner. De mn som skrev orden "vi hller dessa sanningar som sjlvskrivna: att alla mnniskor r skapade jmlika" var sjlva gare av slavar och missaktade indianer som ngonting undermnskligt. Jmlikhet i deras mening betydde blott att de var lika goda engelsmn som sina brder p andra sidan havet. Orden "att alla mnniskor r skapade jmlika" har sedan dess blivit subtilt frfalskade genom att tillfoga ordet "fria, trots att inget sdant utltande str att finna i det ursprungliga dokumentet, och lrorna baserade p dessa omdanade ord i den amerikanska primrskolan av idag skulle frskrcka och frbluffa de mn som formulerade Sjlvstndighetsfrklaringen. Naturlagarna verkar med samma obevekliga och ofrnderliga kraft i freteelser inbegripande mnniskan som i fenomenet med livls natur, och grunden fr mnniskans styre r nu och har alltid varit, och kommer alltid att vara, styrka och inte pjk, en sanning som nyo frtydligats hr och nu i vra dagar av en vrld i lgor. Det kommer vara ndvndigt fr lsaren att i sitt sinnelag nedmontera alla frutfattade meningar i frga om ras d nutida antropologi, d applicerad upp det frgngna, inbegriper en helt och hllet frndrad begreppsfrklaring. Vi mste fr det frsta inse att ras rtt och sltt, den fysiska och psykiska uppbyggnaden av mnniskan, r ngonting helt och hllet frnskilt endera nationaliteten eller sprket, och att ras idag ligger till grund fr alla det nutida samhllets fenomen, just som den har gjort alltigenom de icke frtecknade tidsldrarna av det frflutna. Det forntida i de existerande europeiska befolkningarna, sett i ljuset kastat upp dess ursprung genom fynden som gjorts under de allra senaste rtiondena, ger oss mjligheten att ta historien och frhistorien tillbaka

till perioder s avlgsna att antiken framstr som om den var hr igr. De nu levande folken i Europa bestr av lager p lager av olika rasliga inslag i varierande storlekar och historiker och antropologer, medan studerande dessa befolkningar, har i huvudsak varit intresserade av det mer nutida skiktet och har frsummat de mer urldriga och frsvunna typerna. Ursprungsbefolkningar har sedan urminnes tider gng efter gng blivit drnkta under flden av nykomlingar och fr en tid frsvunnit ur historien. Under loppet av rhundraden har dessa primitiva inslag emellertid sakteliga ter hvdat sin fysiska typ och gradvis frkat sig och trngt undan sina ervrare, s att Europas rasliga historia i det frgngna varit, och r idag, en historia av undertryckandet och teruppvaknandet av urldriga raser. Invasioner av nya raser har vanligtvis ankommit i successiva vgor, med resultatet att de tidigare ena snabbt har upptagits av de ervrade, medan de senare ankommande vanligtvis kvarhller renheten av sin typ en ngot lngre tid. Fljaktligen r de mer nutida inslagen funna i en mindre uppblandad form n de ldre, och det mer primitiva skiktet av befolkningen inbegriper alltid fysiska drag hrrrande frn n mer urldriga fregngare. Mnniskan har levt i Europa i en eller annan form i hundratusentals r, och under all denna frflutna tid har befolkningen varit s tt som tillgngen p mat tilltit. Stammar i jgarstadiet r ndvndigtvis av mindre storlek, oavsett hur rik tillgngen p villebrd r, och under Paleolitikum existerade mnniskan troligen endast i srskilt frdelaktiga omrden, och i relativt smskaliga samhllen. Under Neolitikum och Bronsldern tillhandahll domesticerade djur och kunskapen om jordbruk, ven om den var av primitiv karaktr, ett utkat frrd av mat, och befolkningen kade fljaktligen markant. Sjfolket under Neolitikum var, till exampel, relativt talrikt. Med skapandet av befolkningsbara glntor i skogarna och torrlggandet av vtmarkerna under Medeltiden och, i synnerhet, med den industriella utbredningen under det senaste rhundradet, frkade sig befolkningen i rask takt.

Vi kan frsts forma oss liten eller ingen uppskattning om antalen av den paleolitiska befolkningen i Europa, och inte mycket mer om dessa under neolitiska tider, men ven de senare mste ha varit mycket sm i jmfrelse med befolkningen av idag. En viss uppfattning rrande den mer nutida befolkningstillvxten kan baseras p kningen i England. Det har blivit utrknat att det saxiska England vid tiden fr den Normandiska invasionen befolkades av omkring 1 500 000 invnare; vid tiden fr Drottning Elisabet I var befolkningen omkring 4 000 000, medan folkrkningen fr samma omrde r 1911 gav omkring 35 000 000. Den vldiga bredden inbegripen i frgan om ras i samband med historien frn dess nebulosiska gryning, och de begrnsade utrymmena, fordrar att generaliseringar ofta mste uttryckas utan ngon vidare redogrelse fr undantagen. De hr vaga utltandena kan ocks tyckas vara alltfr djrva, men de vilar, s vitt frfattaren frsttt saken, upp tillfrlitliga faktagrunder, eller r annars befogade slutsatser tergivna frn den bevisning som nu finns till hands. Inom en vetenskap s ny som den moderna antropologin r nya fakta stndigt uppdagade och fordrar en modifiering av befintliga hypoteser. Ju mer man studerar frgan ju mer provisorisk framstr ven den allra mest godtagna teorin, men nutida forskning ppnar upp utsikter av vida intresse och betydelse fr mnniskan, nu d vi lsgjort oss frn bojorna av tidigare oriktiga antaganden och r i stnd att sknja, ven om otydligt, lsningen p mnga av problemen i frga om ras. Nya uppgifter kommer i framtiden oundvikligen att vidga, och mjligen ndra, vra frestllningar, men sdan fakta som nu r befintlig, och slutsatserna baserade dr upp, r tills vidare framfrd i fljande kapitel, och ndvndigtvis ofta i dogmatisk form. De tidsrelaterade utltandena har sttt fr de strsta av svrigheter, d kllorna skiljer sig vida t, men dateringarna har blivit faststllda med yttersta konservatism och frfattaren menar att vad som n kan komma att frndras i dem, vilket hdanefter fordrar en vidare granskning och

studie, kommer resultera i en frskjutning av dem bakt och inte framt i frhistorien. Dateringarna givna i kapitlet "Paleolitikums folk" r tagna rakt av frn det allra senaste expertutltandet i mnet, "The Men of the Old Stone Age" av professor Henry Fairfield Osborn, och frfattaren nskar att ta till vara p denna stund fr att visa sin stora tacksamhetsskuld till denna informationsbank, liksom till Herr M. Taylor Pyne och till Herr Charles Stewart Davison fr deras behjlplighet och mnga tillmtesgende utkast. Frfattaren nskar ocks att tillst en tacksamhetsskuld till professor William Z. Ripleys stora arbete "The Races of Europe, som innehller en vldig samling av antropologisk statistik, kartor och kategoriska portrtt, tillhandahllande en guldgruva av information som frfattaren fritt st information ur om den nutida spridningen av de tre huvudsakliga europeiska raserna. American Geographical Society och dess medarbetare, framfrallt Herr Leon Dominian, har ocks varit till stor hjlp i utarbetandet av kartorna inbegripna i denna bok, och detta tillflle r taget av frfattaren fr att uttrycka sin djupaste tacksamhet fr deras hjlp.

I Den Stora Rasens Fotspr

av Madison Grant

DEL 1 - Ras, sprk och nationalitet

Ras och Demokrati

MISSLYCKANDET med att frst den tydliga skillnaden mellan ras och nationalitet och den n strre skillnaden mellan ras och sprk, det frbiseende antagandet att det ena av dem stadgar det andra, har i det frgngna varit ett allvarligt hinder fr en frstelse av rasliga vrden. Historiker och filologer har tagit sig an frgan frn en lingvistisk synvinkel, och som ett resultat av detta har vi blivit belastade med en grupp av mytiska raser s som den latinska, den ariska, den kaukasiska och, mjligtvis mest sjlvmotsgande av dem alla, den "keltiska" rasen. Mnniskan r ett djur som skiljer sig frn de andra intill honom levande djuren p jorden, inte i sitt slag utan endast i grad av utveckling, och en intelligent studie av mnniskoslktet mste fregs av en utvidgad kunskap rrande andra dggdjur, framfrallt primaterna. Istllet fr att ta sig an en sdan vsentlig kunskapsfrmedling sker ofta antropologer att inskrnka sig till forskning inom sprkvetenskap, religion eller giftasseder eller till utformningen av krukmakeri eller pldvvning, som alla endast r befryndade med folklivsforskning. Rasfrgan har blivit vidare komplicerad genom bemdandena av gammalmodiga teologer att trycka in hela mnskligheten inom de knappa sextusen ren av Hebreisk tiderkning, som frklarat av rkebiskop Ussher [1]. Religisa lrare har ocks sttt fast vid pstendet att mnniskan inte endast r ngonting helt och hllet annorlunda alla andra levande varelser, utan att dr inte finns ngra nedrvda skillnader i mnskligheten som inte kan avlgsnas genom utbildning och milj. Det r drfr ndvndigt fr lsaren att till en brjan ingende frst att ras, sprk och nationalitet r tre separata och skilda freteelser, och att dessa tre inslag i Europa endast tillflligtvis r funna levande i fortsatt frening, som i de skandinaviska nationerna.

Fr att komma till insikt om den flyktiga naturen av politiska grnser behver man endast se till frndringarna under det frra rhundradet, fr att inte tala om de som kan komma att frekomma framt slutet av det nu pgende kriget [2]. Betrffande sprk hr vi hr i Amerika dagligen det engelska sprket talas av mnga mnniskor som inte besitter en droppe engelskt blod och som fr ngra f r sedan inte kunde ett ord av det saxiska sprket. Som ett resultat av specifika religisa och sociala doktriner, som nu lyckligtvis hller p att bli frldrade, har medvetenheten i frga om ras blivit gravt frsvagat bland civiliserade nationer, men frn brjan markerade alla skillnader i frga om klass, kast och frg faktiska konfliktlinjer baserade p ras. I mnga lnder representerar de existerande klasserna raser som en gng i tiden var tskilda. I staden New York, och varstans i Frenta Staterna, finns det en infdd amerikansk aristokrati som vilar upp lager p lager av immigranter av lgre raser, och den infdde amerikanen har, medan den frsts frskjutit betydelsen av en patricisk klass, icke desto mindre, fram till vra dagar, tillhandahllit ledarna som besuttit tankefrmgan och kontrollen ver rikedomarna, ver utbildningen och ver de religisa idealen och samhllets frutfattade altruistiska meningar. Inom de demokratiska regeringsformerna tenderar frfarandet med allmn rstrtt att leda mot valet av medelmttan fr offentliga frtroendeposter snarare n mot mnniskan med medfdda beskaffenheter, utbildning och redbarhet. Hur denna administrativa utformning till slut kommer att te sig kvarstr att se, men frn en raslig synvinkel kommer det oundvikligen ka vertaget av de lgre typerna och orsaka en verensstmmande frlust av slagkraft i samhllet i stort. Tendensen i en demokrati r gentemot en standardisering av typ och ett frsvagande av geniernas inflytande. En majoritet mste ndvndigtvis vara underlgsen en utvald minoritet, och den blir alltid sttt av specialiseringar som den inte kan dela. Under den Franska revolutionen

strvade majoriteten, som kallade sig sjlv fr "Folket, avsiktligen att frgra den hgre typen, och ngonting liknande var, tgrdsvist, gjort efter den Amerikanska Revolutionen genom frvisningen av lojalisterna och beslagtagandet av deras landgor. I Amerika har vi nstintill lyckats med att frdrva fdelseprivilegiet; med det menas de intellektuella och moraliska frmnerna en mnniska av god tt fr med sig till vrlden. Vi r nu upptagna med att frdrva vlstndsprivilegiet; med det menas belningen av en framgngsrik frstndsfrmga och strvsamhet, och p vissa hll r en tendens att attackera det intelligensaristokratiska privilegiet och berva mnniskan frdelarna med en tidig och omfattande utbildning under uppsegling. Frenklad stavning r ett steg i denna riktning. Brist p kunskap om engelsk grammatik eller klassisk bildning mste inte framhllas som en frebrelse mot den politiska och samhlleliga aspiranten. Mnskligheten uppstod ur grymheten och barbariet under ledarskapet av utvalda individer vars enskilda tapperhet, frmga eller visdom gav dem rtten att leda och makten att framtvinga lydnad. Sdana ledare har alltid utgjort en ytterst liten del av helheten, men s lnge traditionen av deras makt framhrdade var de i stnd att anvnda rstyrkan av den icke tnkande massan som en del av sin egen kraft och var i stnd att utifrn sin egen vilja styra de blinda dynamiska impulserna av slavarna, bondefolken eller de lgre klasserna. En sdan despot hade en kolossal makt till sitt frfogande som, om han var vlvillig eller ens intelligent, kunde anvndas, och allt som vanligast anvndes, fr rasens allmnna upplyftande. ven de styrande som mest av allt missbrukade denna makt slog med obarmhrtig beslutsamhet ned p de antisociala inslagen s som pirater, laglsa eller anarkister, som hller tillbaka utvecklingen av ett samhlle, som sjukdom eller skador frdrvar en individ. Sann aristokrati r styrandet av de klokaste och bsta, alltid en liten minoritet inom alla befolkningar. Det mnskliga samhllet r som en orm som drar sin lnga kropp lngs marken, men alltid med huvudet sttt lite framt i fortskridande och hjt litet ovan jorden. Ormens svans, i

mnskliga samhllen representerad av de antisociala krafterna, var frr dragen med ren styrka lngs utvecklingens vg. Sdan har mnsklighetens utformning varit frn brjan, och sdan r den fortfarande i samhllen ldre n vra. Vad fr utveckling mnskligheten kan komma att orsaka under versynen av allmn rstrtt, eller medelmttans styre, m finna en vidare motsvarighet i vissa ormar som har fr vana att vicka i sidled och med sitt frstnd och sina gon sidostta huvudet. Sdana ormar r emellertid inte knda fr sin frmga att ta sig fram i ngon verdriven snabb hastighet. Fr att tillgripa en annan liknelse formar, i en aristokratisk organisation, till skillnad frn en plutokratisk eller demokratisk, de intellektuella och begvade klasserna spjutspetsen, medan det massiva skaftet representerar samhllskroppen och bidrar genom sin omfattning och tyngd till spetsens penetrativa styrka. I ett demokratiskt system r denna koncentrerade spjutspetsbetingade styrka upplst i massan, utan tvivel tillhandahllande ett visst bestnd av efterlmnande, men i lnga loppet r styrkan och genialiteten av den lilla minoriteten upplst, om inte helt frlorad. Vox populi [3A], s lngt frn att vara Vox Dei [3B], blir sledes ett ndlst ylande efter rttigheter, och aldrig frpliktelsernas lovsng. D en ervrande ras r ptvingad upp en annan ras uppstr ofta sedvnjan med slaveri fr att tvinga den underordnade rasen att arbeta, och fr att med tvng introducera den till en hgre form av civilisation. S snart som mnniskor kan frms arbeta fr att frse sina egna behov blir slaveri verddigt och tenderar att frsvinna. Slavar r ofta i en mer gynnsam position n fria mn om de r behandlade under ngorlunda humanitra former, och om deras elementra behov i frga om mat, klder och husrum r tillhandahllna. Indianerna omkring norra Kanadas plsverksamheter var tidigare i praktiken livegna under Hudson Bay Kompaniet, varje indian och hans squaw [4A] och pappoose [4B] blivandes adekvat tillhandahllen behvlig mat och utrustning. Han var skyddad mot den vite mannens rom liksom den rde mannens skalpdanser, och gav i utbyte Kompaniet alla sina plsar -

hela rsproduktionen. Frn en indians synvinkel var detta nrap ett idealfrhllande, men det var i alla avsikter livegenskap eller slaveri. D ett vidare praktiserande av ett sdant gammalmodigt handlande, i och med uppppnandet av landet, blev praktiskt omjligt slde indianen sina plsar till hgstbjudande, erhll en stor summa kontanter och slsade sedan bort vinsten p billiga prydnadssaker istllet fr p filtar och p rom istllet fr p mjl, med resultatet att han nu r utomordentligt fri, men p vg att bli en insjuknad individ stende utanfr samhllet. I fallet med Hudson Bay-indianen r frdelarna i klivet upp frn livegenskap till frihet inte helt och hllet tydliga. Ett till stora delar liknande vasallfrhllande existerade framtill nyligen bland peonerna [5] i Mexiko, men utan gottgrelsen av en intelligent och frsynt styrande klass. P samma vis var livegenskapen i det medeltida Europa ett uppenbart phitt genom vilket landgarna bemstrade de nomadiska instinkterna av sina arrendatorer. r fordras fr att bringa jordmarker till dess hgsta produktiva niv, och jordbruk kan inte praktiseras med framgng ens i vlvattnade och brdiga trakter av jordbrukare som stndigt driver frn en plats till en annan. Den livegne eller trlen var drfr genom laga tgrder bunden till marken, och kunde inte sluta och g drifrn utan sin husbondes medgivande. S snart som dessa nomadiska instinkter upphrde att existera frsvann livegenskapen. Man behver endast lsa de strnga lagarna mot lsdriveri i England, just fre Reformationen, fr att komma till insikt om hur vida spridd och allvarlig denna nomadiska instinkt var. Hr i Amerika har vi nnu inte glmt de vandrande instinkterna av vra vsterlndska fregngsmn, som i det hr fallet visade sig vara vlgrande fr alla utom fr migranterna.

Rasbegreppets fysiska grundvalar

I den nutida och vetenskapliga studien av ras har vi sedan lnge vergett teorin om Adam och Eva, att mnniskan hrstammar frn ett enskilt par skapat fr ngra f tusen r sedan i en mytisk Eden ngonstans i Asien fr att senare sprida sig ver jorden i successiva vgor. Mnga av Europas raser, bde levande och utdda, kom frn st genom Mindre Asien eller ver den afrikanska litoralen, men de flesta av de direkta anfderna till nu levande befolkningar har bebott Europa i flera tusen r. Under den tiden har flertalet mnniskoraser kommit och gtt. En del har otvivelaktigt frsvunnit helt och hllet och en del har lmnat efter sig sitt blod i dagens europer. Det r likafullt en sanning att Asien var det huvudsakliga omrdet fr mnniskans evolution och differentiering, och att de olika grupperna sg sin huvudsakliga utveckling dr och inte p halvn vi kallar Europa. Vi vet nu, sedan utarbetandet av Mendels rftlighetslagar, att vissa kroppsliga karaktrsdrag, de s kallade enhetliga karaktrsdragen, s som kraniumets form, lngd, gonfrg, hrfrg och nsans form, r verfrda i enlighet med fasta matematiska lagar och vidare att olika enhetliga karaktrsdrag som i vanliga fall r korrelerade, eller samhrande, efter lngdragen blandning med en annan ras kan avtrda separat och formera vad som r knt som disharmoniska kombinationer. Sdana disharmoniska kombinationer r, till exempel, en lng brunett eller en kort blondin; bl gon associerade med brunt hr eller bruna gon med blont hr. I vr nutida vetenskap r definitionen av ordet "karaktrsdrag" nu begrnsad till fysiska istllet fr psykiska och andliga drag, som allmnt rdande praxis. Frloppet i frga om uppblandningen av enhetliga karaktrsdrag har gtt lngt i nu levande befolkningar, och med de moderna transportmetodernas underlttande gr denna process mycket lngre i Europa, och i Amerika. De omedelbara resultaten av en sdan blandning r inte kombinationer, eller mellanliggande typer, utan snarare mosaikbitar av kontrasterade

karaktrsdrag. Sdana kombinationer, om befintliga, som till sist frekommer, r alltfr avlgsna fr att besvra oss hr. Det frsta resultatet av korsandet mellan en ren brunhrig med en ren ljushrig r att frambringa antingen rena ljushriga eller rena brunhriga i bestmda och knda antal, istllet fr en avkomma av en mellanliggande typ; eller annars en tredje grupp som kan vara antingen blond eller brunhrig, men som besitter latenta karaktrsdrag av den kontrasterade typen. Sdana latenta eller recessiva karaktrsdrag visar sig ofta ter i avlgsna ttlingar. I definierandet av ras i Europa r det inte endast ndvndigt att betrakta rena grupper eller rena typer, utan ocks spridningen av enhetliga karaktrsdrag tillhrande var och en av de bestmda mnskliga underarterna funna dr. Rasblandningen av dessa befolkningar har ntt en sdan omfattning att en sdan analys av fysiska karaktrsdrag i ett flertal fall r ndvndig fr att rekonstruera inslagen som anslutit sig till deras etniska sammansttning. Ibland finner vi ett enhetligt karaktrsdrag frekomma hr och dr som den enstaka kvarlevan av en en gng i tiden talrik ras, till exempel den tillflliga frekomsten i europeiska befolkningar av ett kranium av typen Neandertalare, en ras vida spridd ver Europa fr 40 000 r sedan, eller av typen Cro-Magnon, den vervgande rasen fr 16 000 r sedan. Innan de fossila kvarvarorna av raserna av Neandertalaren och Cro-Magnon var studerade och frstdda var sdana tervndande exemplar betraktade frn ett patologiskt perspektiv, istllet fr att bli betraktade som en terupptrdande lderdomlig och versvmmad typ. Enhetliga karaktrsdrag r i alla avsikter och ndaml ofrnderliga, och de frndras inte under livstiden av ett sprk eller ett imperium. Skallformen av den egyptiske fellahern, i den ofrndrade miljn av Nildalen, r absolut identisk i mtt, proportioner och volym med kranium funna i de frdynastiska gravvalven daterade mer n sextusen r tillbaka i tiden. Det existerar idag en vida spridd och enfaldig tro p miljns inflytande,

liksom p utbildning och mjligheterna att frndra arv, som har sitt ursprung i dogmen om mnsklighetens brdraskap, i sin tur hrstammande frn de undermliga teoretikerna av den Franska Revolutionen och dess amerikanska efterapare. Sdana trossatser har orsakat stor skada frr och, om de tillts att st oemotsagda, kan komma att gra lngt mer allvarlig skada i framtiden. Sledes hade synen att den negroida slaven var en olycklig kusin till den vita mnniskan, svrt solbrnd av den tropiska solen, och frnekad vlsignelserna av kristendom och civilisation, inte ngon ringa betydelse fr de grtmilda under tiden fr Inbrdeskriget och det har tagit oss femtio r att inse att tala engelska, bra anstndiga klder och g till skolan och till kyrkan inte omvandlar en neger till en vit mnniska. Inte heller var en syrisk eller egyptisk befriad slav omvandlad till romare genom att bra en toga och appldera sin favoritgladiator p amfiteatern. Vi kommer att g en liknande erfarenhet till mtes med den polske juden vars dvrglika lngd, sregna lynne och hnsynslsa koncentration p egennytta hller p att ympas upp nationens hrkomst. Nyligen har frsk gjorts, till frmn fr underlgsna raser bland vra immigranter, att visa att kraniumets form frndras, inte blott under ett rhundrade, utan under en enda generation. 1910 frklarade rapporten av den antropologiske experten vid Kongressens Utskott fr Migrationsfrgor p fullaste allvar att en jude med ett runt kranium p sin vg ver Atlanten skulle kunna f, och fick, ett barn med ett runt kranium, men att han ngra f r senare, som ett svar p den subtila trolldrycken av amerikanska institutioner, som illustreras genom ett flervningshusboende p den nedre stra sidan av Manhattan, skulle kunna f, och fick, ett barn vars kranium var avsevrt lngre; och att en lngskallig syditalienare, fritt avlande, skulle uppleva exakt samma erfarenhet i motsatt riktning. Med andra ord att Smltdegeln med ens verkade under inflytandet av en frndrad milj. Vad Smltdegeln i sjlva verket gr i praktiken kan ses i Mexiko dr upptagandet av blodet av de ursprungliga spanska ervrarna av den infdda indianbefolkningen har frambringat den rasliga blandning som vi kallar mexikansk och som nu r sysselsatt med att demonstrera sin ofrmga att

upprtthlla sjlvstyre. Vrlden har sett flertalet sdana blandningar av raser och karaktren av en blandras r endast i sin brjan av att bli frstdd fr sin sanna betydelse. Det mste hllas i tanke att specialiseringarna som karaktriserar de hgre stende raserna r av relativt ny uppkomst, r hgst ostabila och d de blandas med allmnna eller primitiva karaktrsdrag tenderar att frsvinna. Vare sig vi vill medge det eller inte ger oss resultatet av blandningen av tv raser, p lng sikt, en ras som terfaller till den mer lderdomliga, allmnna och lgre typen. Korsningen mellan en vit mnniska och en indian r en indian; korsningen mellan en vit mnniska och en neger r en neger; korsningen mellan en vit mnniska och en hindu r en hindu; och korsningen mellan ngon av de tre europeiska raserna och en jude r en jude. I korsandet mellan de blonda och brunhriga inslagen av en befolkning r de mer djupt rotade och lderdomligt mrka dragen vervgande eller dominanta. Detta r en frga om enkel observation och verkan av denna naturlag r inte influerad eller pverkad av demokratiska institutioner eller av religisa trossatser. Mtt i termer av rhundraden r enhetliga karaktrsdrag ofrnderliga, och den enda frdelen som gr att erhlla frn en frndrad milj och frbttrade matfrhllanden r mjligheten tillhandahllen en ras som levt under ofrdelaktiga frhllanden att uppn sin maximala utvecklingsniv, men begrnsningarna inbegripna i den utvecklingen r faststllda av arv och inte av milj. Handskandes med europeiska befolkningar har den bsta metoden fr faststllandet ras blivit funnen att ligga i en jmfrelse av proportionerna av kraniumet, det s kallade cefaliska indexet. Det r frhllandet mellan den maximala lngden och den maximala bredden uppmtt vid den bredaste delen av kraniumet ovan ronen. Kranium med ett mtt p 75 eller mindre, det r d bredden r tre fjrdedelar eller mindre n lngden, r betraktade att vara dolikocefala, eller lngskalliga. Kranium med ett mtt p 80 eller ver r rundskalliga, eller brakycefala. Mellanliggande

relationstal, frn 75 till 80, r betraktade som mesocefala. Detta r kraniumets relationstal. Fr att tillta fr kttet p levande exemplar r omkring tv procent att adderas till indexets mtt, och resultatet r det cefaliska indexet. P fljande sidor r endast lnga och runda kranier betraktade och de mellanliggande formerna, eller mesocefala, r tillskrivna den dolikocefala gruppen. Detta cefaliska index r, ven om ett hgst betydande, om inte det avgrande enhetliga karaktrsdraget, icke desto mindre ett enstaka karaktrsdrag och mste verifieras gentemot andra somatologiska drag. Vanligtvis r en lng skalle associerad med ett lngt ansikte och en rund skalle med ett runt ansikte. Anvndandet av detta test, det cefaliska indexet, ger oss mjligheten att dela upp den stora massan av de europeiska befolkningarna i tre distinkta mnskliga underarter, en nordlig och en sydlig, bda dolikocefala eller kategoriserade genom en lng skalle, och en central underart som r brakycefal, eller kategoriserad genom en rund skalle. Den frsta r den nordiska eller baltiska underarten. Denna ras r lngskallig, mycket reslig och ljushyad, med blont eller brunt hr och ljusfrgade gon. De nordiska folken bebor lnderna runt Nordsjn och stersjn och inkluderar inte endast de stora skandinaviska och teutoniska grupperna utan ocks andra tidiga folk som frst frekommer i sdra Europa och i Asien som representanter fr ariskt sprk och kultur. Den andra r den mrka medelhavsrasen eller iberiska underarten, befolkande kusterna av inlandshavet, och strcker sig lngs atlantkusten tills den nr den nordiska arten. Den strcker sig ocks lngt sterut in i sdra Asien. Den r lngskallig likt den nordiska rasen, men den sammantagna storleken av kraniumet r mindre. gonen r mycket mrka eller svarta, liksom hret, och huden r mer eller mindre mrk. Lngden r dvrglik i jmfrelse med den av den nordiska rasen och muskulaturen och benstommen svag. Den tredje r den alpina underarten befolkandes hela centrala och stra Europa och strcker sig genom Mindre Asien till Hindukush och Pamir.

Armenoiderna utgr en alpin underavdelning och representerar den fdernervda typen av denna ras som blev kvar i bergen och hgplaterna i Anatolien och vstra Asien. De alpina folken r rundskalliga, av medellngd och kraftigt byggd, bde i skelett och i muskler. Frgen av bde hr och gon var ursprungligen mycket mrk och har fortfarande en stark dragning i den riktningen, men mnga ljust frgade gon, i synnerhet gr, gr nu att finna i de alpina befolkningarna i vstra Europa. Medan Europas invnare i mngt och mycket r illojala i frgan om sitt delade ursprung r de tre huvudsakliga underarterna, var och en av dem, icke desto mindre funna i stora antal och synnerligen rena former, liksom sparsamma kvarlevor av nnu mer lderdomliga raser representerade av sm grupper eller av individer, och till och med av enhetliga karaktrsdrag. Dessa tre huvudgrupper har kroppsliga karaktrsdrag som gr dem till distinkta underarter av Homo sapiens. Var och en av dem har flertalet variationer, men fr tydliggrandets skull kommer hdanefter ordet ras och inte ordet art eller underart anvndas s gott som, men inte alltigenom, uteslutande. Inom zoologin innebr benmningen art befintligheten av ett specifikt fastslaget mtt av tskillnad frn den nrmast beslktade typen, men ras fordrar inte ett liknande mtt av tskillnad. Inom mnniskoslktet, inom vilket alla grupper r mer eller mindre fruktsamma d de korsas med varandra, frekommer s mnga mellanliggande eller blandade typer att ordet art har en alltfr begrnsad betydelse fr ett bredare anvndningsomrde. Beslktade arter d de r buntade samman utgr underslkte och slkte. Den gamla frestllningen att djurrasernas fruktbarhet eller ofruktbarhet var ett mtt fr arter r nu vergiven. En av de strsta svrigheterna med att klassificera mnniskan r hans motstrviga bengenhet att fortplanta sig med fel individer. Detta r en frga om vardaglig iakttagelse, framfrallt bland kvinnorna av de bttre klasserna, antagligen p grund av deras mer omfngsrika valmjligheter. Det cefaliska indexet r av ringa betydelse i klassificeringen av asiatiska befolkningar, men spridningen av runda och lnga kranium r liknande den i

Europa. Den vidstrckta centralplatn av den kontinenten r befolkad av runda kranier. Faktiskt s var Tibet och vstra Himalaya troligtvis spridningscentrum fr alla runda kranier i vrlden. I Indien och Persien sder om detta centralomrde frekommer en lngskallig ras beslktad med medelhavsmnniskan i Europa. Bda typerna av kranium frekommer, mycket uppblandade, hos de amerikanska indianerna, och det cefaliska indexet r av ringa vrde i klassificerandet av amerinderna. Ingen tillfredstllande frklaring fr frnderligheten av kraniumets form hos denna art har nnu blivit funnen, men den totala utbredningen av frnderlighet i de fysiska karaktrsdragen frn norra Kanada till sdra Patagonien r mindre n utbredningen av sdan frnderlighet frn Normandiet till Provence i Frankrike. I Afrika r det cefaliska indexet ocks av ringa klassificeringsvrde d alla befolkningar r karakteriserade av ett lngt kranium. Skillnaden mellan ett lngt kranium och ett runt kranium inom mnniskoslktet gr troligtvis tillbaka minst till tidiga Paleolitikum, om inte till en period n mer avlgsen. Den r s forntida att d nya arter eller raser frekommer i Europa under slutet av Paleolitikum, mellan 10 000 och 7 000 r f.Kr., r kraniumets karaktrsdrag bland dem s tydligt definierade som de r idag. Omstndigheten att tv distinkta mnskliga arter bda har lnga kranium, som nordeuropen och den afrikanska negern har, r inte ndvndigtvis en antydan p slktskap, och r i det hr avseendet endast ett fall av likartad specialisering. Omstndigheten att svensken har ett lngt kranium och savojarden ett runt kranium visar dem likafullt att vara ttlingar av distinkta underarter. Pstendena att den nordiska rasen endast r en variant av medelhavsrasen, och att den senare, i sin tur, hrstammar frn den etiopiska negern, vilar upp den felaktiga frestllningen att en dolikocefal

gemensam likhet mste betyda ett gemensamt ursprung, liksom upp frsummelsen att ta mnga somatologiska karaktrsdrag av nstintill identisk betydelse med det cefaliska indexet under beaktan. I det hr sammanhanget r det p sin plats att ppeka att detta mtt, varande blott ett storleksfrhllande, kan bra identiska siffertal fr kranium skiljande sig i alla andra frhllanden och aspekter, liksom i fullstndig storlek och volym. gonfrg r av mycket stor betydelse i faststllandet av ras, d alla bl, gr eller grna gon i vrlden idag ursprungligen kom frn samma klla, nmligen den nordiska rasen i norra Europa. Detta ljust frgade ga har inte frekommit ngon annanstans p jorden och r enbart en specialisering hos denna mnskliga underart, och r drfr av yttersta betydelse i klassificeringen av europeiska raser. Mrkt frgade gon r s gott som universellt rdande bland vilda dggdjur, och helt och hllet s bland primaterna, mnniskans nrmaste slktingar. Det r drfr absolut skert att alla de ursprungliga mnniskoraserna hade mrka gon. En mnsklig underart, och endast en, specialiserade sig p ljusfrgade gon. Samma underart utvecklade ocks ljust eller blont hr, ett karaktrsdrag lngt mindre djupgende n gonfrg d blonda barn tenderar att f mrkare hr med ren och befolkningar av till stor del nordisk hrkomst, som de av Lombardiet, vid uppblandning med mrkare raser frlorar sitt blonda hr lttare n deras ljust frgade gon. Blont hr kommer ocks verallt frn den nordiska typen, och ingen annanstans ifrn. Var n vi finner blonda inslag bland de mrkare raserna p jorden kan vi vara skra p att ngra nordiska vgfaranden passerat frbi. D individer av perfekt blond typ frekommer, som ibland p grekiska ar, kan vi frutstta en nyligen utrttad visit av sjmn frn ett frbipasserande skepp, men d endast enstaka karaktrsdrag kvarstr glest men vida spridda, ver ansenliga omrden, som de blonda inslagen hos Atlasbergens berber eller hos de albanska bergsfolken, mste vi ska i det dunkla frgngna efter dessa otydliga drags ursprung i tidiga angripare.

Utbredningen av blond hrfrg i rena nordiska folk lper frn linljust och rtt till nyanser av kastanjebrunt och brunt. De mrkare nyanserna kan i en del fall tyda p en blandning, men absolut svart hr betyder med all skerhet en fdernervd blandning med en mrk ras - i England med medelhavsrasen. I nordiska befolkningar r kvinnorna, generellt sett, mer ljushriga n mnnen, ett frhllande som pekar mot ett blont frflutet och en mrk framtid fr dessa befolkningar. Kvinnorna inom alla mnniskoraser, som honorna bland alla dggdjur, tenderar att uppvisa de ldre, mer allmnna och primitiva dragen av rasens frflutna. Hanen antyder i sin individuella utveckling riktningen vilken rasen tenderar att ta under inflytandet av frnderlighet och urval. Det r inressant att notera i samband med den mer ursprungliga fysiken av honan att kvinnan ocks inom den andliga sfren behller den urldriga och intuitiva kunskapen att det strre antalet av mnskligheten inte r fritt och jmlikt, utan bundet och icke jmlikt. Hudfrgen r ett betydande karaktrsdrag, men ett som r ytterst svrt att mta d utbredningen av frnderlighet i Europa mellan ytterst ljus hud och de som r mycket mrka, nstintill r fullstndig. Generellt har den nordiska rasen i sin renaste form en absolut ljus hud och r fljaktligen Homo albus, den vita mnniskan par excellence. Mnga medlemmar av den nordiska rasen som annars r tydligt rena har hudfrger, liksom hrfrger, som r mer eller mindre mrka, s att det bestmmande vrdet av detta karaktrsdrag r oskert. Det str bortom all tvekan att hudens beskaffenhet och den extrema utbredningen av dess frnderlighet i frg frn svart, brun, rd och gul till elfenbensvit r strlande mttenheter fr de specifika eller undergeneriska skillnaderna mellan de strre mnniskogrupperna, men d man handskas med europeiska befolkningar r det ibland svrt att korrelera ljusa nyanser med andra fysiska karaktrsdrag. Det hnder ofta att en individ med alla de nordiska karaktrsdragen i sin

renaste form har en hud av en olivfrgad eller mrk nyans, och det hnder n oftare att vi finner en individ med absolut rena bruna drag som har en hud nstintill elfenbensvit och av betydande renhet. Denna sista kombination r mycket vanligt frekommande bland de brunhriga p de brittiska arna. Att dessa kombinationer i viss mn r disharmoniska kan vi vara frskrade om, men bortom detta konstaterande nr inte vra kunskaper. Individer besittande ljus hud har emellertid alltid varit, och r fortfarande, freml fr stark avund frn dessa vars hud r svart, gul eller rd. Lngd r ett annat enhetligt karaktrsdrag av centralare betydelse n hudfrg, och mjligen n hrfrg, och r av stor vikt i den europeiska klassificeringen d vi p den kontinenten har de mest extrema variationerna i mnsklig lngd. Ytterst ogynnsamma ekonomiska frhllanden kan hindra en ras frn att n upp till det fulla mttet av sin utveckling, och till denna grad har miljn en viss inverkan i faststllandet av lngd, men i grund och botten r det ras, alltid ras, som stter grnserna. Den reslige skotten och den dvrglike sardinaren har ras, och inte havregrynsgrt eller olivolja, att tacka fr sina respektive storlekar. Det r troligt att omstndigheten att irlndarens lngd, i genomsnitt, r kortare n den av skotten delvis r p grund av ekonomiska frhllanden, och delvis p grund av den nedslende effekten av en ansenlig befolkning av primitiv kort ras. Bergsfolk ver hela vrlden tenderar att vara lnga och kraftigt byggda, en omstndighet som troligtvis har sin grund i den obevekliga elimineringen av defekta individer p grund av den ofrdelaktiga miljn. I det hr fallet torde altituden fungera som latituden och frambringa de motiga frhllandena som ter sig vsentliga fr mnniskans vitalitet. Den korta lngden av lapparna och eskimerna kan ursprungligen ha varit tillrknad de prvande frhllandena av ett arktiskt habitat, men den har, hur det n m vara med den saken, sedan lnge blivit ett rasligt karaktrsdrag. Vad anbelangar de huvudsakliga europeiska typerna r lngd en raslig mttstock av stor betydenhet.

Fr att sammanfatta detta karaktrsdrag r medelhavsrasen verallt karakteriserad av en frhllandevis kort lngd, ibland gravt nedslende, som i sdra Italien och p Sardinien, och ven av en relativt tunn och spenslig stomme och klen muskulr utveckling. Den alpina rasen r lngre n medelhavsrasen men kortare n den nordiska och r karakteriserad av en bastant och stadig kroppsbyggnad. Den nordiska rasen r nstintill verallt karakteriserad av en ansenlig reslighet. Den nstan resligaste typen i vrlden str att finna bland de rent nordiska befolkningarna omkring de skotska och engelska grnserna, medan den infdde britten av fr-nordiskt brunt blod oftast r relativt kort; och ingen som p Londons gator sett skillnaden mellan Piccadillys gentleman av nordisk ras och gatufrsljarens cockneybo av den gamla neolitiska typen kan betvivla den rasliga betydelsen i frga om lngd. Mnga gnger d dessa tre europeiska raserna har blivit uppblandade med varandra ter sig lngden vara ett av de frsta nordiska karaktrsdragen att frsvinna, men var n i Europa vi finner en ansenlig reslighet i en befolkning som annars r i avsaknad av nordiska karaktrsdrag kan vi vara skra p att en nordisk uppblandning har frekommit, som i fallet med en stor andel av invnarna i Burgund, i Schweiz, i Tyrolen och i de dalmatiska alpomrdena sderut mot Albanien. Dessa fyra enhetliga karaktrsdrag, kraniumets form, gonfrg, hrfrg och lngd, r tillrckliga fr att mjliggra det fr oss att differentiera klart och tydligt mellan de tre huvudsakliga europeiska raserna, men om vi nskar att avhandla de mindre variationerna och blandningarna r vi tvungna att g mycket lngre och ta upp andra frhllanden av kraniumet n det cefaliska indexet, liksom formen och positionen av gonen och frhllandena och formen av kkarna och kinderna. Nsan r ocks ett ytterst betydande karaktrsdrag. Den ursprungliga mnniskonsan var, frsts, bred och utan nsrygg. Detta drag r tydligt pvisat hos nyfdda barn som i sin utveckling sammanfattar de olika stadierna av mnniskoslktets evolution. En nsa utan nsrygg med vida

fladdrande nsborrar r ett mycket primitivt karaktrsdrag, och r fortfarande i behll hos ngra av de strre grupperna av mnskligheten allt ver vrlden. Det frekommer tillflligtvis i vita befolkningar av europeiskt ursprung, men r verallt ett mycket lderdomligt, allmngiltigt och lgt stende karaktrsdrag. Den hga nsryggen och lnga, smala nsan, den s kallade romerska, normandiska eller bjda nsan, r karakteristisk fr de allra hgst specialiserade mnniskoraserna. Medan den r ett synbarligt obetydligt karaktrsdrag r nsan en av de allra bsta fingervisningarna fr rasligt ursprung, och r i detaljerna av sin form, och i synnerhet i den laterala formen av nsborrarna, en rasbestmmare av strsta betydelse. Lpparna, vare sig tunna eller tjocka, eller skarpt formade eller ut-och-invnda, r rasliga karaktrsdrag. Tjocka, utstende, ut-och-in-vnda lppar r mycket lderdomliga drag och r karakteristiskt fr primitiva raser. En hg ovandel p foten mellan vristen och trna har ocks lnge setts som en antydan p patricisk typ, medan plattfoten ofta r en vedermda av lgt stende ursprung. Frnvaron eller rikligheten av hr och skgg och den liknande frnvaron eller rikligheten av kroppshr r karaktrsdrag av fga betydenhet i klassificering. Ett verfld av kroppshr r, i stor utstrckning, karakteristiskt fr befolkningar av de allra hgsta liksom de allra lgsta arterna, varande signifikativt fr nordeuropen liksom fr de australiska vildarna. Det betyder endast kvarhllandet i bda dessa grupper av ett mycket tidigt och primitivt drag som har gtt frlorat hos negrerna, mongolerna och amerinderna. De nordiska och alpina raserna r lngt bttre utrustade med hr p huvudet och kroppen n medelhavsrasen, som alltigenom sin utbredning r en hrls eller relativt naken ras. Den skallade rdhriga grenen av den nordiska rasen har srskilda karaktrsdrag undantaget det rda hret, som en grn nyans av gat, en hud av sregen textur med dragning antingen mot betydande klarhet eller

mot frknar, och vissa sregna och nyckfulla drag. Detta var troligtvis en variationsrikedom nra beslktad med de blonda folken, och den frekommer frst i historien i samband med dem. I strukturen av hret p huvudet hos alla mnskliga raser finner vi en reguljr frbttring frn extrem ullighet till lngsmal rakhet, och denna rakhet eller ullighet beror p formen av tvrsnittet av sjlva hret. Detta tvrsnitt har tre distinkta former som verensstmmer med de allra ytterligaste skiljaktigheterna hos de mnskliga arterna. Medan de tre huvudsakliga europeiska raserna r fremlet fr denna bok, och medan det inte r frfattarens avsikt att avhandla de andra mnniskotyperna, r det ndvndigt att hr yttra att dessa tre europeiska underarter r underavdelningar till en av de huvudsakliga grupperna, eller underslktena, av slktet Homo som vi, sammantagen, mste kalla kaukasisk i avsaknaden av en bttre benmning. Den stora massan av resten av mnskligheten kan bli ungefrligt uppdelad i negrerna och de negroida och mongolerna och de mongoliska. De tidigare hade synbarligen sitt ursprung i sdra Asien och kom till Afrika frn det nordstliga hrnet av den kontinenten. Afrika sder om Sahara r numera den huvudsakliga hemvisten fr denna ras, ven om kvarlevor av negroida aboriginer str att finna alltigenom sdra Asien frn Indien till Filippinerna, medan de mycket distinkta svarta melanesierna och australoiderna r stationerade lngre ster och sderut. Ett tredje mnskligt underslkte inbegriper de rundskalliga mongolerna och deras derivater, amerinderna, eller amerikanska indianerna. Denna grupp r i huvudsak asiatisk och besitter den centrala och stra halvan av den kontinenten. En redogrelse fr dessa negroida och mongoliska underslkter och deras derivater, liksom av vissa ovanliga mnniskoarter, ligger utanfr begrnsningarna av detta arbete. I betraktandet av denna mtning, hrets tvrsnitt i frhllande till dessa huvudsakliga underslkten, finner vi att ett bestende frhllande

existerar, och att var och en av de tre huvudsakliga grupperna av mnskligheten r, i formen av tvrsnittet av dess hr, differentierade frn de andra. Tvrsnittet av negerns och de negroida rasernas hr r en platt ellips, med resultatet att alla medlemmar av detta underslkte har ulligt hr. Tvrsnittet av hret av mongolerna och deras derivater, amerinderna, r en fullstndig cirkel, och hret av detta underslkte r helt rakt och vasst. Tvrsnittet av hret av de s kallade kaukasierna, inbegripande de medelhavsrasliga, alpina och nordiska underarterna, r elliptiskt och r fljaktligen mellanliggande tvrsnitten hos negrerna och mongolerna. Hr av denna struktur r vgigt eller krusigt, aldrig vare sig ulligt eller absolut rakt, och r karakteristiskt fr alla europeiska befolkningar, nstintill utan undantag. Vi har begrnsat vr avhandling till de mest betydelsefulla enhetliga karaktrsdragen, men det str flera andra betydande hjlpmedel fr en klassificering att bli funna i kroppens mttfrhllanden och den relativa lngden p armar och ben. Till exempel r det en frga om allmn knnedom att det bland vita kvinnor frekommer tv distinkta typer i detta senare avseende, den ena lngbent och med kort kroppsbyggnad, den andra med lng kroppsbyggnad och korta ben. All sdan fakta har en raslig innebrd som nnu inte har blivit frstdd. Utan att vidare g in p enskilda fysiska drag r det mjligt att alla relativa mttfrhllanden i kroppen, anletsdragen, skelettet och kraniumet som r bestmda och ofrnderliga och ligger utanfr utbredningen av individuell frnderlighet representerar dunkla arvsanlag frn det frgngna. Varje mnniska frenar inom sig sjlv blodet av tusentals frfder, strckande sig tillbaka genom tusentals r, som lagt sig ver ett fr-mnskligt arv av n avlgsnare lderdomlighet, och varje levande mnniskas ansikte och kropp erbjuder en invecklad massa av hieroglyfer som vetenskapen en dag kommer att lra sig att lsa och tyda.

Vi kommer endast att avhandla europeiska befolkningar hr och kommer inte att handskas med de platser p jorden dr mnniskoraserna r sdana att andra fysiska karaktrsdrag mste bli pkallade fr att tillhandahlla klara definitioner. Ett fascinerande mne skulle komma att uppst om vi tog oss fr att bearbeta resultaten av rasliga kombinationer och disharmonier, som till exempel d de blandade nordiska och alpina befolkningarna i Lombardiet behller kraniumets form, hrfrgen och lngden av den alpina rasen tillsammans med den ljusa gonfrgen av den nordiska rasen, eller d bergsbefolkningarna lngs Adriatiska havets stra kust frn Tyrolen till Albanien har den nordiska rasens lngd och ett alpint kranium och alpin frg.

Ras och Habitat

LAGARNA som styr spridningen av de olika mnniskoraserna och deras evolution genom urval r i stort sett de samma som de som kontrollerar evolutionen och spridningen av de strre dggdjuren. Mnniskan har emellertid, tack vare sin verlgsna frmga, frigjort sig frn mnga av de inslag som plgger inskrnkningar upp djurens spridning. I hans fall har urval genom sjukdom och social och ekonomisk tvlan ersatt urval genom en anpassning till begrnsningarna i frga om tillgngen p mat. Mnniskan r det mest kosmopolitiska av djur, och vxer och frodas i en eller annan form i tropikerna och i arktiska omrden, vid havsniv och p hgplater, i knen och i de rykande skogarna vid ekvatorn. Icke desto mindre har de olika europeiska raserna som vi tar upp i denna bok, var och en av dem, ett srskilt naturligt habitat inom vilket var och en av dem uppnr sin hgsta utveckling. DET NORDISKA HABITATET De nordiska folken frekommer i sitt nuvarande spridningscentrum, stersjsnkan, vid slutet av Paleolitikum, s snart som de frsvinnande isarna lmnade befolkningsbart land efter sig. Denna ras frfogade troligen vid den tiden ver sina grundlggande karaktrsdrag, och dess utstrckning i den teutoniska gruppen frn Rysslands sltter till Skandinavien var inte i naturen av en radikal frndring i miljn. Den resulterande rasen r nu och har alltid varit, och kommer nog alltid att vara, anpassad till specifika miljrelaterade frhllanden, av vilka det huvudsakliga r skyddet frn en tropisk sol. De aktiniska solstrlarna p samma breddgrad r lika i styrka vrlden ver, och oavbrutet solljus pverkar ofrdelaktigt den frtrffligt rastlsa sammanslutningen av de nordiska folken. Dimmorna och de lnga vinterntterna i norr tjnar som ett skydd mot fr mycket sol, och mot dess alltfr direkta strlar. En smula mindre betydande r nrvaron av en stor mngd fuktighet, men framfrallt r en stndig variation i temperaturen fordrad. En skarp

kontrast mellan temperaturen under dag och natt, och mellan sommar och vinter, r ndvndig fr att vidmakthlla slagstyrkan av den blonda rasen p en hg niv. Enhetligt vder, om lngt ihllande, suger musten ur den. Fr stora ytterligheter, som en midvinter eller midsommar i Nya England [6], r inte till dess frdel. Begrnsade men stndiga skiftningar i vrme och kyla, i nederbrd och torka, i sol och molnighet, i stiltje och cykloniska stormar, erbjuder de idealiska frhllandena fr den nordiska rasen. Mnniskorna av den nordiska rasen m kanske inte uppskatta dimmorna och snn i norr, de ndlsa frndringarna i vdret och de vldsamma skiftningarna p termometern och de m kanske ska sig till de soliga sdra arna, men under de frra omstndigheterna blomstrar de, utfr sitt arbete och skter om sina familjer. I sder blir de hglsa och upphr att frdla sig. I frga om de lgre klasserna r den kande andelen av fattiga vita och infdda "kanaljer" symptom p avsaknad av klimatanpassning. De vita i Georgia, p Bahamas och framfrallt Barbados r strlande exempel p de ohlsosamma effekterna av en levnad utanfr den nordiska rasens naturliga habitat. De stackars vita i Cumberlandbergen i Kentucky och Tennessee utgr ett mer svrlst problem d altituden i detta fall, ven om ringa, borde modifiera effekterna av latituden, och klimatet i dessa bergstrakter kan inte vara srskilt ofrdelaktigt fr mnniskor av nordisk ras. Det r troligtvis andra rftliga krafter i arbete hr som nnu r lite frstdda. Utan tvekan har dlig mat och ekonomiska frhllanden, frlngd inavel och frlusten genom en utvandring av de bsta inslagen haft stor betydelse i degenereringen av dessa fattiga vita. De representerar i stor utstrckning avkomman av slavar som frts ver av de rika plantagegarna under tidiga koloniala tider. Deras namn antyder att mnga av dem r ttlingar till de gamla grnsfolken lngs den skotska och engelska grnsen, och beslutsamheten som vidmakthller osmjan mellan olika familjer pekar utan tvekan mot ett sdant ursprung. Den fysiska utformningen r typiskt nordisk, mestadels rent saxisk eller anglisk, och hela bergsbefolkningen

visar ngot avvikande men vldigt tydliga fysiska, moraliska och psykiska karaktrsdrag som skulle terstlla det vetenskapliga bedmandet. Problemet r fr komplext fr att avfrdas genom hnvisningar till krokmasken, analfabetism eller rivalitet med negrer. Denna typ spelade en mycket betydande roll i bosttandet av Mellanvstern, genom Kentucky, Tennessee och Missouri. Drifrn drev de vidare uppfr Missourifloden och nedfr Santa Fes frdvg och bistod med sin beskrda del till Vsts tgrnare, hsttjuvar och frbrytarfolk. Skottland och Bahamas befolkas av mnniskor av exakt samma ras, men livskraften av engelsmannen p Bahamas r borta och deras kvinnors sknhet har vissnat. Omstndigheten att de inte var i tvlan med en ursprunglig ras bttre anpassad till klimatfrhllandena har givit dem mjligheten att verleva, men typen skulle inte kunna ha framhrdat, ens under de senaste tvhundra ren, om den hade varit tvungen att tvla p lika villkor med en infdd och acklimatiserad befolkning. Ett annat inslag inbegripet i rasens snderfall p mnga andra ar, och fr den delen i mnga byar i Nya England, r frlusten genom utvandring av de mer dynamiska och energiska individerna, lmnande efter sig de mindre dugliga att fortfara med rasen hemmavid. I subtropiska lnder, dr de nordiska folkens energi r lg, frefaller det som om det rasliga arvet av fysisk styrka och psykisk hlsa r hejdat och recessivt snarare n frstrt. Mnga mnniskor som ftts i en omgivning av ofrdelaktiga klimatfrhllanden, men som flyttat tillbaka till det ursprungliga habitatet av deras ras i norr, terfr sin fulla andel av energi och livskraft. New York och andra nordliga stder har mnga sydstatare som r fullt s dugliga som rena nordstatare. Denna blonda ras kan existera utanfr sin ursprungliga milj som landgande aristokrater som inte r fordrade att utfra kroppsarbete p flten under en gassande sol. Som en sdan aristokrati fortstter den att leva under den italienska himmelen, men som en arbetare p flten kunde mnniskan av nordiskt blod inte tvla med sin alpina eller medhavsrasliga

rival. Det ska inte antas att de teutoniska armerna, som under tusen r efter Roms fall vllde ner frn Alperna som isarna smlte under solen i sder, utgjordes uteslutande av riddare och gentlemen som kom att bli den jordgande italienska adeln. Den vanlige medborgaren tog sig ocks fr att arbeta och bearbeta jorden i Italien, men han var tvungen att tvla direkt med den infdde under klimatfrhllanden som var ofrdelaktiga fr hans ras. I denna tvlan fll den blgda nordiska jtten, och infdingen verlevde. Hans verordnade levde emellertid i slotten och dikterade sina slavars arbete utan andra huvudsakliga sysselsttningar n jakten och krigen, och han kvarhll sin vitalitet under lng tid. Samma sak intrffade i vra sydstater fre Inbrdeskriget. Dr arbetade inte den vite mannen p flten eller i fabriken. Det tunga arbetet under den gassande solen var utfrt av negerslavar, och plantagegaren var frskonad exponering fr en ofrdelaktig milj. Under dessa omstndigheter var han i stnd att bibehlla mycket av sin vitalitet. D slaveriet var avskaffat och den vite mannen var tvungen att ploga sina egna flt eller arbeta i fabriken brjade med ens den nedtgende trenden. Frndringen i den typen av mnniska som nu r skickad av sydstaterna fr att representera dem i den federala regeringen frn dess fregngare antebellum [7] r delvis p grund av dessa orsaker, men i hgre grad kan den tillskrivas omstndigheten att en mycket stor andel av de bsta rasliga arvsanlagen i Sdern var tillintetgjord under Inbrdeskriget. Drtill smulade kriget snder de aristokratiska traditionerna som tidigare skerstllt urvalet av de bsta mnniskorna som de styrande. De nya demokratiska idealen med allmn rstrtt i fri inverkan bland de vita folken resulterar i valet av representanter som saknar betydenheten och frmgan av ledarna av den gamla Sdern. En ras kan vara alltigenom anpassad till ett visst land under ett skede av dess utveckling och vara i en ofrdelaktig position d en ekonomisk frndring sker, s som erfors i England fr ett rhundrade sedan d nationen frndrades frn ett jordbrukssamhlle till ett industrisamhlle.

Mnniskotypen som blomstrar av att arbeta p flten r inte mnniskotypen som trivs i fabriken, just som mnniskotypen fordrad fr besttningen p ett segelfartyg inte r typen anvndbar som eldare p ett nutida ngfartyg. DEN ALPINA RASENS OCH MEDELHAVSRASENS HABITAT Den alpina rasens milj ser till synes ut att alltid ha varit de bergiga lnderna i centrala och stra Europa, liksom i vstra Asien. Denna typ har aldrig blomstrat i de arabiska knarna eller i Sahara, inte heller har den lyckats kvarhlla sina kolonier i norra Europa inom domnen av det nordiska lnga kraniumet. Den r likafullt en kraftfull och driftig typ och, medan en stor del av den kanske inte r verdrivet frfinad eller kultiverad, besitter tvivelsutan stor potential fr framtida utveckling. De alpina folken i vstra Europa, i synnerhet i Schweiz och i de omedelbart omgivande omrdena, har blivit s alltigenom frnordiskade, och s genomdrnkta med kulturen av de angrnsande nationerna, att de str i skarp kontrast mot underutvecklade slavisktalande alpina folk p Balkan och ster om Europa. Medelhavsrasen sin sida r en klart sydlig typ med nra band till st. Det r en typ som inte blomstrade i norra Europa under ldre jordbrukarfrhllanden och den r heller inte passande fr jordbruksdistrikten och grnsomrdena i Amerika och Kanada. Den r anpassad till subtropiska och tropiska lnder bttre n ngon annan europeisk typ, och kommer blomstra i vra sydstater och runt det spanskamerikanska fastlandets kuster. I Frankrike r det vida knt att medlemmar av medelhavsrasen r bttre anpassade fr kolonial verksamhet i Algeriet n de franska alpina och nordiska folken r. Denna mnskliga underart r notoriskt intolerant mot extrem kyla, p grund av dess mottaglighet fr lungsjukdomar, och den viker undan fr den nordliga vinterns luftstrmmar som de nordiska folken trivs s i. Det brunhriga medelhavsrasliga inslaget i den infdde amerikanen frefaller att ka p bekostnad av det blonda nordiska inslaget ver lag

alltigenom sydstaterna, och troligtvis ocks i de stora stderna. Denna typ av mnniska r emellertid sllsynt inom vra grnsomrden. I staterna i nordvst, och i Alaska under guldrushens dagar, var det i gruvlgren en frga om hjda gonbryn om en mnniska med mrka gon visade sig, s allmnt rdande var bl och gr gon hos de amerikanska fregngsmnnen.

Rivaliteten mellan Raserna

DR tv raser befolkar ett land sida vid sida r det inte riktigt att tala om att en typ omvandlas till den andra. ven om de r nrvarande i jmfrliga antal kommer en av de tv motsatta typerna att ha ngon liten frdel eller frmga som den andra saknar gentemot en perfekt anpassning till omgivningarna. De som besitter dessa frdelaktiga variationer kommer att blomstra p bekostnad av deras rivaler, och deras avkomma kommer inte endast vara mer talrik utan kommer ocks tendera att rva sdana skiljaktigheter. P detta stt ynglar en typ gradvis ut den andra. I detta avseende, och endast i detta avseende, frndras raser. Mnniskan genomgr ett oavbrutet urval genom den omgivande miljn. Bland de infdda amerikanerna under kolonialtiden var en stor familj en tillgng, och sociala ptryckningar och ekonomiska frdelar manade till bde tidigt gifterml och mnga barn. Tvhundra r av stndig politisk expansion och materiellt vlstnd ndrade p dessa frhllanden och barn blev, istllet fr att vara en tillgng fr att bruka flten och vakta boskapen, en kostsam ansvarsskyldighet. De fordrar nu std, utbildning och donationsmedel frn sina frldrar, och en stor familj r av vissa betraktat som ett betydande handikapp i den vardagliga kampen fr verlevnad. Dessa frhllanden gller till en brjan inte bland immigranter och stora familjer bland de nyanlnda folken r fortfarande regeln, just som den var i det koloniala Amerika och r idag i det franska Kanada dr vildmarksfrhllanden fortfarande r det allmnt rdande tillstndet.

Resultatet r att en klass eller typ i en befolkning frkar sig i en snabbare takt n en annan, och till sist erstter den. Denna process av ersttandet av en typ med en annan betyder inte att rasen frndras, eller att den r omvandlad till ngon annan. Det r ett ersttande rtt och sltt och inte en frvandling. Nedgngen av fdelsetalet bland de mest framstende klasserna, medan fdelsetalet hos de lgre klasserna kvarstr opverkat, r ett vanligt vlstndsfenomen. En sdan frndring blir srskilt skadlig fr rasen om den fr lpa fritt, om inte naturen r tillten att genom sitt eget hjrtlsa maskineri upprtthlla de relativa antalen av de olika klasserna i deras vederbrliga storleksfrhllanden. Att angripa rasligt sjlvmord genom att uppmuntra urskillningsls fortplantning r inte endast lnlst utan ocks farligt om det leder till en kning av de icke nskvrda inslagen. Vad som behvs i samhllet mest av allt r en kning av de nskvrda klasserna, som r av verlgsen typ fysiskt, intellektuellt och moraliskt, och inte blott en kning i det samlade befolkningsantalet. Betydenheten och kompetensen av en befolkning r inte bedmd utefter vad tidningarna kallar sjlar, utan utefter andelen mnniskor med fysisk och psykisk vitalitet. Den lilla koloniala befolkningen i Amerika var, per skalle, vida verlgsen genomsnittet av den nu levande befolkningen, ven om den senare r tjugofem gnger strre till antalet. Idealfrhllandet inom eugeniken gentemot vilket statsmannaskapet borde riktas r, frsts, ett kvalitativt frbttrande snarare n ett kvantitativt. Detta r emellertid fr nuvarande lika orimligt som strlande, och vi mste bemta villkoren s som de frhller sig. Det lga fdelsetalet hos de vre klasserna r, till viss del, utjmnat genom vrden och omsorgen som de barn som fds erhller, och desto bttre mjligheter har de i sin tur att bli vuxna och fortplanta sig. Det hga fdelsetalet av de lgre klasserna r, under normala omstndigheter, utjmnat av en hg barnaddlighet, som eliminerar de svagare barnen. D altruism, filantropi eller grtmildhet griper in med de dlaste av syften och frbjuder naturen att straffa de olyckliga offren fr dumdistrig fortplantning, r multipliceringen av underlgsna typer uppmuntrad och

frmjad. Bemdandena att urskillningslst bist barn bland de lgre klasserna resulterar ofta i allvarlig samkad skada fr rasen. Felaktigt hnsynstagande fr vad som r menat att vara gudomliga lagar, och en grtmild tro p det heliga i allt mnskligt liv, tenderar att frhindra bde elimineringen av defekta barn och steriliseringen av sdana vuxna som sjlva inte r till ngon nytta fr samhllet. Naturlagarna pyrkar utraderandet av de svaga, och en mnniskas liv r betydande endast d det r till nytta fr samhllet eller rasen. Det r hgst ojust att en ytterst liten minoritet ska bli kallade upp att tillhandahlla frstndet t den icke tnkande massan av samhllet, men det r n vrre att belasta de tillrkneliga och strre, men nd utarbetade, inslagen i samhllet med en aldrig sinande strm av moraliskt perverterade personer, psykiskt defekta individer och nedrvda krymplingar. Kyrkan tar p sig ett stort ansvar gentemot rasens framtid nr n den kliver in i handlingen och bevarar ett defekt arvsanlag. Gifterml mellan dvstumma var fr en generation sedan hyllat som en mnsklighetens triumf. Nu r det sett p som ett absolut brott mot rasen. Stor skada r samkad samhllet genom frevigandet av vrdelsa typer. De hr inslagen r fallna t att vara beskedliga och lga, och som sdana vdjar de intensivt fr sympatierna frn de mer framgngsrika. Innan man hade begripit sig p eugeniken kunde mycket sgas frn kristet och mnniskovnligt hll till frdel fr en urskillningsls vlgrenhet till frmn fr enskilda individer. Samfunden fr vlgrenhet, altruism eller utkade rttigheter torde emellertid i dessa dagar, inom sin frvaltning, rymma ngon mindre andel frstnd, annars kan de ocks i fortsttningen komma att gra, som de ibland gjort i det frgngna, mer skada fr rasen n digerdden eller smittkoppor. S lnge som sdana vlgrenhetsorganisationer inskrnker sig sjlva till att hjlpa plgade individer, oavsett hur kriminella eller sjuka de n m vara, r ingen skada samkad frutom den mot vr egen generation, och om det nutida samhllet tillstr en plikt de blygsammaste missddarnas eller dumbommarnas vgnar kan denna plikt harmlst utvas till fullo, frutsett att de blir frntagna mjligheten att vidare avla sina defekta arvsanlag.

De som lser de hr sidorna kommer uppleva det som om det finns litet hopp fr mnskligheten, men kuren har blivit funnen och kan bli raskt och barmhrtigt tillmpad. Ett rigorst system av urval genom elimineringen av dem som r svaga eller sjuka - med andra ord samhllets misslyckade individer - skulle lsa hela frgan inom hundra r, liksom tillta oss att gra oss av med de onskade som befolkar vra fngelser, sjukhus och mentalsjukhus. Individen sjlv kan nras, utbildas och skyddas av samhllet under sin livstid, men steriliseringsmetoden mste se till s att hans gener stannar vid honom, eller annars kommer framtida generationer frbannas med en aldrig sinande strm av offer fr missriktad grtmildhet. Detta r en praktisk, barmhrtig och oundviklig lsning p hela problemet och kan tillmpas p ett aldrig krympande sllskap av socialt utsttta, alltid brjande med de skurkaktiga, de sjuka och de sinnessjuka och gradvis strckande sig till typer som snarare kan beskrivas som svaga n bristflliga, och mjligen slutligen till vrdelsa rastyper. Bemdandena att hja fdelsetalet av samhllets geniframkallande klasser, medan hgst nskvrda, stter p de strsta av svrigheter. I sdana bemdanden stter vi p sociala frhllanden som vi nnu inte har ngon kontroll ver. Det provades p fr tvtusen r sedan av Augustus, och hans bemdanden att frhindra ett rasligt sjlvmord och den gamla romerska rasens stundande utrotning var anmrkningsvrt frutsgande i det att ngra f framsynta mnniskorna idag bemdar sig med att frska bevara rasen av de infdda amerikanerna av kolonial hrstamning. Mnniskan har att vlja mellan tv metoder av rasfrbttring. Han kan fortplanta sig frn de bsta, eller s kan han eliminera de smsta genom segregation eller sterilisering. Den frsta metoden var antagen som ett nationens ideal av spartanerna, som befogade ver militr effektivitet och frdelarna av sjlvdisciplin, och resultaten av det frfaringssttet var helt och hllet framgngsrika. Under nutida samhlleliga villkor skulle det fr det frsta vara extremt svrt att avgra vilka som var de mest nskvrda typerna, frutom i de mest allmngiltiga av avseenden, och ven om ett tillgodoseende urval till sist var stadkommet skulle det vara, i en demokrati, praktiskt taget omjligt att genom laga tgrder begrnsa rtten att fortplanta sig till ngra f privilegierade och utvalda.

Experiment att begrnsa fortplantningen till de icke nskvrda klasserna var omedvetet fretagna i det medeltida Europa under kyrkans ledning. Efter Roms fall var de samhlleliga villkoren som sdana att alla de som lskade ett stillsamt och studieinriktat liv var tvingade att ska tillflykt frn den tidens vld i klosterinstitutioner, och ovan dessa plade kyrkan frpliktelsen att lyda under lftet om avhllsamhet, och bervade sledes vrlden avkomman av dessa nskvrda klasser. Under Medeltiden, genom frfljelse resulterande i faktisk dd, livstids fngenskap och landsfrvisning, var de fritnkande, framtstrvande och intellektuella inslagen kontinuerligt eliminerade ver stora omrden, lmnande frevigandet av rasen att fras vidare av de brutala, de servila och de korkade. Det r nu omjligt att sga i vilken utstrckning den Romersk-Katolska Kyrkan genom dessa metoder har frsmrat Europas hjrnkapacitet, men endast i Spanien, under en tid av tre rhundraden, frn r 1471 till 1781, dmde Inkvisitionen rligen ett genomsnitt av 1 000 mnniskor till brnning p bl eller fngenskap. Under dessa tre rhundraden var inte mindre n 32 000 brnda p bl och 291 000 var dmda till olika former av fngenskap och andra straff och 7 000 mnniskor brndes i form av avbildningar, representerande mnniskor som hade dtt i fngenskap eller flytt landet. Ingen bttre metod att eliminera de geniframkallande inslagen av en nation skulle kunna ha blivit framstlld, och om s var dess syfte var resultatet utomordentligt tillfredsstllande, vilket kan ses om man betraktar den vidskepliga och ointelligenta spanjoren av idag. En liknande eliminering av intellekt och prestationsfrmga frekom i norra Italien och i Frankrike, och i Nederlnderna, dr hundratusentals hugenotter var mrdade eller drivna i landsflykt. Under rdande frhllanden r den mest praktiska och hoppingivande metoden av rasfrbttring den genom elimineringen av de minst nskvrda inslagen inom nationen genom att berva dem makten att bidra till framtida generationer. Det r vida knt bland uppfdare av kreatur att frgen av en boskapsflock kan modifieras genom en oavbruten eliminering av undermliga frgskiftningar, och detta r frsts ocks fallet med andra karaktrsdrag. Svarta fr har exempelvis blivit praktiskt taget

utraderade genom att generation efter generation avskra alla djur som visar denna typ av frg till dess att en svart individ endast frekommer i sllsynta fall i omsorgsfullt sktta flockar. Inom mnniskoslktet torde det inte vara frga om ngra strre svrigheter att frskra sig om en allmn samstmmighet i den samhlleliga opinionen vad betrffar de minst nskvrda, med vilket menas omkring tio procent av samhllet. D denna arbetslsa och arbetsskygga mnskliga rest har blivit eliminerad, tillsammans med den omfattande brottsligheten, armodet, alkoholismen och svagsintheten associerad drmed, torde det vara enkelt att reflektera ver rdligheten i att vidare inskrnka frevigandet av de d kvarvarande minst vrdefulla typerna. Genom denna metod kanske mnskligheten till sist kan komma att bli nog intelligent fr att avsiktligen frorda de mest vitala och intellektuella inslagen att fra rasen vidare. Utver urval genom klimatiska frhllanden gr mnniskan nu igenom, och har s gjort sedan urminnes tider, urval genom sjukdomar. Han har blivit decimerad alltigenom rhundradena av farsoter s som digerdden och pesten. Under vra fders dagar plgade gula febern och smittkoppor mnskligheten. Dessa farsoter r nu under kontroll men liknande sjukdomar, nu betraktade som rena barnsjukdomar, s som mssling, pssjuka och scharlakansfeber, r hemska plgor fr infdda befolkningar utan tidigare erfarenheter av dem. Lgg till detta smittkoppor och andra sjukdomar av den vite mnniskan och du har grdagens stora civilisationsskapare. Det var inte svrdet i Columbus och hans fljeslagares hnder som decimerade de amerikanska indianerna, det var bakterierna som hans mn och deras efterfljare frde ver, implanterande den vita mnniskans sjukdomar till den rde mnniskans vrld. Lngt fre puritanernas ankomst till Nya England hade smittkoppor farit upp och ner lngs kusten till dess att infdingarna endast var en snderfallen spillra av sitt forna antal. Fr nuvarande gr den nordiska rasen igenom urval genom alkoholism, en typisk nordisk last, och genom lungsot, och bda dessa fruktade plgor attackerar olyckligtvis de medlemmarna av rasen som annars r hgst nskvrda, skiljande sig i detta hnseende frn sjukdomar relaterade till frorening eller nedsmutsning, som tyfus, tyfoidfeber eller smittkoppor.

Man behver endast se till de mer nskvrda klasserna fr rommens och tuberkulens offer fr att inse att dden, eller psykisk och fysisk frsmring, genom dessa tv orsaker har kostat rasen mnga av dess mest enastende och attraktiva medlemmar.

Ras, Sprk och Nationalitet

NATIONALITET r ett artificiellt politiskt grupperande av en befolkning, vanligtvis centrerat runt ett enskilt sprk som ett uttryck fr traditioner och ambitioner. Nationalitet kan nd existera oberoende av sprk, men stater formade efter denna modell, som Belgien eller sterrike, r lngt mindre stabila n dessa dr ett enhetligt sprk r rdande, som till exempel Frankrike eller England. Stater utan ett enskilt inhemskt sprk r stndigt i farozonen fr att snderdelas, i synnerhet d en ptaglig minoritet av invnarna talar ett sprk som r i vervgande majoritet i en angrnsande stat med, som en logisk fljd av detta, en tendens att dras gentemot den motsatta staten. Det senaste rhundradets historia i Europa har varit en enda lng redogrelse av en enda lng serie av strider fr att frena alla dem som talar samma, eller nra beslktade, sprk i en politisk enhet. Med undantag fr inhemska och samhlleliga omvlvningar har varje europeiskt krig sedan Napoleontiden [8] orsakats av bemdandena att stadkomma enandet av antingen Italien eller Tyskland, eller av de desperata bemdandena av nationerna p Balkan att sl sig fria frn turkiskt kaos och bilda moderna europeiska nationer p sprkliga grundvalar. Enandena av bde Italien och Tyskland r nnu ofullstndiga, enligt deras mer lngt gngna patrioters synstt, och lsningen p tvistefrgan Balkan ligger n i framtiden. Mnniskor r starkt medvetna om sin nationalitet och mycket knsliga betrffande sitt sprk, men endast i ngra f fall, i synnerhet i Sverige och i Tyskland, besitter en stor del av befolkningen ngonting som liknar sann rasmedvetenhet, ven om benmningen "ras" verallt r missbrukad fr att framhlla lingvistiska eller politiska grupper.

Det hnder ibland att en del av befolkningen av en stor nation samlar sig runt ett sprk, understtt av religion, som ett uttryck fr individualitet. Kampen mellan de fransktalande alpina vallonerna och de nordiska flamlnderna av lgtyskt [9] tungoml i Belgien r ett exempel p tv rivaliserande sprk i en artificiell nation som ursprungligen skapades p basis av religion. andra sidan handlar den irlndska nationalistiska rrelsen i huvudsak om religion, understtt av myter om forntida storslagenhet. Fransk-kanadensarna och polackerna brukar bda religion och sprk fr att hlla samman vad de anser vara en politisk enhet. Ingen av dessa s kallade nationaliteter r grundade p en raslig basis. Under det senaste rhundradet, vid sidan om tendensen att forma imperiska eller stora endemiska grupper, som de pangermanska, panslaviska, panrumnska eller italienska irredentistiska rrelserna, har det frekommit en motrrelse sm snderfallande "nationaliteters" vgnar att terfrstrka de egna leden, som de bhmiska, bulgariska, serbiska, irlndska och egyptiska nationalistiska terupplivandena. Omvlvningarna har vanligtvis sin grund i, som i fallen med irlndarna och serberna, vanfrestllningar om tidigare storhet som nu blivit endemiska tvngsfrestllningar, men ibland betyder det motstndet av en mindre grupp av en hgre kultur mot att upptas av en lgre civilisation. Ett exempel p en hg typ hotad av en lgre kultur r tillhandhllet av finlndarna, som frsker att undg det frskrckliga det av deras grannar p andra sidan av Finska Viken - frryskandet av tyskarna och svenskarna i de baltiska provinserna och av danskarnas kamp i Slesvig [10] att undg germanisering. Armenierna har, ocks, bestmt sttt emot ptryckningarna frn islam att tvinga dem bort frn deras urmodiga kristna tro. Detta folk representerar i sanning den sista europeiska utposten gentemot det muhammedanska sterlandet och utgr det bsta kvarvarande mediumet genom vilket en vsterlndsk frestllningsvrld och kultur kan introduceras till Asien. I de hr fallen, som i andra, r upptagningsprocessen frn en vrldslig synvinkel p det stora hela god eller ond exakt i frhllande till den relativa betydenheten av kulturen och rasen av de tv grupperna. Vrlden skulle inte bli rikare i civilisationer med ett sjlvstndigt Bhmen eller ett utvidgat Rumnien, men andra skulle en sjlvstndig ungersk nation eller

ett utvidgat Grekland tillfra mycket till krafterna som str fr goda regeringsfrfaranden och fr framtskridande. Ett sjlvstndigt Irland utarbetat efter Tammany-modell r inte en tilltalande utsikt. Ett fritt Polen, bortsett frn dess betydenhet som buffertstat, skulle faktiskt vara ett steg bakt. Polen var en gng i tiden stort, men inslagen som gjorde det stort r dda och borta, och dagens Polen r en geografisk yttring och inget mer. Den utbredda avsaknaden av sann rasmedvetenhet har troligtvis sin grund i omstndigheten att varje betydande nation i Europa, som de nu r organiserade, endast med undantag fr de iberiska och skandinaviska nationerna, besitter stora andelar av representanter frn tminstone tv av de grundlggande europeiska mnskliga underarterna och frn alla sorters blandningar mellan dem. I dagens Frankrike, som i Caesars Gallien, delar de tre raserna p nationen i nstintill lika stora delar. I framtiden kommer emellertid, med en kad kunskap om de riktiga definitionerna av sanna mnskliga arter och typer, med ett dagalggande av de grundlggande rasliga karaktrsdragens ofrnderlighet och av resultaten av rasblandning, lngt mer vrde fstas vid rasliga, i stllet fr endemiska eller lingvistiska, frbindelser. I ktenskapliga relationer kommer rasmedvetenheten ocks spela en mycket strre roll n fr nuvarande, ven om vi inom den samhlleliga sfren kommer att f tampas med en viss underlig dragning mot kontrasterade typer. D det blir alltigenom infrsttt att barnen av blandgifterml mellan skilda raser hr till den lgre typen kommer det betydande i att i ofrsmrad renhet fra vidare de tidigare generationernas blodsarv vrdesttas till fullo, och att bringa halvblod till vrlden kommer att betraktas som ett samhlleligt och rasligt brott av vrsta slag. Lagarna mot rasblandning mste bli vida utvidgade om de hgre raserna r att bli kvarhllna. Sprket som en mnniska talar behver inte vara mer n ett tecken p att hans ras ngon gng i det frgngna varit i kontakt, antingen som ervrare eller som ervrade, med de ursprungliga garna av det sprket. Man behver endast se till spridningen av sprket av Rom ver imperiets utbredda marker fr att bli infrstdd med hur f de r, av dem som idag talar romanska sprk, som erhllit ngon del av sitt blod frn den rena

latinska hrkomsten, och misstaget att tala om en "latinsk ras" blir uppenbart. Det finns dock ngonting sdant som en stor grupp av nationer som har en msesidig frstelse och sympati gentemot varandra, som har sin grund i gandet av en gemensam eller nra beslktad grupp av sprk och kulturen fr vilken den r mediumet. Denna grupp kan mjligen kallas de "latinska nationerna, men aldrig den "latinska rasen." "Latinamerika" r en n strre felbenmning d den stora majoriteten av befolkningarna i Syd och Centralamerika inte ens r europeiska, och n mindre "latinska, varande i huvudsak av indianblod. Inom den teutoniska gruppen hrstammar en stor majoritet av dessa som talar teutoniska sprk, som engelsmnnen, flamlndarna, hollndarna, nordtyskarna och skandinaverna, frn den nordiska rasen, och den styrande klassen i Europa r verallt av detta blod. Vad betrffar den s kallade "keltiska rasen" blir den fantastiska otillmpbarheten av termen med ens uppenbar d vi betraktar frhllandet att befolkningarna vid Atlantkusterna, som idag talar keltiska dialekter, r uppdelade i tre grupper, var och en av dem i betydande renhet uppvisande karaktrsdragen av en av de tre helt och hllet tskilda mnskliga underarterna som str att finna i Europa. Att bunta samman den bretonska bonden med sitt runda alpina kranium; den lilla, lngskalliga, brunhriga walesaren av medelhavsrasen och den lnga, blonda, ljusgda skotska hglndaren av ren nordisk ras, i en gemensam grupp benmnd "keltisk, r en uppenbar omjlighet. Dessa folk har inga fysiska, sjlsliga eller kulturella gemensamma karaktrsdrag. Om ett av dem r av "keltiskt" blod r de tv andra det helt klart inte. Det fanns ett folk som var de ursprungliga anvndarna av det keltiska sprket och de utgjorde den vsterlndska frtruppen av den nordiska rasen som var spridd ver hela centrala och vstra Europa fre de teutoniska stammarnas instormande. ttlingarna till dessa "kelter" mste idag skas bland dessa som besitter karaktrsdragen av den nordiska rasen och ingen annanstans.

I England talar den lilla mrka walesaren av medelhavsras om att vara keltisk, rtt s omedveten om att han r vad som terstr av fr-nordiska raser av overskdlig urldrighet. Om kelterna r av medelhavsras r de sledes frnvarande i Centraleuropa, och vi mste se alla berber och egyptier som "kelter", liksom mnga perser och hinduer. I Frankrike ser en del entusiaster bretonen av alpint blod i samma dager, och bortser frn hans asiatiska ursprung. Om dessa alpina bretoner r "kelter" s finns det inte p de brittiska arna ngra vsentliga spr av deras blod, d runda kranier praktiskt taget r frnvarande dr, och alla blonda inslag i England, Skottland och p Irland mste tillskrivas de historiska teutoniska invasionerna. Vidare mste vi kalla alla kontinentala alpina folk "kelter" och mste ocks inkludera alla slaver, armenier och andra brakycefala folk i vstra Asien inom den beteckningen, vilket frsts skulle vara befngt. Hndelsen att de ursprungliga kelterna lmnat efter sig sitt sprk p tungorna av medelhavsfolket i Wales, och av alpina folk i Bretagne, fr inte missleda oss, d det inte antyder mer n att det keltiska sprket frdaterar teutonerna i England och romarna i Frankrike. Vi mste en gng fr alla skrota benmningen "keltisk" fr ngon befintlig ras verhuvudtaget och endast tala om "keltiskt" sprk och kultur. P Irland gr den store, blonde nordiske dansken ansprk p ran i benmningen "keltisk, om det nu r ra det handlar om, men irlndarna r lika nordiska som engelsmnnen, den stora majoriteten av dem varande av danskt, norskt och anglo-normandiskt blod, utver tidigare och frteutoniska inslag. Vi r alla bekanta med den blonda och den brunhriga typen av irlndare. De representerar exakt samma rasliga inslag som de som inlter sig i engelsmannens sammansttning, nmligen det lnga blonda nordiska och det lilla brunhriga av medelhavsras. Irlndarna r fljaktligen inte berttigade sjlvstndig nationsbunden existens p rasliga grunder, men om det nu finns ngot skl fr ett politisk avskiljande frn England mste det ha sin grund, som i fallet med Belgien, i religion, en grund fr politiska sammanslutningar som nu lyckligtvis r frldrad i kulturellt vlutvecklade samhllen. I fallet med den s kallade slaviska rasen finns det lngt mer enhetlighet mellan rasens typ och sprket. Det r sant att den vervgande rasen i de flesta slavisktalande lnder r tydligt alpin, med undantag mjligtvis fr

Ryssland dr det finns ett mycket stort underskikt av nordisk typ, det s kallade finska inslaget, som mjligen kan betrakas som proto-nordiskt. Invndningen som r gjord mot likstllandet av den slaviska rasen med den alpina typen stder sig i huvudsak upp omstndigheten att en mycket stor andel av den alpina rasen r tysktalande i Tyskland, italiensktalande i Italien och fransktalande i centrala Frankrike. Drtill r stora delar av Rumnien av exakt samma rasliga sammansttning. tskilliga greker r ocks alpina; faktiskt s r de endast lite mer n bysantiniserade slaver. Det var genom det Bysantinska riket som slaverna frst kom i kontakt med medelhavsvrlden och genom detta grekiska medium erhll ryssarna, serberna, rumnerna och bulgarerna sin kristendom. Stationerade inom Europas stra grnsmarker var slaverna versvmmade under lnga perioder under Medeltiden av mongoliska horder och deras utveckling var drfr hmmad och deras kultur frvrngd. Definitiva spr av det mongoliska blodet terfinns fortfarande i bde isolerade och ttbebodda grupper i sdra Ryssland, och spridda ver hela landet s lngt vsterut som den tyska grnsen. Kulmen fr den mongoliska invasionen frekom under det trettonde rhundradet. Trehundra r senare brjade den stora moskovitiska spridningen, frst ver stpperna till Uralbergen och sedan ver sibiriska tundror och skogar till Stillahavsvattnen, som under sin frdvg upptog mycket mongoliskt blod, i synnerhet under dess tidiga utvecklingsstadier. Benmningen "kaukasisk ras" har upphrt att ha ngon betydelse, frutom dr den r anvnd, i Frenta Staterna, fr att skilja p vita befolkningar och neger eller indianer eller, i gamla vrlden, mongoler. Den r emellertid en passande benmning i inbegripandet de tre europeiska underarterna d de r betraktade som avdelningar till en av de huvudsakliga frgreningarna eller underslktena av mnskligheten. Som bst r det en opraktisk och lderdomlig beteckning. Benmningen "kaukasisk" uppstod fr ett rhundrade sedan frn ett falskt antagande att de blonda europernas vagga lg i Kaukasus dr det nu inte gr att finna ngra spr av ngon sdan ras, frutom en liten och krympande minoritet med blonda drag hos osseterna, en stam vars ariska sprk r relaterat till det av armenierna och som, medan de i huvudsak r brakycefala, fortfarande kvarhller vissa

blonda och dolikocefala inslag som till synes snabbt hller p att frsvinna. Osseterna har nu omkring trettio procent ljusa gon och tio procent ljust hr. De r antagna att vara, till viss del, en kvarleva av alanerna, en teutonisk stam nra beslktad med goterna. Bde alanerna och goterna befolkade vldigt tidigt under vr tidslder sdra Ryssland och var de senast knda nordiska folken i omgivningen kring Kaukasusbergen. Om dessa osseter inte delvis r av alaniskt ursprung kan de mjligtvis representera det sista kvardrjande spret av tidig skytisk dolikocefal blondhet. Benmningen "indoeuropeisk ras" r ocks av ringa vrde. Om den r att ha ngon betydelse verhuvudtaget mste den inbegripa alla de tre europeiska raserna samt medlemmar av medelhavsrasen i Persien och Indien. Anvndandet av denna benmning inbegriper ocks ett falskt antagande om blodsband mellan de huvudsakliga europeiska befolkningarna och hinduerna, p grund av deras msesidiga bruk av ariska sprk. Benmningen "arisk ras" mste ocks rent ut ogillas som en term av raslig betydelse. Den r idag rent lingvistisk, ven om dr en gng i tiden frsts fanns en likhet mellan det ursprungliga ariska modersmlet och rasen som frst talade och utvecklade det. Kortfattat s finns det inte nu, och fanns inte heller ngonsin tidigare, vare sig en kaukasisk eller en indoeuropeisk ras, men det fanns en gng i tiden, fr tusentals r sedan, en arisk ras som nu sedan lnge frsvunnit in i de dunkla hgkomsterna av det frgngna. Om anvnd i en annan raslig bemrkelse n den nmnd hr ovan torde den begrnsas till de nordiska angriparna i Hindustan [11] som nu sedan lnge r utdda. Den stora tidsrymd som frflutit sedan frsvinnandet av den lderdomliga ariska rasen som sdan kan mtas genom den utomordentliga snderdelningen av de olika ariska sprkgrupperna. Dessa lingvistiska skillnader har i huvudsak sin grund i ptvingandet av ariska sprk genom ervring upp flertalet icke beslktade mnskliga underarter alltigenom vstra Asien och Europa.

Ras och Sprk

D ett land r invaderat och ervrat av en ras talande ett frmmande sprk kan ett flertal saker komma att ske, ersttandet av bde befolkning och sprk, som i fallet med stra England d det var ervrat av saxarna; eller antagandet av segrarnas sprk av de infdda, som skedde i romerska Gallien, dr angriparna ptvingade sitt latinska sprk ver hela landet utan att i ptaglig form frndra rasen. I England och Skottland misslyckades senare ervrare, danskar och normander, med att ndra p det saxiska sprket i landet och i Gallien kunde inte de germanska sprken av frankerna, burgunderna och nordmnnen erstta sprket av Rom. Ursprungsinvnare ptvingar stndigt sina egna sprk och seder upp sina ervrare. I Normandiet antog de ervrande nordiska sjrvarna sprket, religionen och sederna av det infdda folket och p bara ett rhundrade frsvinner de ur historien som skandinaviska hedningar och frekommer som de frmsta representanterna fr sprket och religionen av Rom. I Hindustan tvingade de blonda nordiska ervrarna sitt ariska sprk upp ursprungsinvnarna, men deras blod var snabbt och fullstndigt infrlivat i de mrkare inslagen av ursprungsinvnarna som befolkade landet. Ett vittnande om de desperata bemdandena av de ervrande vre klasserna i Indien att bevara renheten i deras blod kvarstr n i denna dag i deras noggrant freskrivna kastsystem. I vra sydstater har frdmedel reserverade fr svarta och sociala inskrnkningar exakt samma syfte och berttigande. Dagens hindu talar en mycket gammaldags form av ariskt sprk men det kvarstr inte ett igenknnligt spr av blodet av de vita ervrarna som vllde in ver de nordvstliga passagerna. De stora orden av dagens indier att han r av samma ras som sin engelska hrskare har ingen som helst grund i fakta och den lille mrke infdingen lever mitt bland monumenten av en svunnen storslagenhet, beknnande sig till religionen och talande sprket av sin sedan lnge bortglmda nordiska ervrare, utan minsta rtt

till blodsfrvantskap. De vaga och oskra spren av nordiskt blod i norra Indien tjnar endast till att betona det fullstndiga genomdrnkandet av den vita mnniskan i de gassande Sydstaterna. Inflytandet av den rasliga motstndskraften hos en tt och alltigenom rotfst befolkning mot en inkommande arm r mycket stort. Ingen etnisk ervring kan vara fullstndig om inte de infdda r tillintetgjorda och angriparna tar sina egna kvinnor med sig. Om ervrarna r tvingade att lita till kvinnorna av de besegrade fr att fra rasen vidare kommer de ptrngande arvsanlagen p kort tid sps ut bortom igenknnande. Det hnder ibland att en infiltration av en befolkning ger rum antingen i skepnaden av ovilliga slavar eller villiga immigranter som fyller upp obebodda platser och tar sig an lgstatusarbeten som de styrande helst hller sig borta ifrn, gradvis befolkande landet och bokstavligen talat trnger undan sina tidigare hrskare genom fortplantning. Det frra katastrofskeendet frekom under Roms sista sklvande dagar, och dagens syditalienare r i mngt och mycket ttlingar av obestmbara slavar av alla raser, i huvudsak frn de sdra och stra medelhavskusterna, som var importerade av romarna under Romarriket fr att arbeta p deras vldiga egendomar. Det senare frekommer idag i tskilliga delar av Amerika, i synnerhet i Nya England. Den stra halvan av Tyskland har ett slaviskt alpint underliggande skikt som nu representerar ttlingarna av venderna, som vid det sjtte rhundradet hade filtrerats in s lngt vsterut som Elbe, befolkande omrdena som lmnats vakanta av de teutoniska stammarna som hade vandrat sderut. Dessa vender var i sin tur teutoniserade av en terkommande vg av militr ervring frn det tionde rhundradet och framt och idag r deras ttlingar sedda p som tyskar av god status. I och med att de har antagit tyskan som sitt enda sprk r de nu i religis, politisk och kulturell samhrighet med de rena teutonerna; i sjlva verket r de rtt s omedvetna om ngon skillnad i ras. Denna historiska omstndighet ligger till grund fr den rasande kontrovers som har uppsttt ver preussarnas etniska ursprung, frgan

varande huruvida befolkningarna i Brandenburg, Schlesien, Posen och andra omrden i stra Tyskland r alpina vender eller sanna nordiska tyskar. Sanningen r att den styrande halvan av befolkningen r rent teutonisk och att den svagare halvan av befolkningen blott r teutoniserade vender och polacker av alpina slktskap. Givetvis mste dessa territorier ocks kvarhlla en del av sin tidiga teutoniska befolkning, och blodet av goterna, burgunderna, vandalerna och langobarderna som i brjan av vr tidsera var lokaliserade dr, liksom det senare saxiska inslaget, mste i hg grad g in i sammansttningen av dagens preussare. De mest betydande samhllena inom det kontinentala Europa av ren tysk typ gr att finna i gamla Sachsen, landet runt Hannover, och detta inslag vervger generellt sett i den nordvstra delen av Kejsardmet Tyskland bland befolkningen som talar lgtyska, medan befolkningen som talar hgtyska [12] i mngt och mycket utgrs av teutoniserade alpina folk. Alla stater involverade i det nu pgende vrldskriget har skickat sina stridande nordiska inslag till fronten, och frlusten av mnniskoliven som nu spills i Europa kommer i hgre grad falla p den blonde jtten n p den lille brunhrige typen. Som i alla krig sedan Romarrikets dagar, frn en fortplantningssynvinkel, r den lille mrke mnniskan den slutgiltiga vinnaren. Ingen som sg ett av vra regementen marschera p sin vg till det Spansk-amerikanska kriget kunde undg att imponeras av storleken och blondheten av mnnen av rang i motsats till den sjlvgode medborgaren, som frn sin skra position p gatans trottoarkant gav sina applder till de stridande herrarna, och sedan stannade hemma fr att freviga sin egen brunhriga typ. Detta samma nordiska inslag, verallt typen av sjfararen, soldaten, ventyraren och fregngsmannen, var alltid typen att emigrera till nya lnder, framtill det att transportmedlens underlttande, och nskan att fly undan militrtjnst, under de senaste fyrtio ren vnde p invandringsstrmmen. Som en fljd av denna frndring representerar vra invandrare nu i hg grad lgt stende flyktingar undan "frfljelse" och andra socialt utsttta. I de flesta fallen har fregngsmnnens blod gtt frlorat fr deras ras.

De tog inte med sig sina kvinnor. De dog antingen barnlsa eller lmnade halvblod efter sig. Det virila blodet av de spanska conquistadorerna, som nu inte r mycket mer n ett minne i Central och Sydamerika, dog ut p grund av dessa orsaker. Detta var ocks fallet under de tidiga dagarna av vra vsterlndska frontmn, som individuellt sett var av en lngt finare typ n de bosttare som fljde dem.

De Europeiska Raserna i Kolonierna

P grund av redan nmnda anledningar finns det f samhllen utanfr Europa av rent europeiskt blod. Det rasliga det i Mexiko och p arna och utmed kusterna av det spansk-amerikanska fastlandet r tydligt. Den vita mnniskan r i rask takt p vg att trngas undan genom fortplantning, av negrer p arna och av indianer p fastlandet. Det r rtt s uppenbart att Vstindien, kustregionerna av vra Gulfstater [13] och mjligen det svarta bltet av nedre Mississippidalen, mste verges till negrer. Denna omvandling r redan total p Haiti, och gr snabbt framt p Kuba och Jamaica. Mexiko och den norra delen av Sydamerika mste ocks verges till infdda indianer med ett allt tunnare faner av vit kultur i den "latinska" typen. I Venezuela utgr de rent vita omkring en procent av hela befolkningen, med den motvgande andelen varande indianer och diverse korsningar mellan indianer, negrer och vita. P Jamaica utgr de vita inte mer n tv procent, medan de terstende r negrer eller mulatter. I Mexiko r andelen strre, men det oblandade vita antalet r inte mer n tjugo procent av helheten, de andra varande rena eller uppblandade indianer. Dessa senare r "smrjarna" av den amerikanske frontmannen. Nr n sporren att imitera den styrande rasen r avlgsnad terfaller negern, eller fr den delen indianen, snart till sin fdernervda niv av kultur. Med andra ord r det individen och inte rasen som pverkas av religion, utbildning och fredme. Negrerna har demonstrerat alltigenom dokumenterad tid att de r en stationr art, och att de inte ger ngon potential att utvecklas eller ngon medfdd driftighet. Utveckling inifrn fr inte blandas ihop med mimikry eller med utveckling ptvingad utifrn genom samhllets ptryckningar, eller genom slavgarens piska. Dr tv distinkta arter r positionerade sida vid sida lr historien och biologin att endast det ena av fljande tv skeenden kan komma att utspela sig; antingen driver den ena rasen ut den andra, som amerikanerna tillintetgjorde indianerna, eller som negrerna nu erstter de vita i olika delar av Sdern; eller s frenas de och utgr en befolkning av rasbastarder inom vilken den lgre typen slutligen vger tyngre. Detta r

ett olustigt alternativ som man kan konfrontera de grtmilda med, men naturen r endast bekymrad med resultat och ber varken om urskt eller kommer med undanflykter. Det huvudsakliga frbiseendet idag hos en del av vra vlmenande filantroper r deras totala vgran att bemta oundviklig fakta om dessa fakta framstr som elakartade. I Argentina och sdra Brasilien strmmar vitt blod av de olika europeiska raserna in i en sdan snabb takt att ett samhlle vervgande vitt, men av medelhavstyp, kan komma att vxa fram, men de begrnsade mjligheter som frfattaren givits att iaktta argentinska typer leder honom till att ifrgastta mjligheten i ett sdant resultat ens dr. I Asien, med enda undantaget fr de ryska bosttarna i Sibirien, kan ingen och kommer ingen etnisk ervring frekomma, och alla vita mnniskor i Indien, Ostindien, Filippinerna och Kina kommer inte lmna det minsta spr efter sig i blodet av den infdda befolkningen. Efter flera rhundraden av kontakt och bosttning r de rena spanjorerna p Filippinerna omkring en halv procent. Hollndarna p deras Ostindiska ar r n mindre; medan de vita invnarna i Hindustan utgr omkring en tiondel av en procent. Sdana antal r pyttesm och kraftlsa i en demokrati, men i en monarki, om de hlls befriade frn nedsmutsning, rcker de till fr en hrskarklass eller en militr aristokrati. Australien och Nya Zeeland, dr de infdda har blivit undanrjda av de vita, hller p att utvecklas till samhllen av rent nordiskt blod, och kommer fr den anledningen att ha en stor betydelse fr framtidens historia runt och kring Stilla Havet. Australiernas och kaliforniernas bittra motstnd mot intrdandet av kinesiska kulier och japanska lantbrukare kommer sig huvudsakligen frn den blinda, men absolut rttfrdigade, beslutsamheten att hlla dessa landomrden som den vite mannens land. I Afrika, sder om Sahara, kommer den infdda befolkningens tthet att frhindra etablerandet av ngra rena vita samhllen, frutom p den sdra yttersta delen av kontinenten och mjligen inom delar av stra Afrikas plat. Stoppandet av svlt och krig och avskaffandet av slavhandeln, medan dikterat av de dlaste mnskliga impulserna, r sjlvmordsbetingat av den vite mnniskan. Om man tar bort dessa naturliga kontroller frkar

sig negrerna i s rask takt att det inte kommer att finnas ngot ledigt utrymme kvar p kontinenten fr vita mnniskor, om inte, mhnda, den ddliga smnsjukan, lngt mer ddlig fr svarta n fr vita, fr lpa fritt och okontrollerat. I Sydafrika r ett samhlle av hollndsk och engelsk hrkomst under utveckling. Hr r den enda skillnaden den i frga om sprket. Engelskan, varande ett vrldssprk, kommer oundvikligen verskugga ver den hollndska sprkvarianten kallad "Taal." Denna frisiska dialekt str i sjlva verket nrmare gammelsaxiskan, eller snarare kentiskan, n ngot annat levande kontinentalt sprk, och blodet av Nordhollands folk str mycket nra blodet av anglosaxarna i England. Engelsmannen och hollndaren kommer att frenas i en gemensam typ just som de gjorde fr tvhundra r sedan i kolonin New York. De mste st enade om de vill bevara ngon del av Afrika som den vite mannens land, detta p grund av att de r konfronterade med hotet frn en stor svart Bantubefolkning som kommer driva ut de vita om inte problemet bemts p ett ofrskrckt stt. Den enda mjliga lsningen r att etablera stora kolonier fr negrerna och att endast tillta dem befinna sig utanfr dem som arbetare, och inte som bosttare. Dr mste d allt kommer omkring vara ett svart Sydafrika och ett vitt Sydafrika sida vid sida, eller annars ett rent svart Afrika frn den sydligaste udden [14] till Nilens katarakter. I vre Kanada, som i Frenta Staterna fram till tiden fr vrt Inbrdeskrig, var den vita befolkningen rent nordisk. Lydriket r, frsts, handikappat genom nrvaron av en svrsmlt massa av fransk-kanadensare, till stora delar frn Bretagne och av alpinskt ursprung, ven om de infddas frankoprovensalska r en gammaldags normandiska frn tiden av Ludvig XIV. Dessa fransmn var beviljade sprklig och religis frihet av sina ervrare och anvnder sig nu av dessa privilegier fr att grunda separatistgrupperingar i fientlighet mot den engelska befolkningen. Fransmannen i Quebec kommer att lyckas med att i hgsta grad hindra Kanadas utveckling och kommer att lyckas n bttre med att hlla sig sjlva till ett fattigt och inskrnkt samhlle av, p det stora hela, lite mer vrldslig betydelse n negrernas i sdern. Egennyttan av fransmannen i Quebec r mtt i frhllande till hndelsen att de under det nu pgende kriget inte kommer att slss fr det Brittiska Imperiet, eller fr

Frankrike, eller ens fr det klerikala Belgien, och de frsker nu att dra nytta av den militra krisen fr att skra en vidare expansion av deras "nationalistiska ideal." Personligen s tror frfattaren att den bsta och renaste typen av nordiskt samhlle utanfr Europa kommer att utveckla sig i nordvstra Kanada. De flesta av de andra lnderna i vilka den nordiska rasen nu bostter sig i ligger utanfr den srskilda miljn inom vilken endast den kan blomstra. Negrerna i Frenta Staterna, medan stationra, var inte en svr plga fr civilisationen frrn de, under det senaste rhundradet, gavs medborgerliga rttigheter och var inbegripna i den politiska apparaturen. Dessa negrer frde inte med sig ngot eget sprk, eller ngon religion eller ngra seder som stod sig, utan de antog alla dessa miljrelaterade inslag frn den styrande rasen, de antog namnen av de styrande just som de tyska och polska judarna idag antar amerikanska namn. De kom mestadels frn Beninbuktens kuster, men en del av de senare kom frn de sydstliga kusterna av Afrika via Zanzibar. De var av olika svarta stammar, men har frn brjan blivit genomdrnkta med vitt blod. Tittar man p vilken grupp som helst av negrer i Amerika r det ltt att se att medan alla i all vsentlighet r negrer, vare sig kolsvarta, bruna eller gula, har den stora majoriteten av dem en varierande mngd av nordiskt blod i sig som modifierat deras fysiska uppbyggnad, utan att p ngot vis ha omvandlat dem till vita mnniskor. Denna rasblandning var, frsts, hemskt skamlig fr den styrande rasen, men dess effekt p de nordiska folken har varit obetydlig fr den enkla anledningen att den var begrnsad till vita mns rasblandning med negerkvinnor, och inte den motsatta ordningen vilken, frsts, skulle ha resulterat i tillfrseln av negerblod till den amerikanska rasen. Amerikas Frenta Stater mste betraktas rasligen som en europeisk koloni, och p grund av den rdande okunskapen om de fysiska rasliga grundvalarna hr man ofta pstendet att infdda amerikaner av kolonial hrstamning r av blandat etniskt ursprung. Detta r inte sant. Vid tiden fr Revolutionskriget var bosttarna i de tretton kolonierna inte endast rent nordiska, utan ocks rent teutoniska, en mycket stor majoritet

varande anglosaxisk i den mest begrnsade betydelsen av den benmningen. Nya Englands nybyggare, i synnerhet, kom frn de grevskap i England dr blodet var nstintill rent saxiskt, angliskt och danskt. Nya England var, under koloniala tider och lngt senare, lngt mer teutoniskt n det gamla England; med det menas att det inbegrep en mindre andel sm, fr-nordiska brunhriga typer. Alla som r bekanta med den infdde nye engelsmannen knner till det klart definierade ansiktet, resligheten och den allmnna frekomsten av gr och bl gon och ljust brunt hr, och vet att det brunhriga inslaget r mindre ptagligt dr n det r i Sdern. Sydstaterna var ocks befolkade av engelsmn av renaste nordiska sort, men idag r dr, frutom i bergen, en avsevrt strre andel brunhriga typer n i nordstaterna. Virginia ligger p samma breddgrad som Nordafrika, och sder om denna breddgrad har inga blonda folk ngonsin lyckats verleva i full vigr, i huvudsak p grund av att de aktiniska solstrlarna r desamma oberoende av andra klimatfrhllanden. Dessa strlar slr hrt mot den nordiska rasen och str dess nervsystem, var n den vite mnniskan dristar sig alltfr lngt bort frn det kalla och dimmiga norr. De terstende koloniala inslagen, den nederlndske hollndaren och de palatinska tyskarna, som kom ver i mindre antal till New York och Pennsylvania var ocks rent teutoniska, medan de franska hugenotterna som flydde till Amerika i lngt strre utstrckning var dragna frn de nordiska n frn de alpina eller medelhavsrasliga inslagen av Frankrike. Den skotsk-irlndska gruppen som var talrik i det mellankoloniala grnslandet var, frsts, av rent skotskt och engelskt blod, trots att de hade levt p Irland i tv eller tre generationer. De var relativt fria frn uppblandning med de tidigare irlndarna, frn vilka de var separerade socialt p grund av bittra religisa motsttningar, och de ska inte i ngot avseende betraktas som "irlndska". Dr var ingen betydande invandring av andra inslag frrn under mitten av det nittonde rhundradet d irlndska katoliker och tyska immigranter frst frekommer p skdebanan.

Det nordiska blodet hlls rent i kolonierna d det p den hr tiden bland de protestantiska folken fanns en stark rasgemenskap, och som ett resultat av detta var blandraser mellan den vita mnniskan och ngon infdd typ sedda p som infdingar och inte som vita mnniskor. Det frekom en hel del uppblandning med negrerna, som den ljusa frgen av de flesta negrer vittnar om i verfld, men dessa mulatter, kvadroner eller oktoroner var d, och r nu, allmnt sedda p som negrer. Det frekom ocks omfattande rasblandning lngs grnsomrdena mellan den vite frontmannen och indianens squaw, men halvblodet var verallt sett p som en medlem av den underlgsna rasen. I de katolska kolonierna Nya Frankrike [15] och Nya Spanien [16] var emellertid halvblodet, om han var en god katolik, sedd p som en fransman eller en spanjor, vilket ocks kan ha varit fallet. Denna omstndighet i sig ger oss ledtrden till flera av vra koloniala krig dr indianerna, med undantag fr irokeserna, var intalade av halvblod som sg p sig sjlva som fransmn att sl flje med fransmnnen mot amerikanerna. Den RomerskKatolska Kyrkan har verallt anvnt sitt inflytande fr att bryta ner rasliga tskillnader. Den frbigr ursprung och krver endast lydnad under mandaten av den universella kyrkan. Dri ligger hemligheten bakom Roms motstnd mot alla nationalistiska rrelser. Det r det imperiska idealet i motsats till det nationalistiska, och i det avseendet str arvet i rakt nedstigande led frn Romarriket. Rasmedvetenheten i de ursprungliga tretton kolonierna och senare i Frenta Staterna fram till, och inbegripande, det Mexikanska Kriget frefaller att ha varit vldigt starkt utvecklad hos de infdda amerikanerna, och den str sig fortfarande i full styrka idag i sydstaterna dr nrvaron av en stor negerbefolkning regelbundet tvingar denna frga upp de vitas dagordning. I Nya England frekom det emellertid, antingen genom nedgngen orsakad av Calvinism eller genom framvxten av altruism, tidigt under det senaste rhundradet en vg av grtmildhet, som under den tiden sysselsatte sig med negerns sakfrgor, och d den gjorde s synbarligen raserade, i stor utstrckning, rasstoltheten och rasmedvetenheten i nordstaterna.

Uppstndelsen kring slaveriet var fientlig mot den nordiska rasen d den frhindrade all endemisk opposition mot inkrktandet av horder av immigranter av underlgsen raslig beskaffenhet, och hindrade faststllandet av en definitiv amerikansk typ, som tydligt syntes under mitten av rhundradet. Inbrdeskriget utkmpades nstintill enbart av icke uppblandade infdda amerikaner. De tyska och irlndska immigranterna var vid hr den tiden begrnsade till ngra f stater och var fretrdesvis endast dagarbetare och inte av ngon samhllelig betydelse. De hade ingen del alls i utvecklandet eller politiken av nationen, ven om de under kriget bistod med ett visst antal soldater till Nordstaternas armtrupper. Dessa irlndska och tyska inslag var av nordisk ras, och medan de inte p ngot stt strkte nationen vare sig moraliskt eller intellektuellt frsmrade de inte dess fysiska status. Dr har frekommit litet eller inget upptagande av indianblod i den infdde amerikanens dror, frutom i stater som Oklahoma och i ngra avskilda familjer utspridda hr och dr i de nordvstra staterna. Denna srskilda blandning kommer inte spela ngon alltfr betydande roll i framtida rasliga grupperingar p denna kontinent, frutom i norra Kanada. Den infdde amerikanen har alltid funnit, och finner idag, i den svarte mnniskan, villiga efterfljare som endast nskar lyda och frmja tankegngarna och nskningarna av hrskarrasen utan att frska injicera sina egna frmenanden i politiska frgor, varken rasliga, religisa eller sociala. Negrer r aldrig socialister eller fackfreningsrepresentanter, och s lnge som de styrande ptvingar sin vilja p den underordnade rasen, och s lnge som de kvarstr i samma relation till de vita som de gjort tidigare, kommer negrerna vara ett vrdefullt inslag i samhllet, men med ens de upphjs till samhllelig jmlikhet kommer deras inflytande att vara till skada fr dem sjlva och fr de vita. Om renheten av de tv raserna r att bevaras kan de inte fortsttningsvis leva sida vid sida, och detta r ett problem som det inte gr att fly ifrn. Den infdde amerikanen under mitten av det nittonde rhundradet utvecklades i snabb takt till en distinkt typ. Hrrrande frn den teutoniska delen av de brittiska arna, och varande nstintill rent nordisk,

stod han vid vgsklet att utveckla sina egna fysiska sregenheter, ngot frnskiljda de av hans engelska frfder, och verensstmmande med den idealistiske elisabetanske engelsmannen snarare n med den materialistiske hannoveranske. Inbrdeskriget satte dock ett elakartat, mjligen fatalt, stopp fr utvecklingen och spridningen av denna strlande typ, genom att frstra ett stort antal av de med bst gener fr fortplantning p bda sidor, och genom att bryta upp frbindelserna med hemtrakterna fr lngt fler. Om kriget inte hade gt rum skulle dessa samma mnniskor med sina ttlingar ha befolkat de vstra staterna istllet fr de obestmbara rasliga typerna som nu flockas dr. Vlstndet som fljde p kriget attraherade horder av nykomlingar som var vlkomnade av de infdda amerikanerna att driva fabriker, bygga jrnvgar och befolka obygderna - "ett styrkande av nationen" kallades det. Dessa nya immigranter var inte lngre uteslutande medlemmar av den nordiska rasen som de tidigare ena var, som kom p eget initiativ fr att frbttra sina livsvillkor. Resebolagen marknadsfrde Amerika som ett land fullt av grs och grna skogar, och de europeiska regeringarna tog vara p mjligheten att lasta av upp det oaktsamma, vlbestllda och gstvnliga Amerika avskrapet frn sina fngelser och mentalsjukhus. Resultatet var att den nya invandringen, medan den fortfarande inbegrep mnga starka inslag frn norra Europa, inbegrep ett stort och kande antal av de svaga, de brutna och de mentalt handikappade frn alla raser dragna frn de lgsta skikten frn Medelhavssnkan och Balkan, tillsammans med horder av de olyckliga, versvmmade befolkningarna frn de polska gettona. Med en stollig och enfaldig tro p effekten av amerikanska institutioner och miljn fr att vnda p eller avlgsna urminnes rftliga anlag, var dessa nykomlingar vlkomnade och givna en del av vrt land och vlstnd. Amerikanen anstrngde sig fr att behandla och utbilda dessa stackars heloter [17], och s fort de kunde tala engelska uppmuntrade dem att ing i den politiska sfren, frst p kommunniv och sedan p nationsniv. Resultatet str tydligt att se i den hastiga tillbakagngen i fdelsetalet av infdda amerikaner d de fattigare klasserna av kolonial hrstamning, dr

de fortfarande existerar, inte kommer att fda fram barn till vrlden fr att tvla p arbetsmarknaden med slovaken, italienaren, syrianen och juden. Den infdde amerikanen r fr stolt fr att blanda sig socialt med dem och drar sig gradvis tillbaka frn scenen, efterlmnande till dessa frmlingar landet som han ervrade och byggde upp. Mnniskan av det ldre snittet trngs ut frn mnga delar av landet av dessa frmlingar, just som han idag bokstavligen talat r jagad bort frn New Yorks gator av horderna av polska judar. Dessa immigranter antar sprket av den infdde amerikanen; de br hans klder; de antar hans namn; och de tar sig fr att stjla hans kvinnor, men de tar sig sllan an hans religion eller frstr hans ideal och medan han armbgas ut frn sitt eget hem tittar amerikanen lugnt ver andra sidan havet och manar andra att anta de suicidala sedelrorna som utrotar hans egen ras. I frgan om hur framtidens blandning kommer te sig r det uppenbart att den infdde amerikanen helt och hllet kommer att frsvinna i stora delar av landet. Han kommer inte ing gifterml med underlgsna raser, och han kan inte tvla med nykomlingarna inom tillverkningsindustrin och inom arbetet med att grva vgtunnlar. Stora stder, frn Roms, Alexandrias och Byzantions dagar, har alltid varit samlingsplatser fr olika raser, men New York hller p att bli ett kloakhl som kommer att frambringa mnga frbluffande rashybrider och en del etniska hemskheter som kommer att st utanfr de framtida antropologernas makt att reda ut. En sak r sker: i alla sdana blandningar kommer de verlevande dragen bestmmas genom tvlan mellan de lgsta och mest primitiva inslagen och de specialiserade dragen av den nordiska mnniskan; hans lngd, hans ljust frgade gon, hans ljusa hud och blonda hr, hans raka nsa och hans strlande kvaliteter i frga om kamp och moral, kommer att ha en liten del i den resulterande blandningen. Den "starkes verlevnad" betyder verlevnaden av typen bst lmpad fr befintliga miljrelaterade omstndigheter, idag bostaden och fabriken, som det under kolonialtiden var att rja upp i skogarna, slss mot indianerna, odla marken och segla p de sju haven. Frn en raslig synvinkel kan det bttre beskrivas som den "svages verlevnad."

Denna granskning av Europas kolonier skulle vara sorglig om det inte vore fr det att liten uppmrksamhet n s lnge lagts p ett nytt lands lmplighet fr de specifika kolonisatrer som emigrerar dit. Processen att skicka ut kolonisatrer r lika gammal som mnskligheten sjlv, och i en sista granskning representerar de flesta av de huvudsakliga raserna i vrlden, tvivelsutan de flesta av Europas invnare, hgst troligen ttlingarna av framgngsrika kolonisatrer. Framgngen i nybyggarsamhllen beror p valet av nya lnder och klimatfrhllanden i harmoni med de urldriga fordringarna av den inkommande rasen. Anpassningen av varje ras till dess egna sregna habitat r baserad p tusentals r av ofrnderligt urval som man inte kan lta bli att fsta uppmrksamhet vid. En viss isolering och frihet frn rivalitet med andra raser, tminstone i ngra rhundraden, r ocks av betydelse, s att kolonisatrerna kan komma att vnja sig vid de nya omgivningarna.

I Den Stora Rasens Fotspr

av Madison Grant

DEL 2 Europas Raser genom Historien

Eolitikums folk
Innan man tar sig an att se p de levande befolkningarna i Europa mste man ta de utdda folken som fregick dem i beaktan. Den antropologiska vetenskapen r vldigt ung - i sin nuvarande form inte mer n femtio r gammal men den har redan revolutionerat vr kunskap om det frgngna och frlngt frhistorien s att den nu inte r mtt i tusentals utan i tiotusentals r. Mnniskans historia innan metallernas tidsperiod har delats upp i tio eller fler underavdelningar, flera av dem lngre n tiden tckt av dokumenterad historia. Mnniskan har kmpat sig upp genom alla tider fr att ter och ter igen falla tillbaka till grymhet och barbari, men synbarligen ocks varje gng bibehllit ngonting frvrvat genom frfdernas vedermdor. S lnge som det finns ett fritt avlande slkte eller en ras i vrlden som i sig har en medfdd frmga fr utveckling och tillvxt kommer mnskligheten fortstta att hja sig framtill det att den kommer kunna, mjligen genom urvalet och regleringen av fortplantningen s intelligent tillgripet som i fallet med domesticerade djur, kontrollera sitt eget de och uppn nnu ouppndda moraliska hjder. Impulsen som strvar uppt r dock tillhandahllen av ett mycket litet antal nationer, och av en mycket liten del av befolkningen i sdana nationer. Den del av alla samhllen som frambringar ledare eller genier av ngot slag r endast en ytterst liten procentsats. Att bygga nya utvecklingsfrlopp, att etablera nya grundsatser, att klargra och reda ut naturlagarna, krver genialitet. Att imitera eller att anta vad andra har skapat r inte genialitet utan mimikry.

Detta ngot som vi kallar "genialitet" r inte en frga om familj, utan om slkt eller arvsanlag, och rvs p precis samma vis som de rent fysiska karaktrsdragen. Det kan ligga latent genom flera generationer i all sin ovisshet fr att sedan flamma upp d tillflle ges. Detta har vi sett flera exempel p i Amerika. Detta r vad utbildning eller mjligheter gr fr ett samhlle; det tillter i dessa sllsynta fall lika villkor fr utveckling, men det r ras, alltid ras, som frambringar genialitet. Denna geniframbringande typ vxer inte p trd, och det finns en stor risk att den gr frlorad fr mnskligheten. En viss frestllning om betydelsen av de hr smskaliga arvsanlagen kan frvrvas frn den nya statistiken som visar p att Massachusetts frambringar mer n femtio gnger s mnga genier per hundratusen vita n vad Georgia, Alabama eller Mississippi gr, ven om rasen, religionen och miljn, med undantag fr klimatfrhllandena, synbarligen, p det hela taget, r desamma, med undantag fr den slumrande nrvaron i sydstaterna av en stor stationr negerbefolkning. Ju mer studien av Europas frhistoriska skeenden frdjupas, ju mer inser vi hur mnga kulturella framsteg som stadkommits fr att sedan g frlorade. Vra frldrar var vana att se p omkullkastandet av den klassiska civilisationen under Medeltidens mrkertid som mnsklighetens strsta katastrof, men vi vet nu att antikens Grekland fregicks av liknande mrka rhundraden [18] orsakade av de doriska invasionerna, som omkullkastade den homerisk-mykenska kulturen, som i sin tur hade blomstrat efter frstrelsen av dess fregngare, den minoiska kulturen p Kreta. n tidigare, ngra tolvtusen r sedan, fljde Azilienkulturens period av fattigdom och tillbakagng de strlande stadkommandena av Senpaleolitikums konstnrliga jgarfolk. Civilisationsutvecklingen blir ptaglig endast d overskdliga perioder r studerade och jmfrda, men lrdomen r alltid densamma; nmligen att ras betyder allt. Utan ras finns ingenting kvar undantaget slaven som br sina vermns klder, stjl sina vermns stolta namn, antar sina vermns sprk och lever i de snderfallna ruinerna av sina vermns palats. verallt p platserna fr de urldriga civilisationerna finner man turken, kurden och beduinens tltplats; och amerikanerna kan ta sig fr att stanna till och

begrunda det av det land som de, och endast de, grundade och nrde med sitt eget blod. De invandrande dikesgrvarna och jrnvgsarbetarna var fr vra fder vad slavarna var fr romarna, och samma frflyttning av politisk makt frn hrskare till tjnare ger rum idag. Platsen fr mnniskans ursprung var tvivelsutan Asien. Europa r endast en halv av den Euroasiatiska kontinenten, och ven om omfattningen av dess landomrde under Pleistocen var mycket vidare n den nuvarande r det skert, frn spridningen av de olika mnniskoslktena, att de huvudsakliga raserna utvecklades i Asien lngt fre den centrala delen av denna kontinent reducerades till knar genom gradvis torrlggning. Belgg fr platsen fr mnniskans tidiga utveckling i Asien och det geologiskt nyligen versvmmade omrdet gentemot sydost r tillhandahllna av de fossila avlagringarna i Siwalikbergen i norra Indien dr kvarlevorna av primater, som antingen var frfder till eller nra beslktade med de fyra slktena av de nu levande antropoiderna, har blivit funna; och av upptckten p Java, som under Pliocen var sammanfogat med fastlandet ver vad som nu r Sydkinesiska Sjn, av den tidigaste knda sorten av upprtt primat, Pithecanthropus. Denna aplika mnniska r praktiskt taget den "felande lnken, varande mellanliggande mnniskan och antropoiderna. Pithecanthropus r allmnt uppskattad att ha varit samtida med Menap-istiden [19] fr ngra 500 000 r sedan, den frsta av de fyra stora nedisningarna i Europa. En eller tv sorter av fossila antropoida apor har sttt att finna frn Miocen i Europa som mjligen kan ha varit avlgset beslktade med mnniskans frfder, men d det arkeologiska utforskandet av Asien kommer att vara lika fullstndigt och genomgripande som det av Europa r det troligt att fler sorter av fossila antropoider och nya mnniskoslkten kommer att upptckas dr. Mnniskan existerade i Europa under den andra och den tredje mellanistida perioden, om inte tidigare. Vi har hans artefakter i form av eoliter, tminstone s tidigt som frn den andra mellanistida perioden, Holstein [20], fr omkring 300 000 r sedan. En enda kke funnen nra Heidelberg r hnvisad till denna period och r det tidigaste ptrffade stdet i formen av ett skelett betrffande mnsklig aktivitet i Europa.

Frn vissa anmrkningsvrda karaktrsdrag i denna kke har den blivit tillskriven ett nytt slkte; Homo heidelbergensis. Sedan fljer en lng period med knapphndiga lmningar av bebyggelse och inga knda kvarlevor av skelett. Mnniskan kmpade sig sakta och smrtsamt upp frn en eolitisk kulturfas, under vilken tillflliga flintstenar tjnade hans vergende syfte. Den var i sin tur fljd av ett stadium av mnsklig utveckling under vilket ett ltt karvande och retuscherande av flintstenar fr mnniskans utkade behov ledde, efter vldiga tidsintervaller, till den avsiktliga tillverkningen av verktyg. Denna period r knd som Eolitikum och r ndvndigtvis ytterst dunkel och oviss. Huruvida srskilda kantsttta eller sndriga flintstenar, kallade eoliter, eller gryningsstenar, verkligen var mnskliga artefakter eller var produkterna av naturkrafter r rtt s obetydligt d mnniskan mste ha passerat genom ett sdant eolitiskt stadium. Ju lngre tillbaka vi gr gentemot inledandet av en sdan eolitisk kultur ju mer oigenknnliga blir flintstenarna ndvndigtvis framtill det att de till sist inte kan skiljas frn naturliga stenspillror, detta p grund av att den tidigaste gryningsmnniskan blott plockade upp en behndig sten, anvnde sig av den en gng och kastade sedan bort den, p samma vis som en antropoid apa [21] skulle agera idag om han nskade bryta upp skalet av en landskldpadda eller kncka ett strutsgg. Mnniskan mste ha erfarit fljande utvecklingsfaser i vergngen frn det frmnskliga till det mnskliga stadiet: fr det frsta, utnyttjandet av tillflliga stenar och pinnar; fr det andra, den planlsa bearbetningen av flintstenar genom ett minimum av karvande; fr det tredje, den uppstliga tillverkningen av de enklaste verktygen frn flintnoduler; och fr det fjrde, uppfinnandet av nya former av vapen och verktyg i en aldrig sinande variation. Av de tv senare utvecklingsfaserna har vi en utfrlig och tydlig faktasammanstllning. Av den andra utvecklingsfasen har vi i eoliterna mellanliggande sorter varierande frn flintstenar som r gonskenliga resultat av naturliga orsaker till flintstenar som r uppenbara artefakter. Den frsta och tidigaste utvecklingsfasen kan frsts inte ha lmnat efter sig tydliga spr och mste alltid bygga p hypoteser.

Paleolitikums folk
MED den avsiktliga tillverkningen av verktyg frn flintnoduler nr vi s brjan av Paleolitikum, och hrifrn och framt r vr vg relativt utstakad. De successiva utvecklingsskedena av Paleolitikum var vldans lnga, men r var och en karakteriserade av en viss frbttring i tillverkandet av verktyg. Under lng tid var mnniskan blott ett verktygsskapande och verktygsbrukande djur, och d allt kommer omkring r det den bsta beskrivningen som man kan komma att tnka p idag fr primaten vi kallar mnniska. Paleolitikum, eller ldre stenldern, varade frn det ngot obestmda upphrandet av Eolitikum, fr omkring 150 000 r sedan, till Neolitikum, eller yngre stenldern, som tog sin brjan omkring 7 000 f.Kr. Paleolitikum faller sig naturligt i tre centrala underavdelningar. Tidigpaleolitikum inbegriper hela den sista mellanistida perioden med underavdelningarna Fr-Abbevillienkulturen, Abbevillienkulturen och Acheulenkulturen; Mellanpaleolitikum tcker hela den sista istiden och frekommer sida vid sida med Moustrienkulturen och under herravldet av mnniskoarten Neandertalaren. Senpaleolitikum tcker alla de efteristida stadierna fram till Neolitikum och inbegriper underavdelningarna Aurignacienkulturen, Solutrenkulturen, Magdalnienkulturen och Azilienkulturen. Under hela Senpaleolitikum, med undantag fr den korta avslutande fasen, blomstrade Cro-Magnon-rasen. Det r inte frrn efter den tredje svra perioden av strng kyla, knd som Saale-nedisningen [22], och frrn vi kommer till, fr omkring 150 000 r sedan, den tredje och sista mellanistida perioden av tempererat klimat, knd som Eem [23], som vi gr en bestmd och stigande serie av kulturer till mtes. Fr-Abbevillienkulturens, Abbevillienkulturens och Acheulenkulturens avdelningar av Tidigpaleolitikum intog hela denna varma eller frhllandevis tempererade mellanistida period, som varade i nra 100 000 r.

Ett splittrat kranium, en kke och ngra tnder har nyligen blivit funna i Sussex, England. Dessa kvarlevor var alla tillskrivna samma individ, som dptes till Piltdownmnniskan. P grund av kraniumets extraordinra tjocklek och den apliknande karaktren av kken var ett nytt slkte, Eoanthropus [24], "gryningsmnniskan, skapat och tillskrivet FrAbbevillienkulturen. Vidare studier och jmfrelser med kkarna av andra primater visade p att kken tillhrde en schimpans, s slktet Eoanthropus mste nu avskrivas frn alla sammanhang och Piltdownmnniskan, i sin nuvarande form, mste inbegripas i slktet homininer. Framtida upptckter av Piltdowntypen och fr den delen av Heidelbergmnniskan kan emellertid komma att hja endera av dem, eller bda, till generisk betydelsegrad. En del av de provisoriska terstllandena av de fragmentariska benen gr detta kranium alltfr nutida och alltfr rymligt fr en FrAbbevillienkultur eller ens en Abbevillienkultur. I vilket fall som helst r Piltdownmnniskan hgst ovanlig och, s lngt som vr nuvarande kunskap strcker sig, frefaller inte vara beslktad med ngra andra mnskliga arter funna under Tidigpaleolitikum. Senare, under Acheulenkulturen, frekommer en ny mnsklig art, hgst troligen hrstammande frn den tidiga Heidelbergmnniskan av Eolitikum, p scenen, och r knd som rasen Neandertalare. Mnga fossila kvarlevor av denna typ har blivit funna. Neandertalarna befolkade uteslutande den europeiska scenen, med det mjliga undantaget fr Piltdownmnniskan, s lngt som vr information strcker sig, frn den frsta frekomsten av mnniskan i Europa till slutet av Mellanpaleolitikum. Neandertalarna blomstrade alltigenom hela varaktigheten av den sista nedisningen, knd som Weichsel-istiden [25]. Denna period, knd som Moustrienkulturen, brjade fr omkring 50 000 r sedan och varade i omkring 25 000 r. Slktet Neandertalare frsvinner pltsligt och fullstndigt med den vntande ankomsten av efteristida tider d han, fr omkring 25 000 r sedan, synbarligen var utrotad av en ny och lngt mer hgstende ras, den bermda Cro-Magnon.

Dr kan mycket vl ha varit, och var sannolikt, under Moustrienkulturen, andra mnskliga raser i Europa n neandertalarna, men av dem har vi inga dokumenterade spr. Bland de talrika kvarlevorna av Neandertalare finner vi emellertid spr av distinkta typer som visar att denna ras i Europa gick igenom en evolution och utvecklade tydliga variationer i karaktrsdragen. Neandertalaren var en rent ktttande jgare som levde i grottor, eller snarare vid deras ingngar. Han var dolikocefal och inte olik existerande australoider, dock inte ndvndigtvis svart i huden och var, frsts, p inget stt och vis ngon neger. Kraniumet var karakteriserat av en tjock uppbyggnad av den del av pannbenets skelett som utgr taket fr gon och nshlorna, ett lgt insjunket pannben, en framskjutande och hakls underkke, och kroppshllningen var ofullkomligt upprtt. Denna ras var vida spridd och rtt s talrik. En del av dess blod har sipprat ner till nutiden, och tillflligtvis hnder det att man ser ett kranium av Neandertalarens typ. Det bsta kraniumet av denna typ som frfattaren ngonsin sett tillhrde en gammal och mycket intellektuell professor i London, som var rtt s oskyldigt vetande om sitt vrde som museefreml. I den gamla svarta skotska stammen leder den utskjutande pannan och djupt liggande gonen tankarna till denna ras. Tillsammans med andra urldriga och primitiva rasliga kvarlevor r vldsamma gorillaliknande levande exemplar av neandertalarmnniskan inte sllan funna p Irlands vstkust, och r ltta att knna igen p den stora verlppen, avsaknaden av nsrygg, utskjutande gonbryn och det lga hrfstet, och dess vilda och otyglade sida. Kraniumets proportioner, som ger upphov till denna stora verlpp, den lga pannan och den horisontella delen av pannbenets skelett som utgr taket fr gon och nshlorna, r tydliga karaktrsdrag av Neandertalaren. De andra dragen av denna irlndska typ r vanliga hos mnga primitiva raser. Detta r nidbilden av irlndaren, och denna typ var vanligt frekommande i Amerika d de frsta irlndska immigranterna kom 1846 och drp fljande r. Den frefaller emellertid att nstintill ha frsvunnit i det hr landet. Under Senpaleolitikum, som tog sin brjan efter slutet av den fjrde och sista nedisningen, fr omkring 25 000 r sedan, var rasen av

Neandertalaren fljd av mnniskor av ett mycket modernt snitt, bekanta under namnet Cro-Magnon. Daterandet av brjan av Senpaleolitikum r det frsta vi kan faststlla med exakthet, och dess korrekthet kan rknas med inom ringa grnser. Cro-Magnon-rasen frekommer fr frsta gngen i den aurignaciska underavdelningen till Senpaleolitikum. Likt Neandertalarna var de dolikocefala, med en volym av kraniumet verlgsen den genomsnittliga i existerande europeiska befolkningar, och en lngd av en vldans anmrkningsvrd storlek. Det r rtt s frbluffande att finna att den vervgande rasen i Europa fr 25 000 r sedan, eller mer, inte endast var mycket lngre utan ocks hade en absolut volym av kraniumet som vida verskred genomsnittet av den nuvarande befolkningen. Det lga genomsnittet i kraniumet av de existerande befolkningarna i Europa kan bst frklaras genom nrvaron av ett stort antal individer av underlgsen mentalitet. Dessa defekter har blivit noggrant bevarade av nutida vlgrenhet, medan de efterblivna medlemmarna inom den ociviliserade formen av ett samhlle tillts g under och rasen frmedlas vidare av de starka och inte av de svaga. Den hga hjrnkapaciteten hos Cro-Magnon-rasen str i motsvarighet till den hos de gamla grekerna som under ett enda rhundrade, frn sin till antalet ringa befolkning, gav vrlden lngt mycket mer genialitet n alla andra mnskliga raser sedan dess har frmtt att frambringa under en likartad tidsrymd. Aten mellan 530 och 430 f.Kr. hade en genomsnittlig befolkning p omkring 90 000 fria medborgare och nd fddes det, frn detta ringa antal, inte mindre n fjorton genier av allra hgsta snitt. Detta skulle indikera en allmn intellektuell niv s lngt ver den hos anglosaxarna som den senare str ver negrerna. Frekomsten under denna tidiga period av en mycket hg volym av kraniumet och dess senare frdrv visar p att det inte finns ngon upptgende begivenhet inneboende i mnskligheten av betryggande styrka fr att verkomma hinder placerade i dess vg av korkade sociala konventioner. Alla historiker r bekanta med fenomenet av uppgng och fall i civilisationer s som har frekommit gng p gng i vrldshistorien, men vi har hr i frsvinnandet av Cro-Magnon-rasen det tidigaste exemplet p ersttandet av en mycket verlgsnare ras med en underlgsnare sdan. Det finns en stor potentiell fara att ett liknande ersttande av en hgre

typ med en lgre sdan kan komma att frekomma hr i Amerika om inte den infdde amerikanen anvnder sig av sin verlgsna intelligens fr att skydda sig sjlv och sina barn frn rivalitet med pflugna folk tmda frn de lgsta raserna av stra Europa och vstra Asien. Medan kraniumet av Cro-Magnon var lngt var kindbenen mycket breda, och denna kombination av brett ansikte och en lng skalle utgr en sregen disharmonisk typ som idag endast frekommer hos den allra hgst specialiserade eskimn och en eller tv andra ovidkommande grupper. Kranium av detta srskilda slag r emellertid funna i sm antal hos existerande befolkningar i centrala Frankrike, just i samma omrde dr de fossila kvarlevorna av denna ras frst var upphittade. Dessa isolerade fransmn representerar troligtvis den sista kvardrjande terstoden av denna strlande ras av jagande vildar. Cro-Magnon-kulturen r funnen ver hela Medelhavsomrdet, och denna omstndighet, tillsammans med den slende frnvaron i stra Europa av dess tidigaste stadium, den tidiga Aurignacienkulturen, antyder att den kom till Europa frbi norra Afrika, just som dess efterfljare, medelhavsrasen, gjorde under Neolitikum. Det finns inte mycket till tvekan om att Cro-Magnon ursprungligen utvecklades i Asien och var i sitt hgsta stadium av fysisk utveckling vid tiden fr deras frsta upptrdande i Europa. Vilka frndringar som n gde rum betrffande deras lngd under deras vistelse dr frefaller att ha varit i formen av en tillbakagng snarare n av en vidare utveckling. Dr r ingenting alls av en neger i Cro-Magnon och de r inte p ngot vis beslktade med Neandertalarna som representerar ett distinkt och utdtt mnskligt slkte. Cro-Magnon-rasen genomled hela Senpaleolitikum, genom perioderna knda som Aurignacienkulturen, Solutrenkulturen och Magdalnienkulturen, frn 25 000 till 10 000 f.Kr. Medan det r mjligt att blodet av denna ras p ett eller annat vis ingr i sammansttningen av vstra Europas folk kan dess inflytande inte vara stort, och Cro-Magnon frsvinner frn vr syn med ankomsten av det varmare klimatet av senare tider.

Det har blivit freslaget att de, fljande de frsvinnande isarnas rnder norr och sterut genom Asien och in i Nordamerika, blev frfderna till eskimerna, men vissa anatomiska invndningar r desdigra fr denna intressanta teori. Ingen som r bekant med eskimernas kultur, och i synnerhet med deras frstklassiga kunskaper inom bensnideri, kan emellertid undg att sls av likheten i deras teknik med den av CroMagnon. Vrlden har Cro-Magnon-rasen att tacka fr konstens fdelse. Grottor och gmstllen r rligen upptckta i Frankrike och Spanien dr vggarna och taken r tckta med polykroma mlningar eller med inristade basreliefer av djur under jakten. Ngra f lermodeller, ibland i formen av en mnniska, r ocks funna tillsammans med ett verfld av kvarlevor av deras kantsttta men opolerade vapen och verktyg av sten. Vissa fakta framstr med tydlighet, nmligen att de var utprglade jgare och kldde sig i plsar och hudar. De visste ingenting om jordbruk eller domesticerade djur, till och med hunden var nnu icke tmjd, och hsten var blott sedd p som ett freml fr jakt. Frgan om deras kunskap i principen pil och bge under Aurignacienkulturen och Solutrenkulturen r ppen, men det finns tillfrlitliga indikationer p anvndandet av pilen, eller tminstone den hullingfrsedda pilen, under tidiga Magdalnienkulturen, och detta vapen var vida knt under den fljande Azilienkulturen. Frekomsten framt slutet av denna sista period av mngder av mycket sm flintstenar, kallade mikroliter, har givit upphov till mngen kontrovers. Det r mjligt att dessa mikroliter representerar spetsarna av sm giftpilar, sdana som nu r i mycket allmnt bruk bland primitiva jagande stammar ver hela vrlden. Srskilda spr i en del av Senpaleolitikums vapen av flinta kan mycket vl ocks ha anvnts fr mottagandet av gift. Det r hgst troligt att dessa kunniga vildar, Cro-Magnon, kanske de strsta jgare som ngonsin levat, inte endast anvnde sig av frgiftade pilar utan ocks var mstare p fnga villebrd med hjlp av fallgropar och snaror, just som vissa av de jagande stammarna i Afrika gr idag. Hullingfrsedda pilspetsar av flinta eller ben, sdana som var i allmnt bruk bland de nordamerikanska indianerna, har inte sttt att finna i paleolitiska avlagringar.

Under nsta period, Solutrenkulturen, delade Cro-Magnon Europa med en ny ras knd som Brnn-Predmost, funnen i centrala Europa. Denna ras r karaktriserad av ett lngt ansikte liksom en lng skalle och var sledes harmonisk. Denna Brnn-Predmost-ras frefaller att ha varit nog s stadgade p de danubiska och ungerska sltterna, och denna position tyder p ett ursprung ster ifrn snarare n sder ifrn. Kunniga anatomer har i denna ras sett de sista kvardrjande spren av Neandertalarna, men det r mer troligt att vi hr har den frsta framtskridande vgen av de primitiva fregngarna till en av de nutida europeiska dolikocefala raserna. Denna nya ras var inte konstnrligt lagd men besatt stor kunskap i tillverkandet av vapen. Den r mjligen associerad med Solutrenkulturens sregenheter och det konstnrliga snderfallet som karakteriserar den perioden. Den konstnrliga impulsen av Cro-Magnon som blomstrade med sdan kraft under Aurignacienkulturen ser ut att ha varit rtt s suspenderad under denna Solutrenkultur, men terkommer under den fljande Magdalnienkulturen. Denna konst av Magdalnienkulturen r helt klart den direkta efterfljaren till Aurignacienkulturens fregngsmodeller, och under denna slutfas av Cro-Magnon nr alla former av paleolitisk konst, skulptering, gravering, mlning och tillverkning av vapen sin hgsta och slutgiltiga kulmen. Niotusen eller tiotusen r kan frlnas Aurignacienkulturen och Solutrenkulturen och vi kan med strsta skerhet ge ett minimum i daterandet av Magdalnienkulturens brjan till 16 000 f.Kr. Dess hela varaktighet kan med skerhet faststllas till 6 000 r, sledes bringande det slutgiltiga upphrandet av Magdalnienkulturen till 10 000 f.Kr. Alla dessa dateringar r ytterst frsiktiga, och felaktigheten, om ngon, skulle vara att tilldela en fr sen och inte fr tidig period till slutet av Magdalnienkulturen. I slutfasen av Magdalnienkulturen kommer vi s fram till Paleolitikums sista stadium, Azilienkulturen, som varade frn omkring 10 000 till 7 000 f.Kr., d Senpaleolitikum, de kantsttta flintstenarnas tidslder, definitivt och slutligen upphr. Denna kultur har ftt sitt namn frn Mas d'Azil eller

"Tillflyktsboningen, en enorm grotta i de stra Pyrenerna dit de regionala protestanterna tog sin tillflykt undan frfljelserna. I denna grotta r de omfattande avlagringarna typiska fr denna epok, och hr visar obestridligt tydliga kiselstenar de tidigaste knda spren av alfabetet. Med den emotsedda ankomsten av upplsandet av denna Azilienkultur frsvinner konsten helt och hllet, och de strlande fysiska exemplaren av Cro-Magnon r ersatta av vad som frefaller att ha varit degraderade vildar som hade frlorat kraften och vitaliteten ndvndig fr den mdosamma jakten p stora villebrd, och hade vnt sig till det enklare livet som fiskare. Pil och bge r under Azilienkulturen i vardagligt bruk i Spanien och det r vl inom mjligheternas grnser att introduceringen av detta nya vapen sder ifrn kan ha haft sin beskrda del i nedbringandet av Cro-Magnon; det r annars svrt att hitta orsaker fr frsvinnandet av denna resliga och hjrnstarka ras. Azilienkulturen, ocks kallad Tardenoisienkulturen i norra Frankrike, var helt klart en period av raslig omvlvning, och vid dens slut finner vi de nu befintliga rasernas inledande perioder. Frn mnniskans frsta upptrdande i Europa och i mnga tiotusentals r, framtill omkring tio eller tolvtusen r sedan, r alla knda mnskliga kvarlevor av dolikocefal typ. Under Azilienkulturen frekommer den frsta rasen med runt kranium. Den kommer utan tvekan frn ster. Senare kommer vi se att denna invasion av fregngarna till den nu levande alpina rasen kom frn sydvstra Asien via den iranska platn, Mindre Asien, Balkan och Donausltten, och spred sig ver s gott som hela Europa. De tidigare invasionerna av runda kranier kan lika grna ha varit innstlingar som bevpnade ervringar d det runda kraniet frn den dagen fram till vr tid till synes befolkat de torftigare bergsdistrikten och sllan vgat sig ner till de rika och brdiga sltterna.

Denna nya brakycefala ras r knd som Furfooz eller Grenelle, s uppkallad efter de platser i Belgien och Frankrike dr den frst var funnen. Medlemmar av denna rundskalliga ras har ocks sttt att finna i Ofnet, i Bayern, dr de frekommer i samband med en dolikocefal ras, vra frsta historiska pvisande tecken p blandning mellan skilda raser. ttlingarna av denna Furfooz-Grenelle-ras och av de fljande vgorna av angripare av samma brakycefala typ befolkar nu Centraleuropa som alpina folk och utgr den vervgande lantbrukartypen i centrala och stra Europa. Under denna samma Azilienkultur frekommer, den hr gngen kommande frn sder, de frsta fregngarna till medelhavsrasen. ttlingarna av denna tidigaste vg av medelhavsfolk och deras senare frstrkningar befolkar alla kuster och ar omkring Medelhavet, och r vitt spridda ver vstra Europa. De kan verallt knnas igen p sin korta lngd, lnga skalle och bruna hr och gon. Medan dessa fregngare till tv av de nu befintliga europeiska raserna under denna Azilien-Tardenoisienkultur frekommer i centrala och sdra Europa, var en ny kulturfas, ocks distinkt fr-neolitisk, under utveckling lngs stersjkusten. Den r knd som Maglemosekulturen [26] frn sin typ av plats i Danmark. Den r troligtvis skapelsen av den frsta vgen av de nordiska underarterna, mjligen proto-teutonerna, som hade fljt de frsvinnande isarna norrut ver de gamla landfrbindelserna mellan Danmark och Sverige fr att befolka den Skandinaviska halvn. I kvarlevorna av denna kultur finner vi fr frsta gngen definitiva spr av den domesticerade hunden. Dock har nnu inga kvarlevor av skelett blivit funna. Med frekomsten av medelhavsrasen lider Azilien-Tardenoisienkulturen mot sitt slut, och med den hela Paleolitikum. Det r skert att tilldela slutet av Paleolitikum och brjan av Neolitikum, eller Bondestenldern, ett daterande till 7000 eller 8000 f.Kr. Raserna under Paleolitikum anlnde successivt p scenen med alla sina karaktrsdrag fullt utvecklade. Utvecklingen av alla dessa underarter och raser frekom ngonstans i Asien eller stra Europa. Ingen av de hr raserna frefaller vara fregngare till ngon av de andra, ven om de sparsamma kvarlevorna av Heidelbergmnniskan kan antyda att han

mjligen sttt som fregngare till de senare Neandertalarna. Med undantag fr detta mjliga slktskap r de olika raserna under Paleolitikum inte beslktade med varandra.

Neolitikum och Bronsldern

OMKRING 7000 F.KR. kommer vi till en helt och hllet ny period i mnniskans historia, Neolitikum eller yngre Stenldern, d verktygen av flinta var polerade och inte endast kantsttta. Tidig som denna datering str sig i europeisk kultur r vi likafullt inte lngt frn inledandet av en planlagd utarbetad civilisation i delar av Asien. De tidigaste organiserade staterna, s lngt som vr nuvarande kunskap strcker sig, var de mesopotamiska rikena Akkad och Sumer fast de kan ha fregtts av den Kinesiska civilisationen, vars ursprung kvarstr som ett mysterium, och inte heller kan vi spra ngot samband mellan den och vstra Asien. Balkh, i gamla Baktrien, stdernas moder, ligger dr handelsrutterna mellan Kina, Indien och Mesopotamien strlade samman, och det r i detta omrde som noggranna och genomgende utgrvningar troligtvis kommer att finna sina allra strsta belningar. Vi behandlar emellertid inte Asien hr, utan Europa allena, och vr kunskap r begrnsad till hndelsen att de olika kulturella framstegen vid slutet av Paleolitikum och brjan p Neolitikum verensstmmer med ankomsten av nya raser. vergngen frn Paleolitikum till Neolitikum var tidigare betraktad som revolutionerande, en abrupt frndring av bde ras och kultur, men en period mer eller mindre flyktig, knd som Campignien [27], frefaller nu att verbroa detta mellanrum. Detta r endast vad man kan frvnta sig d det inom den mnskliga arkeologin, som inom geologin, frhller sig som s att ju mer detaljerad vr kunskap blir ju mer finner vi att en period eller arkeologisk horisont gradvis frenar sig med sin efterfljare. Under en lng tid efter inledandet av Neolitikum kvarstr de gammalmodiga kantsttta vapnen och verktygen som den vervgande typen och de polerade flintstenarna s karakteristiska fr Neolitikum frekommer frst endast sporadiskt, kar sedan i antal, fr att till sist

helt och hllet erstta de mer grovhuggna utformningarna av den fregende ldre Stenldern. S dessa neolitiska polerade stenverktyg, som till slut kom att bli bde varierade och effektiva som vapen och redskap, fortsatte i sin tur att anvndas lngt efter det att metallurgin utvecklades. Under Bronsldern var, frsts, rustningar och vapen av metall i ratal av strsta betydelse. S de var ndvndigtvis endast i hnderna p de militra och styrande klasserna, medan de stackars livegna eller de vanliga soldaterna som fljde sina ledare ut i krig gjorde vad de kunde med skldar av lder och vapen av sten. I ringen som grupperade sig kring Harald fr det sista slaget vid Senlac Hill [28] dog flertalet av de engelska thegnerna med sin saxiska konung, bevpnade endast med sina anfders stridsyxor av sten. I Italien frekom ocks en lng period, knd fr de italienska arkeologerna som Kalkolitikum, under vilken fina verktyg av flinta existerade sida vid sida med mycket skraltiga verktyg av koppar och brons; s medan Neolitikum varade i vstra Europa i fyra eller femtusen r r den, vid sin brjan, utan tydlig avgrnsning frn den fregende Paleolitikum-perioden, och vid sitt slut gled de gradvis in i de efterfljande metallrelaterade tidsldrarna. Efter den inledande Campignien-fasen fljde en lng period typisk fr Neolitikum, knd som den Robenhausiska perioden eller som det schweiziska sjfolkets tidslder, som ndde sin hjdpunkt omkring 5000 f.Kr. Sjfolkets kultur ser uteslutande ut att ha varit de rundskalliga alpina rasernas verk och den r mngtaligt funnen alltigenom Alpregionerna och deras utlpare och lngs Donausltten. Dessa Robenhausiska byar byggda av plar var i Europa den tidigaste knda formen av fast beboende, och kulturen funnen i samband med dem var ett stort steg framt frn den av den fregende Paleolitikumperioden. Denna typ av fast beboende blomstrade genom hela Senneolitikum och den fljande Bronsldern. Plbyarna slutar att existera Schweiz i samband med den frsta frekomsten av jrn, men annorstdes, som vid vre Donau, existerade de fortfarande under Herodotos dagar.

Domesticerade djur och jordbruk, liksom lderdomligt krukmakeri, frekommer fr frsta gngen under den Robenhausiska perioden. Jakten, kompletterad av snrjande och fiske, var fortfarande vanligt frekommande, men den var troligen mer fr klder n fr fda. En fast byggplats r frsts grunden fr ett jordbrukssamhlle, och inbegriper tminstone ett delvis frngende av jakten d endast nomader kan flja villebrdet i dess frflyttningar med rstiderna, och jagade djur lmnar snarast omrden med bosttningar. Terramarekulturen i norra Italien var en senare kulturfas samtida med den tidiga Robenhausiska, och var typisk fr Bronsldern. Under Terramarekulturen blev frstrkta och vallgravsfrsedda boningar i trsk eller nra flodbankerna favoriter som tillflyktsorter istllet fr plbyar byggda p sjar. De frsta spren av koppar r funna under denna period. De tidigaste mnskliga kvarlevorna i Terramarekulturens avlagringar r lngskalliga, men runda kranier frekommer snart i anknytning med verktyg av brons. Detta antyder en ursprunglig befolkning av medelhavsrasligt frndskap senare genomdrnkt av alpina folk. Neolitisk kultur uppstod ocks i norra Europa och framfrallt i Skandinavien, som nu var fritt frn is. stersjkusterna var synbarligen befolkade fr frsta gngen under den allra tidigaste fasen av denna period, d inga spr av paleolitisk verksamhet har sttt att finna dr, annan n den av Maglemosekulturen som endast representerar den allra senaste fasen av ldre Stenldern. Kksavfallshgarna, eller sophgarna, i Sverige, och i n hgre grad i Danmark, dateras frn tidiga Neolitikum, och frekommer sledes ngot tidigare n sjfolket. Inga spr av jordbruk har sttt att finna i dem och hunden ter sig ha varit det enda domesticerade djuret. Frn dessa tv center, Alperna och Norden, spred sig en verlagt utarbetad och varierad neolitisk kultur genom vstra Europa, och en inhemsk utveckling gde rum som var ringa influerad av handelsfrbindelserna med Asien efter de frsta invandringarna av de nya raserna. Vi kan anta att rasernas spridning under Neolitikum p det stora hela var fljande: Medelhavsomrdet och vstra Europa, inbegripandes Spanien,

Italien, Gallien, Britannien och de vstra delarna av Tyskland, befolkat av medelhavsrasens lngskalliga folk; Alperna och de nrmast omgivande omrdena, med undantag fr Posltten, tillsammans med stora delar av Balkan, befolkat av alpina typer. Dessa alpina folk strckte sig norrut framtill det att de, i stra Tyskland och Polen, kom i kontakt med de sydligaste nordiska folken, men d Karpaterna vid ett lngt senare datum, nmligen frn det fjrde till det ttonde rhundradet e.Kr., var spridningscentrum fr de alpina slaverna, r det mycket mjligt att de tidiga nordiska folken under Neolitikum var stationerade lngre norr och sterut. Norr om de alpina folken och befolkandes stersjkusten och Skandinavien, tillsammans med stra Tyskland, Polen och Ryssland, var de nordiska folken stationerade. Vid frsta brjan av Neolitikum, och mjligen n tidigare, bebodde den hr rasen Skandinavien, och Sverige blev en plantskola fr den teutoniska underavdelningen av den nordiska rasen. Det var i det landet som de sregna karaktrsdragen av lngd och blont hr blev mest accentuerade, och det r dr vi idag finner dem i sin allra renaste form. Under Neolitikum mste kvarlevorna av den tidiga paleolitiska mnniskan ha varit talrika, men senare var de antingen utrotade eller upptagna av de existerande europeiska raserna. Under hela denna neolitiska period lg Mesopotamien och Egypten tusentals r fre Europa i utvecklingen, men endast en mindre andel av kultur frn dessa kllor frefaller att ha sipprat vsterut uppfr Donausltten, d och lngt senare den huvudsakliga frbindelserutten mellan vstra Asien och hjrtat av Europa. Viss handel gick ocks frn Svarta Havet uppfr de ryska floderna till stersjkusterna. Lngs dessa senare rutter frdades brnstenen, frn stersjomrdet i norr till medelhavsvrlden, en fossil harts hgt prisad av den tidiga mnniskan fr dess magiska elektriska egenskaper. Guld var troligtvis den frsta metallen att dra till sig uppmrksamheten av den primitiva mnniskan, men kunde, frsts, endast anvndas fr dekoreringssyften. Koppar, som ofta r funnen i ren form, var ocks en av de tidigaste knda metallerna, och kom troligen frst antingen frn gruvorna p Cypern eller p Sinaihalvn. Dessa senare gruvor r knda att ha varit brukade fre r 3800 f.Kr. genom metodiska

brytningsfrehavanden, och lngt tidigare mste metallen ha blivit utvunnen genom primitiva metoder frn dagbrottsmalm. Det r sledes troligt att koppar var knt och anvnt, frst till utsmyckningar och senare till verktyg, i Egypten fre 5000 f.Kr., och troligen n tidigare i de mesopotamiska regionerna. Med anvndandet av koppar lider Neolitikum mot sitt slut och Bronsldern tar snart drefter sin brjan. Detta nsta steg i utvecklingen togs till synes omkring 4000 f.Kr., d ngot fr oss obekant geni fann att en blandning av nio delar koppar och en del tenn skulle frambringa metallen vi nu kallar brons, som har en textur och styrka passande fr vapen och verktyg. Upptckten revolutionerade vrlden. Den nya kunskapen spreds under lng tid och vapen av detta material var av fabulst vrde, framfrallt i lnder dr det inte fanns ngra inhemska gruvor, och dr spjut och svrd endast kunde anskaffas genom handel eller ervring. Vrdnaden med vilken dessa bronsvapen, och n mer de senare jrnvapnen, var hllna r given uttryck t genom de orkneliga legenderna och myterna rrande magiska svrd och rustningar, ett innehavande som gjorde garen nstintill osrbar och overvinnlig. Det ndvndiga i att erhlla tenn fr denna blandning ledde till de tidiga resorna som fenicierna fretog frn stderna Tyros och Sidon, och deras dotter Karthago strckte sig tvrs ver hela Medelhavets kustomrden, grundade kolonier i Spanien fr att driva de spanska tenngruvorna, passerade Herakles Stoder [29] och reste till sist ver den stormande Atlanten till Kassiteriderna, Tennarna av Thule [30]. Dr, vid Cornwalls kuster, handlade de med de infdda britterna av befryndad medelhavsras fr det vrdefulla tennet. Dessa vdliga och kostsamma resor blir frklarliga endast om vrdet av denna metall fr sammansttningen av brons tas med i berkningen. Efter det att dessa bronsvapen var utarbetade i Egypten var kunskapen om dess tillverkning och anvndning vidarefrd genom ervring till Palestina, och omkring 3000 f.Kr. norrut till Mindre Asien. Effekten av innehavandet av dessa nya vapen p de alpina befolkningarna i vstra Asien var magisk och resulterade i en intensiv och slutgiltig utbredning av runda kranier i Europa. Denna invasion kom genom Mindre

Asien, Balkan och Donausltten, vllde in i Italien norr ifrn, introducerade brons till det tidigare alpina sjfolket i Schweiz, och till folken av medelhavsras av Terramaregrdarna p Posltten, och ndde under en senare tidpunkt s lngt vsterut som Britannien och s lngt norrut som Holland och Norge. Den sammanfallande befintligheten av brons omkring 3000 eller 2800 f.Kr. i sdra liksom i norra Italien kan troligtvis tillskrivas en vg av samma invasion som ndde Tunisien och Sicilien, passerande genom Egypten dr den lmnade efter sig det s kallade runda kraniet av Giza. Med den frsta kunskapen om metaller inleds italienarnas Kalkolitikum. Introduktionen till England och till Skandinavien av brons kan med skerhet dateras omkring tusen r senare, omkring 1800 f.Kr. Omstndigheten att de alpina folken endast knappt ndde Irland, och att invasionen av Britannien i sig inte var tillrckligt intensiv fr att lmna ngra substantiella spr av dess frefintlighet i kraniumet av den existerande befolkningen, tyder p att Irland vid den hr tiden var avskuret frn England, och att landfrbindelsen mellan England och Frankrike hade blivit bruten. Berkningen av fregende dateringar r frsts ngot hypotetisk, men det bestmda frhllandet att denna senaste spridning av de alpina folken frde med sig kunskapen om brons till vstra och norra Europa, och till de medelhavsrasliga och nordiska folken som levde dr, kvarstr. Effekten av introducerandet av brons i de omrden som i huvudsak befolkas av medelhavsrasen lngs Atlantkusten och i Britannien, liksom i Nordafrika frn Tunisien till Marocko, kan ses i den vida spridningen av de megalitiska gravmonumenten, som frefaller att ha blivit uppfrda av de dolikocefala, och inte av de alpina, folken. Frekomsten av verktyg och vapen av brons i gravarna visar tydligt att megaliterna daterar frn denna Bronslder. Men tillverkningen och anvndandet av dem fortsatte tminstone framtill det allra tidigaste spret av jrn visade sig, och begravningar i kullar var i sjlva verket vanligt frekommande bland vikingarna framtill infrandet av kristendomen. Kunskapen om jrn och brons i Europa har sitt center runt omrdet som befolkas av de alpina folkslagen i de stra alperna, och dess tidigaste fas

r knd som Hallstattkulturen med namn frn en liten stad i Tyrolen dr den frst var funnen. Denna jrnkultur av Hallstatt blomstrade omkring 1500 f.Kr. Vare sig de alpina folken introducerade smltandet av jrn frn Asien eller uppfann det i Europa var det de nordiska folken som drog nytta av dess anvndande. Dessa vapen av brons och de senare av jrn visade sig vara hemskt effektiva i hnderna p dessa nordliga barbarer och var frst av allt vnda mot deras alpina lrare. Med dessa svrd av metall i sina hnder ervrade de nordiska folken frst de alpina folken i centrala Europa och stormade sedan pltsligt in i den antika vrlden som angripare och frstrare av stder, och antikens civilisationer lngs de norra kusterna av Medelhavet fll, en efter en, fr "Furor Normannorum, [31] just som provinserna av Rom tvtusen r senare var delagda av den senaste vgen av nordmn, de teutoniska stammarna. De frsta nordiska folken som frekommer i den europeiska historien r stammar talandes ariska tungoml i form av de olika keltiska och likartade dialekterna i vst, av umbriskan i Italien och av thrakiskan p Balkan, och dessa stammar, vllandes ner norr ifrn, drog med sig stora antal alpina folkinslag, som de redan genomgende hade frnordiskat. Processen att ervra och assimilera dessa alpina folk mste ha pgtt i flera rhundraden fre vra frsta historiska dokumenteringar, och arbetet var s grundligt utfrt att sjlvaste existensen av denna alpina ras som en separat mnsklig underart faktiskt var bortglmd i tusentals r av dem sjlva och av vrlden i stort fram till det att den var uppenbarad under vra dagar genom den vetenskapliga konsten att pvisa mtten av kraniumets form. Jrnkulturen under Hallstattperioden strckte sig inte till vstra Europa, och smltandet och det vidstrckta anvndandet av jrn i sdra Britannien och nordvstra Europa r av lngt senare datum och frekommer under vad som r knt som La Tne-kulturen [32], vanligtvis tillskriven det femte och fjrde rhundradet f.Kr. Vapen av jrn var knda i England lngt tidigare, mjligen s lngt tillbaka i tiden som 800 eller 1000 f.Kr., men var mycket sllsynta och var troligtvis infrda frn kontinenten. Spridningen av denna La Tne-kultur r associerad med kymrerna, som utgjorde den sista vgen av keltisktalande angripare i vstra Europa, medan de tidigare nordiska gallerna och gaeliska kelterna hade kommit till

Gallien och Britannien endast utrustade med brons. Under den romerska tidsepoken, som fljer p La Tne-kulturen, befolkade de tre huvudsakliga raserna i Europa de ungefrliga positionerna som de besuttit under hela Neolitikum och som de besitter idag, med undantaget att den nordiska typen var mindre vida representerad i vstra Europa n d de teutoniska stammarna, ngra f hundra r senare, skljde in ver dessa lnder; men andra sidan befolkade de nordiska folken stora omrden i stra Tyskland, Ungern, Polen och Ryssland nu befolkade av slaverna av alpin ras, och mnga lnder i centrala Europa var under den romerska tidsepoken ocks befolkade av ljushriga, blgda barbarer, dr befolkningen nu r vervgande brunhrig och fr varje r blir mer och mer sdan.

Den Alpina Rasen

DEN alpina rasen r av tydligt stligt och asiatiskt ursprung. Den utgr den vstligaste utstrckningen av en vida spridd underart som, utanfr Europa, befolkar Mindre Asien, Iran, Pamir och Hindukush. Faktiskt s var troligen vstra Himalaya dess ursprungliga utvecklings- och spridningscentrum, och dess asiatiska medlemmar utgr en distinkt underavdelning, armenoiderna. Den alpina rasen r karakteriserad av ett runt ansikte och ett motsvarande runt kranium som i de sanna armenierna har en sregen sockertoppsform, ett karaktrsdrag som ltt kan knnas igen. De alpina folken fr inte misstas fr de snedgda mongolerna som centrerar sig runt Tibet och stpperna i norra Asien. Hndelsen att bda dessa raser r rundskalliga medfr inte ngon likartad ursprungsidentitet dem emellan ngot mer n det lnga kraniumet av de nordiska folken och folken av medelhavsras fordrar att de bda ses p som varande av samma underart, ven om duktiga antropologer har vilseletts av denna parallellism. De alpina folken r kraftigt byggda och av tmligen kort lngd, frutom dr de har blivit korsade med nordiska inslag. Denna ras r ocks karaktriserad medelst mrkt hr, med dragning t en mrkt brun frg, och i nutida Europa r gonen vanligtvis mrka men ibland graktiga. De gamla proto

alpina folken frn hglnderna i vstra Asien mste, frsts, ha haft bruna gon och mycket mrkt, troligen svart, hr. Huruvida vi r berttigade att se p gr gon som betecknande fr befolkningar av blandat alpint och nordiskt blod r svrt att avgra, men en sak r sker; kombinationen bl gon och linljust hr r aldrig alpin. De alpina folken i Europa kvarhller mycket lite av deras asiatiska ursprung, med undantag fr kraniumet, och har varit i kontakt med den nordiska rasen under s lng tid att de i centrala och vstra Europa verallt r genomdrnkta av blodet av den rasen. Mnga befolkningar nu sedda p som goda tyskar, s som majoriteten av wrttembergarna, bayrarna, de sterrikiska schweizarna och tyrolerna, r blott teutoniserade alpina folk. Den frsta frekomsten i Europa av de alpina folken daterar frn Azilienkulturen d de r representerade av rasen Furfooz-Grenelle. Dr var, senare, flertalet invasioner av denna ras som angrep Europa under Neolitikum frn Mindre Asiens plat genom Balkan och Donausltten. De frefaller ocks ha passerat norr om Svarta Havet, d vissa vaga spr har blivit funna dr av runda kranier som med rge frdaterar den befintliga befolkningen, men det ryska brakycefala inslaget av idag r av lngt senare ursprung. Denna ras, i dess slutgiltiga spridning lngt t nordvst, ndde s till sist Norge, Danmark och Holland och planterade bland de dolikocefala infdda sm kolonier av runda kranier, vilka fortfarande existerar dr. D denna invasion ndde de yttersta nordvstra domnerna av Europa hade all energi redan spenderats och angriparna var snart tvingade tillbaks till Centraleuropa av de nordiska folken. De alpina folken vid den hr tiden av maximal expansion, omkring 1800 f.Kr., gick tvrs ver och in i Britannien, och ngra f ndde Irland och introducerade brons till bda dessa ar. D metallen frekommer i Sverige runt samma tidpunkt r det skert att anta att den var introducerad av samma invasion, ett frflutet som framhrdar till denna dag i frekomsten av en koloni av runda kranier i sydvstra Norge. Bronskulturer frdaterar verallt de tidigaste frefintligheterna av de keltisktalande nordiska folken i vstra Europa.

Mnniskorna i de runda gravkullarna i England var alpina men deras antal var s knappt att de inte har lmnat efter sig i kraniumet av de nu levande befolkningarna ngra igonfallande bevis fr deras ervring. Om vi ngonsin r i stnd att i detalj bena ut de olika raserna som ingr, i mer eller mindre oansenliga mngder, i blodet p de brittiska arna, kommer vi att finna spr av mnniskorna i de runda gravkullarna liksom andra intressanta och urldriga kvarlmningar, framfrallt p de vstra arna och halvarna. I studien av de europeiska befolkningarna r den stora och grundlggande omstndigheten i frga om de brittiska arna frnvaron dr idag av alpina runda kranier. Det r den enda betydande staten i Europa inom vilken det runda kraniet inte har ngon betydelse, och den enda nationen av rang som utgrs uteslutande av de nordiska och medelhavsrasliga folken i uppskattningsvis jmfrbara antal. Det r hr vi hittar hemligheten bakom mnga av den engelska nationen egenheter. Invasionen av Centraleuropa av alpina folk, som frekom under Neolitikum, som fljde i klvattnet av Azilienkulturens fregngare av samma typ rasen Furfooz-Grenelle - representerade ett mycket betydande kulturbetingat framtskridande. De frde med sig frn Asien konsten att domesticera djur och den frsta kunskapen om sdesslagen och krukmakeri och de var en jordbrukande ras i skarp kontrast till de ktttande jgarna som hade fregtt dem. De neolitiska befolkningarna i sjbyarna i Schweiz och de yttersta norra regionerna av Italien, som blomstrade omkring 5000 f.Kr., tillhrde alla denna alpina ras. En jmfrelse mellan de sparsamma fysiska kvarlevorna av dessa sjfolk med invnarna av de nu befintliga byarna vid kusterna visar p att kraniumets form har frndrats lite eller ingenting alls under de senaste sjutusen ren, och sknker oss ytterligare bevis p framhrdandet av enhetliga karaktrsdrag. Denna alpina ras i Europa r nu s alltigenom acklimatiserad att den inte lngre r asiatisk i ngot avseende, och har ingenting gemensamt med mongolerna bortsett frn dess runda kranier. Sdana mongoliska inslag som frekommer idag i spridda grupper alltigenom stra Europa r

kvarlevor av de senare invasionerna av tatariska horder som, med en brjan med Attila under det femte rhundradet, hrjade stra Europa i hundratals r. I Vst och Centraleuropa r den nuvarande spridningen av den alpina rasen en betydande tillbakagng frn dess ursprungliga omfattning, och den har verallt blivit ervrad och helt och hllet versvmmad av keltisk- och teutonisktalande nordiska folk. Begynnande med det frsta upptrdandet av de keltisktalande nordiska folken i vstra Europa har denna ras tvingats ge vika, men har verallt blandat sitt blod med ervrarna, och nu, efter rhundraden av ovisshet, frefaller den att ka igen p bekostnad av hrskarrasen. De alpina folken ndde Spanien, liksom de ndde Britannien, i mindre antal och med frbrukade krafter, men de existerar fortfarande lngs med de kantabriska alperna liksom p den norra sidan av Pyrenerna, bland de franska baskerna. Dr r ocks vaga spr lngs med hela den nordafrikanska kusten av en invasion av runda kranier omkring 3000 f.Kr. genom Syrien, Egypten, Tripoli och Tunis, och drifrn genom Sicilien till sdra Italien. Den Alpina rasen utgr idag, som p Caesars tid, den stora massan av centrala Frankrikes befolkning, med en nordisk aristokrati vilande upp den. De befolkar, som de lgre klasserna, de hgre liggande landomrdena i Belgien dr de, knda som valloner, talar en lderdomlig fransk dialekt nra beslktat med det lderdomliga sprket langue d'oil. De utgr en majoritet av de hgre liggande landomrdenas befolkningar i Alsace, Lorraine, Baden, Wrttemberg, Bayern, Tyrolen, Schweiz och norra Italien; kort sagt av hela det europeiska centralmassivet. I Bayern och Tyrolen r de alpina folken s alltigenom teutoniserade att deras sanna rasliga frndskap endast r rjda av deras runda kranier. D vi nr sterrike kommer vi i kontakt med de slavisktalande nationerna som utgr en underavdelning av den alpina rasen som frekommer sent i historien och utgr frn Karpaterna. I vstra och centrala Europa, i frhllande till den nordiska rasen, r det alpina folket verallt den ldre, underliggande och versvmmade typen. De brdiga landsbygderna, floddalarna och stderna str till teutonernas frfogande, men i stra

Tyskland och Polen finner vi de motsatta frhllandena. Hr ligger ett gammalt nordiskt avelsland, med en nordisk grundval underliggande den stora massan av bondefolket; som nu bestr av rundskalliga alpina slaver. Ovanp dessa har vi ter en aristokratisk vre klass av relativt senkommen introducering. I stra Tyskland r denna vre klass saxare och i sterrike r den bestende av schwaber och bayrare. Introduceringen av slaver i stra Tyskland r knd att ha gt rum genom intrngning och inte genom ervring. Under det fjrde rhundradet var dessa vender kallade venethi, antes och sklaveni, och beskrevs som starka till antalet men frsmdda i krig. Genom teutonernas underltenhet var de tilltna att rra sig vitt och brett frn sina hemtrakter nra de nordstra Karpaterna, och att ockupera omrdena som tidigare tillhrde de tyska staterna, som hade vergivit sitt land och svrmat in i Romarriket. Goten, burgunden, langobarden och vandalen var ersatta av den lgt stende venden, och hans ttlingar idag utgr de meniga i de stra tyska regementena medan officerarna verallt r rekryterade frn den nordiska vre klassen. Den medeltida relationen mellan dessa slaviska stammar och den styrande teutonen r nog s tydligt uttryckt i betydelsen av ordet slav - vilket har blivit tillfogat deras namn i vsterlndska sprk. Ockuperingen av stra Tyskland och Polen av slaverna gde troligen rum frn 400 e.Kr. till 700 e.Kr., men dessa alpina inslag var regelbundet frstrkta frn st och frn sder under de fljande rhundradena. Med brjan tidigt under det tionde rhundradet, under deras kejsare Henrik Fgelfngaren, vnde saxarna blicken sterut, och under de tv fljande rhundradena terervrade de och germaniserade genomgende hela detta omrde av Europa. En liknande serie av frndringar i den rasliga majoriteten frekom i Ryssland dr, utver en i stort sett nordisk adel, en del av befolkningen r av urmodig nordisk typ, ven om den stora massan av bondefolket bestr av alpina slaver. De alpina folken i stra Europa r representerade genom olika frgreningar av de slaviska nationerna. Deras spridningsomrde var uppdelat i tv sektioner genom besittningstagandet av de stora dakiska sltterna av ungrarna omkring 900 e.Kr. Dessa magyarer kom ngonstans

ifrn stra Ryssland bortom omrdet fr ariska sprk, och deras invasion separerade slaverna i norr, knda som vender, tjecker, slovaker och polacker, frn slaverna i sder, knda som serber och kroater. Dessa slaver i sder kom till Balkanhalvn under det sjtte rhundradet nordost ifrn och utgr idag den stora andelen av befolkningen dr. Befolkningscentrumet fr alla dessa slavisktalande alpina folk var belget i Karpaterna, i synnerhet de rusinska distrikten i Galizien och sterut till de angrnsande Pripettrsken och Dnjeprs huvudsakliga vatten i Polesien dr de slaviska sprkvarianterna r trodda att ha utvecklats, och varifrn de spred sig ver Ryssland omkring det ttonde rhundradet. Dessa tidiga slaver var troligen sarmaterna som grekerna och romarna skrev om, och namnet "venethi" ter sig ha varit en mer sentida beteckning. Det ursprungliga proto-slaviska sprket, varande ariskt, mste vid ngot fjrran tillflle ha blivit ptvingat av nordiska folk upp de alpina folken, men dess utveckling till det nuvarande slaviska sprken var i huvudsak arbetet av alpina folk. Med andra ord ter sig spridningen av de alpina folken av den slavisktalande gruppen att ha gt rum mellan 400 och 900 e.Kr., och de har spridit sig i st ver omrden som frn brjan var nordiska, i mngt och mycket p samma vis som teutonerna tidigare hade verskridit och versvmmat de tidiga alpina folken i Vst. Mongolerna, tatarerna och turkarna, som invaderade Europa lngt senare, har lite gemensamt med den alpina rasen, frutom det runda kraniet. Alla dessa rent asiatiska typer har blivit alltigenom absorberade och europeiserade, frutom p vissa hll i Ryssland, framfrallt i st och i sder dr mongoliska stammar har kvarhllit sin typ antingen i isolerade och relativt stora grupper eller sida vid sida med sina slaviska grannar. I bda fallen r isoleringen kvarhllen genom religisa och samhlleliga skillnader. Avarerna, ocks av asiatiskt ursprung, fregick magyarerna i Ungern och slaverna p Balkan, men de har frenats med de senare utan att lmna spr som kan identifieras, om inte vissa mongoliska karaktrsdrag funna i Bulgarien r av detta ursprung. De ursprungliga fysiska typerna av magyarerna och de europeiska turkarna har nu i praktiken frsvunnit som ett resultat av frlngt gifterml med

de ursprungliga invnarna i Ungern och p Balkan. Dessa stammar har lmnat lite efter sig bortsett frn deras sprk och, i fallet med turkarna, deras religion. De brakycefala ungrarna av idag pminner lngt mer om de sterrikiska tyskarna n de gr om de slavisktalande befolkningarna omgrdande dem i norr och i sder, eller rumnerna i st. Fljande i klvattnet av avarerna frekom bulgarerna sder om Donau omkring slutet av det sjunde rhundradet, kommande frn stra Ryssland dr kvarlevorna av deras befryndade folk fortfarande str sig lngs Volga. Idag verensstmmer de fysiskt i den vstra halvan av landet med de alpina serberna, och i den stra halvan med medelhavsrasen, vilket ocks rumnerna vid Svarta Havskusten gr. Lite eller ingenting kvarstr av de gamla bulgarerna frutom deras namn. Sprket, religionen och nstintill alla de fysiska typerna, med f undantag, har frsvunnit. De tidiga medlemmarna av den nordiska rasen, fr att kunna n medelhavsvrlden, var tvungna att passera frbi de alpina befolkningarna, och mste ha upptagit en viss andel alpint blod. Sledes var umbrerna i Italien och gallerna i vstra Europa, medan vervgande nordiska, mer uppblandade med alpint blod n belgierna eller kymrerna var, eller deras teutoniska efterfljare som, som goter, vandaler, burgunder, helvetier, alemanner, saxare, franker, langobarder, danskar och nordmn, frekommer under historiens gng som rena nordiska folk av den teutoniska gruppen. I vissa delar av dess utbredning, srskilt Savojen och centrala Frankrike, r den alpina rasen lngt mindre pverkad av nordiskt inflytande n p annat hll, men visar andra sidan tecken p en mycket lderdomlig uppblandning med medelhavsrasliga, och n tidigare, inslag. Brakycefala alpina befolkningar i jmfrbar existerar fortfarande i inlandet av Bretagne, ven om nstintill fullstndigt omringade av nordiska befolkningar. Medan de alpina folken verallt var versvmmade och drivna mot bergens frgbestndighet har den stridslystna och rastlsa naturen av de nordiska folken mjliggjort fr den mer bestndiga alpina befolkningen att s

sakteliga hvda sig ter, och Europa r troligen lngt mer alpint idag n det var fr 1500 r sedan. De tidiga alpina folken bidrog storligen till vrldscivilisationen och var mediumet genom vilket mnga framsteg inom kulturen var introducerade frn Asien till Europa. Denna ras, vid tiden fr dess frsta framtrdande i vst, frde med sig till de nomadiska jgarna kunskapen om jordbruk och enkelt krukmakeri och domesticerandet av djur, och mjliggjorde drmed en stor befolkningskning och etablerandet av fasta bosttningar. n senare var dess slutgiltiga spridning medlet genom vilket kunskapen om metaller ndde de medelhavsrasliga och nordiska befolkningarna i vst och norr. Med framtrdandet av de nordiska folken frlorade den alpina rasen sin identitet och sjnk till den underordnade och blygsamma position som den n idag besitter. I vstra Asien r medlemmar av denna ras berttigade till ran gllande den tidigaste civilisationen om vilken vi har kunskap, nmligen den av Sumer och dess granne i norr, Akkad i Mesopotamien. Den r ocks rasen av folken i Susa, Elam och Medien. Faktiskt s tillhr hela den mesopotamiska civilisationen denna ras, med undantag fr det sena Babylonien och Assyrien, som var arabiska och semitiska, och fr Persien och kassiternas imperium, som var nordiska och ariska. Under de antika, medeltida och nutida perioderna har de alpina folken spelat en oansenlig roll fr den europeiska kulturen, och i vstra Europa har de blivit s alltigenom frnordiskade att de snarare existerar som ett inslag i den nordiska rasliga utvecklingen n som en sjlvstndig typ. Dr r emellertid flera antydningar inom nutida historia som pekar p en strre civilisationsutveckling inom de slaviska grenarna av denna ras, och vrlden mste vara redo att bemta, som ett av resultaten av det nu rdande kriget, en strre industriell och kulturell expansion i Ryssland, mjligen baserad p militr slagstyrka.

Medelhavsrasen
UNDERARTEN av medelhavstyp, tidigare kallad den iberiska, r en relativt liten, smalbent, lngskallig ras, av brun frg som till och med blir svartmuskig inom vissa delar av dess utbredning. Alltigenom Neolitikum och sannolikt n tidigare ter den sig ha besuttit, just som den gr idag, alla av Medelhavets kustlinjer, inbegripandes Afrikas kust frn Marocko i vst till Egypten i st. Medelhavsrasen r de vsterlndska medlemmarna av en mnsklig underart som utgr en substantiell del av befolkningen i Persien, Afghanistan, Baluchistan och Hindustan, med en mjlig sydlig expansion till Ceylon [33]. Den ariefierade afghanen och hinduen i norra Indien talar sprk som hrrr frn gammal sanskrit, och r lngvga beslktad med medelhavsrasen. Bortsett frn gemensamma dolikocefala drag r de hr folken helt och hllet skilda frn draviderna i sdra Indien vars sprk r agglutinerande och som visar tydliga spr av omfattande uppblandning med det urldriga underskiktet av negritofolk i sdra Asien. verallt alltigenom den asiatiska delen av dess utbredning tcker medelhavsrasen ver en n mer lderdomlig negroid ras. Dessa negroida folk har n idag representanter bland fr-draviderna i Indien, veddafolket p Ceylon, semangerna p Malackahalvn och infdingarna p Andamanerna. Denna underart av medelhavsras spred sig under slutet av Paleolitikum frn inlandshavets snka norrut, genom Spanien, ver hela vstra Europa, inbegripande de brittiska arna, och var, fre den slutgiltiga utbredningen av de alpina folken, vida frdelad upp emot och vidrrande sfren av de nordiska dolikocefala folken. Den gick inte tvrs ver Alperna sder ifrn utan spred sig runt bergen, tog sig ver Rhen och kom p s vis in i vstra Tyskland. Genom hela denna enorma utbredning frn de brittiska arna till Hindustan ska det inte frutsttas att det freligger raslig samhrighet. Vissa delar av befolkningarna i lnderna genom hela denna lnga utbredning visar dock i sin fysik tydliga indikationer p hrstamning frn en neolitisk ras av en allmnt rdande ursprunglig typ, som vi mjligen kan kalla proto-medelhavsras.

Rtt s fristende frn oundviklig uppblandning med sena nordiska och tidiga paleolitiska inslag har den lille brunhrige engelsmannen genomlevt kanske tiotusen r av oberoende utveckling under vilken han har genomgtt urval tack vare de klimatiska och fysiska frhllandena av sitt nordliga habitat. Resultatet r att han har specialiserat sig lngt bort frn den proto-medelhavsras som ursprungligen bidrog med detta blod till Britannien, troligtvis medan det fortfarande var en del av det kontinentala Europa. I andra nden av utbredningen av medelhavstypen har denna ras i Indien blivit korsad med dravider och med fr-dravidiska negrer. Medelhavsfolken i Indien har ocks blivit ptvingade upp sig andra etniska inslag som kom ver och genom de afghanska passagerna frn nordvst. Den resulterande rasblandningen i Indien har haft sitt eget frfarande i sin specialisering. Genom att vistas i de brdiga men ohlsosamma flodbottnarna har de direkta strlarna av en tropisk sol och rivaliteten med de forntida ursprungsbefolkningarna frikostigt eliminerat generation efter generation till dess att den befintliga hinduen haft lite gemensamt med den lderdomliga proto-medelhavsrasen. Det r medelhavsrasen p de brittiska arna som engelsmnnen, skottarna och amerikanerna har att tacka fr vilka brunhriga karaktrsdrag de n besitter. I Centraleuropa ligger den bakom den alpina rasen, och, var n denna ras r i kontakt med antingen de alpina eller de nordiska folken frefaller den faktiskt representera det mer lderdomliga skiktet av befolkningen. S vitt vi vet existerade denna medelhavsrasliga typ aldrig i Skandinavien, och alla brunhriga inslag som gr att finna dr kan tillskrivas infranden under historiska tider. Inte heller besteg eller korsade medelhavsrasen ngonsin de hga Alperna som de nordiska folken gjorde, lngt senare, p vg till Medelhavsomrdet frn stersjkusterna. Medelhavsrasen med dess asiatiska frlngningar angrnsas verallt i norr av dess enorma utbredning frn Spanien till Indien av runda kranier, men det frefaller inte finnas lika mnga spr av en blandning mellan dessa tv mnskliga underarter som det finns mellan de alpina och nordiska.

Lngs dess sdra grns r medelhavsrasen i kontakt med antingen de lngskalliga negrerna i Etiopien eller den gamla negritobefolkningen i sdra Asien. I Afrika har denna ras drivit sderut ver Sahara och uppfr Nildalen och har modifierat negrernas blod i bde de senegambiska och ekvatoriala regionerna. Bortom denna uppblandning av blod finns absolut inga slktskap mellan medelhavsrasen och negrerna. Hndelsen att medelhavsrasen liksom negern r lngskallig antyder inte slktskap som har blivit freslaget. En verbetoning av betydelsen av kraniumets form som ett somatologiskt karaktrsdrag kan ltt bli missledande och andra enhetliga karaktrsdrag n kraniumets proportioner mste ocks tas i noga beaktan i alla faststllanden av ras. Afrika norr om Sahara, frn en zoologisk utgngspunkt, r nu, och har s varit sedan tidig Tertir tid, en del av Europa. Detta r fallet bde med djur och med mnniskoraserna. Berberna i norra Afrika av idag r till rasen identiska med spanjorerna och syditalienarna och de gamla egyptierna och deras nutida ttlingar, fellaherna, r endast tydligt markerade varianter av denna Medelhavsras. Egyptierna lses upp sderut i det s kallade hamitiska folket (fr att anvnda sig av en frlegad benmning), och tillfrseln av negerblod kar i stora mtt tills vi slutligen nr den rena negern. I stra Arabien stter vi p en lderdomlig och hgst specialiserad underavdelning av medelhavsrasen som ngon gng under historien korsat Rda Havet och tillfrt sitt blod i negrerna i stra Afrika. Idag utgr medelhavsrasen i Europa en substantiell del av befolkningen p de Brittiska arna, den stora massan av befolkningen p den Iberiska halvn, nstintill en tredjedel av Frankrikes befolkning, Ligurien, Italien sder om Apenninerna och alla Medelhavskuster och ar, p vilka ngra, som Sardinien, den existerar i vldans renhet. Den utgr underskiktet av befolkningen i Grekland och vid de stra kusterna av Balkanhalvn. verallt i inlandet, med undantag fr stra Bulgarien och Rumnien, har den blivit ersatt av de sydliga slaverna och av albanerna, de senare en blandning av de gamla illyrerna och slaverna.

P de brittiska arna representerar medelhavsrasen den fr-nordiska befolkningen och existerar i ansenliga mngder i Wales och i vissa delar av England, i synnerhet i Fenland norr om London. I Skottland r den nrap utplnad, endast efterlmnande sitt brunhriga drag som en antydan om dess tidigare allmnna frekomst, ven om den nu ofta r sammankopplad med reslighet dr. Detta r rasen som gav oss de stora civilisationerna av Egypten, av Kreta, av Fenicien inkluderat Karthago, av Etrurien och av mykenska Grekland. Den gav oss, d blandad och frhjd med nordiska inslag, den mest storartade av alla civilisationer, den av antikens Hellas [34], och den varaktigaste av politiska organisationer, den Romerska Republiken. I vilken omfattning medelhavsrasen frsjnk in i blodet och civilisationen av Rom r nu svrt att fastsl, men traditionerna av den Eviga Staden, dess tycke fr organisation, lag och militrisk effektivitet, liksom romarnas ideal i frga om familj, lojalitet och grundprinciper, pekar helt klart p ett nordiskt, snarare n ett medelhavsrasligt, ursprung. Striderna i det tidiga Rom mellan latinarna och etruskerna, och det ndlsa trtandet mellan patricierna och plebejerna, kom frn frefintligheten i Rom, sida vid sida, av tv distinkta och sammandrabbande raser, troligen en nordisk sdan och i det senare fallet av medelhavsras. De nordliga kvaliteterna av Rom str i skarp kontrast till de levantiska dragen av antikens greker vars flyktiga och analytiska anda, avsaknad av sammanhllning, politiska ofrmga och beredskap att hnvnda sig till landsfrrderi helt klart pekar mot sydliga och stliga slktskap. Medan varande mycket lderdomlig, troligen nrvarande i tiotusen r i vstra och sdra Europa, och n lngre vid Medelhavets sydkuster, kan denna ras nd inte kallas rent europeisk. Frdvgen fr dess folkvandring lngs Afrikas norra kust, och uppfr Europas vstkust, kan verallt spras genom dess tjusiga polerade vapen och verktyg av sten. De megalitiska monumenten r ocks funna i samband med denna ras och markerar dess utvecklingskurva i vstra Europa, ven om de strcker sig bortom utbredningen av folken av medelhavsras och in i sfren av de skandinaviska nordiska folken. Dessa enorma stenstrukturer var i huvudsak sepulkrala

minnesmrken och frefaller ha varit baserade p en imitation av de egyptiska begravningsmonumenten. De daterar tillbaka till den frsta kunskapen om tillverkandet och anvndandet av bronsverktyg av medelhavsrasen, och de frekommer i stora antal, vldig storlek och ansenlig variation lngs med Afrikas nordkust och uppfr Atlantkusten frbi Spanien, Bretagne och England till Skandinavien. Det r medgivet att de olika grupperna av medelhavsrasen till en brjan inte talade ngon form av ariskt sprk. De ariska sprk vi r bekanta med var introducerade till medelhavsvrlden norrifrn. Vi har i dagens baskiska tungoml en verlevare av ett av de fr-ariska sprken som talades av den medelhavsrasliga befolkningen p den Iberiska halvn fre ankomsten av de arisktalande gallerna av nordisk ras. Sprket av dessa angripare var keltiska och det ersatte ver de strre delarna av landet infdingarnas lderdomliga sprk, fr att i sin tur endast ersttas, tillsammans med feniciskan talad i en del av de sdra kuststderna, av latinet av den ervrande romaren, och latinet, blandat med en del sm inslag av gotisk sprkuppbyggnad och arabiskt vokabulr, utgr grunden fr den nutida portugisiskan, kastilianskan och katalanskan. Den infdda medelhavsrasen p den Iberiska halvn upptog i rask takt blodet av dessa ervrande galler, just som den senare bortom igenknning spdde ut de kraftfulla fysiska karaktrsdragen av de teutoniska vandalerna, sveberna och visigoterna. Ett visst mtt av nordiskt blod framhrdar n idag i nordvstra Spanien, framfrallt i Galicien och lngs Pyrenerna, liksom generellt hos de vre klasserna. Romarna lmnade inga tecken efter sig av deras styre frutom i deras sprk och religion; medan de tidiga fenicierna vid kusterna, och de senare skarorna av morer och araber ver hela halvn, men huvudsakligen i sder, var nra beslktade i frga om ras med de infdda ibererna. Den del av medelhavsrasen som befolkar sdra Frankrike befolkar territoriet av det urldriga Languedoc och Provence, och det var dessa provensalska folk som under Medeltiden utvecklade och bevarade den romantiska civilisationen av albigenserna, en verlevare av urldrig kultur som var drnkt i blod av ett korstg norrifrn under det trettonde rhundradet.

I norra Italien r endast Liguriens kust befolkad av medelhavsrasen. P Posltten var folken av medelhavsras den vervgande rasen under tidiga Neolitikum, men med introduceringen av brons visar sig de alpina folken, och runda kranier str vervgande till denna dag norr om Apenninerna. Omkring 1100 f.Kr. svepte de nordiska umbrerna och oskerna ver Alperna nordost ifrn, ervrade norra Italien och introducerade sitt ariska sprk, som gradvis spred sig sderut. Det umbriska riket var senare besegrat av etruskerna, som var av medelhavsras och som, vid 800 f.Kr. hade utkat sitt rike norrut till Alperna. Under det sjtte rhundradet f.Kr. intog nya horder av nordiska folk, denna gng kommande frn Gallien och talande keltiska sprkvarianter, Posltten och 390 f.Kr. stormade dessa galler, frstrkta norr ifrn och under Brennus ledarskap, Rom och smulade fullkomligt snder den etruskiska makten. Frn den tiden och framt blev Posltten knd som Cisalpina Gallien [35]. Uppblandad med nordiska inslag, i huvudsak gotiska och langobardiska, hvdar sig denna befolkning n idag och r det nutida Italiens ryggrad. En liknande folkvandring av dessa samma galler eller galater, som grekerna kallade dem, med utgngspunkt frn norra Italien, frekom ett rhundrade senare d detta nordiska folk pltsligt stod framfr Delfi i Grekland 279 f.Kr., och sedan svepte ver till Mindre Asien och grundade ett rike kallat Galatien, som stod sig fram till kristna tider. Syditalien var, framtill dess ervrande av Rom, Magna Graecia [36] och befolkningen av idag kvarhller flertalet pelasgisk-grekiska inslag. Det r bland dessa helleniska kvarlevor som konstnrer sker efter de bildsknaste typerna av medelhavsrasen. P Sicilien r rasen ocks av ren medelhavstyp trots uppblandning med typer som kom frn de angrnsande tunisiska kusterna. Dessa inkrktande inslag var emellertid alla av befryndad ras. Spren av alpina inslag i dessa regioner och p den angrnsande afrikanska kusten r mycket knappa, och mste hnvisas till den stora och slutgiltiga vgen av rundskalliga invasioner som introducerade brons till Europa. I Grekland var pelasgerna av medelhavsras, som talade ett icke-ariskt tungoml, versvmmade av de nordiska achaierna, som enligt traditionen kom nordost ifrn fre 1250 f.Kr., troligen mellan 1400 och 1300 f.Kr. Dr var troligtvis ocks n tidigare vgor av dessa samma nordiska angripare

s lngt tillbaka som 1700 f.Kr., som var en period av folkfrflyttning genom hela den antika vrlden. Dessa achaier var bevpnade med jrnvapen av Hallstattkulturen med vilka de ervrade de bronsanvndande infdingarna. Dessa tv raser, n s lnge icke uppblandade, framstr i tydlig kontrast till varandra i den homeriska redogrelsen av belgringen av Troja, som allmnt r tilldelad tiden frn 1194 till 1184 f.Kr. Samma invasion som frde achaierna till Grekland frde ett beslktat nordiskt folk, frygierna, till Mindre Asiens kuster. Av denna ras var de trojanska ledarna. Bde trojanerna och grekerna var hrfrda av stora blonda prinsar, hjltarna av Homeros, medan den stora massan av armerna p bda sidor utgjordes av sm brunhriga pelasger, ofullkomligt bevpnade och samvetslst slaktade av ledarna p bda sidor. De enda vanliga krigarna nmnda av Homeros som varande av samma ras som hjltarna var Akilles myrmidoner. Omkring tidpunkten d achaierna och pelasgerna brjade frenas kom nya horder av nordiska barbarer, frekommande under samlingsnamnet hellener, frn de norra bergen och frstrde denna antika homeriskmykenska civilisation. Denna doriska invasion frekom en liten tid fre 1100 f.Kr. och frde med sig de tre huvudsakliga nordiska raserna i Grekland, de doriska, de aeoliska och de joniska grupperna, som kvarstr som mer eller mindre distinkta och separata alltigenom grekernas historia. Det r mer n troligt att denna invasion eller detta myllrande av nordiska folk till Grekland var del av samma allmnna rasliga omvlvning som frde umbrerna och oskerna till Italien. Flera r av intensiv och bitter konflikt fljde mellan den ldre befolkningen och nykomlingarna, och d rken av denna revolution lagt sig uppkom s antikens Grekland. Vad som fanns kvar av achaierna tog sin tillflykt till norra Peloponnesos och verlevarna av den tidigare pelasgiska befolkningen blev kvar i Messenien tjnande som heloter under sina spartanska hrskare. De grekiska kolonierna i Mindre Asien grundades av flyktingar som undkom dessa doriska ervrare. Den pelasgiska rasen ser ut att ha sttt sig bst i Attika och de joniska

staterna. De doriska spartanerna frefaller att ha kvarhllit mer av karaktren av de nordiska barbarerna n de joniska grekerna, men den strlande civilisationen av Hellas hade sitt upphov i ett frenande av de tv inslagen, achaierna och hellenerna av nordisk ras, och pelasgerna av medelhavsras. Skillnaden mellan det doriska Sparta och det joniska Aten, mellan den militra frdigheten, grundliga organisationen och den enskilde medborgarens uppoffranden fr statens vlfrd, som utgjorde grunden fr den lakedaimonska [37] makten och Attikas briljans, instabilitet och extrema individualistiska utveckling r slende lik skillnaden mellan Preussen, med sin Sparta-liknande kultur, och Frankrike, med sin Atenliknande mngsidighet. Till denna blandning av de tv raserna i antikens Grekland bistod de medelhavsrasliga pelasgerna med sin mykenska kultur och de nordiska achaierna och hellenerna bistod med sina ariska sprk, sin stridsduglighet och den europeiska aspekten av grekiskt liv. Det frsta resultatet av korsandet av tv s pass skilda underarter som de nordiska och medelhavsrasliga typerna har upprepade gnger varit ett nytt utbrytande av kultur. Detta frekommer s snart som den ldre rasen givit ervrarna sin civilisation, och innan segrarna tilltit sitt blod att genomdrnkas av uppblandning. Denna process verkar ha frekommit ett flertal gnger i Grekland. Senare, 339 f.Kr., d det ursprungliga nordiska blodet hade blivit hopplst utsptt genom uppblandning med de lderdomliga medelhavsrasliga inslagen fll Hellas enkelt som byte under kungadmet Makedonien. Trupperna av Filip och Alexander var nordiska och representerade den okultiverade men icke uppblandade frfaderliga typen av achaierna och hellenerna. Deras ofrsmrade styrka i strid var oemotstndlig s snart som den var infrlivad i den makedonska falangen, vare sig riktad mot deras degenererade brdrafolk grekerna eller mot perserna, vars ursprungliga nordiska inslag vid den hr tidpunkten i praktiken ocks hade gtt frlorade. D det rena makedonska blodet i sin tur var frsmrat genom uppblandning med asiater frsvann de, ocks, och ven de kungliga makedonska dynastierna i Asien och Egypten upphrde snart att vara nordiska eller grekiska frutom till sprket och sederna.

Det r intressant att notera att de grekiska rikena i vilka det nordiska inslaget var mest vervgande verlevde de andra rikena. Aten fll innan Sparta, och Thebe verlevde dem bda. Kungadmet Makedonien var under Antiken sett p som det allra mest barbariska riket i Hellas och var knappast sett p som en del av Grekland, men det var genom den militra styrkan av dess armer och Alexanders genialitet som Levanten och vstra Asien blev helleniserat. Alexander, med sina nordiska anletsdrag, bjda nsa, mjuka krusiga gyllene hr och blandade gon, det vnstra bltt och det hgra mycket svart, personifierar denna nordiska ervring av Frmre Orienten . Det r idag inte mjligt att finna de fysiska dragen av den antika rasen i sin renaste form inom de grekisktalande lnderna och arna, och det r i huvudsak bland de rent nordiska folken av anglo-normandisk typ som de hr fina och regelbundna antika dragen frekommer, i synnerhet pannbenet och nsryggen, som var en frjd fr skulptrerna i Hellas. Vad anbelangar det nutida Europa kom kulturen sder ifrn och inte ster ifrn, och det r denna underart av medelhavsras som vi har att tacka fr grundandet av vr civilisation. Den antika medelhavsvrlden var av denna ras; den lnglivade civilisationen av Egypten, som uthrdade under tusentals r av nstintill oavbruten tidsfljd; den strlande minoiska kulturen p Kreta som blomstrade mellan 4000 och 1200 f.Kr. och var fregngare till de mykenska kulturerna av Grekland, Cypern, Italien och Sardinien; det gtfulla imperiet Etrurien, Roms fregngare och vgledare; de helleniska staterna och kolonierna ver hela Medelhavet och Svarta Havet; den maritima och merkantila statsmakten Fenicien och dess storligen inflytelserika koloni, det imperiska Karthago; alla var skapelser av denna ras. Havsimperiet Kreta, d dess kungapalats vid Knossos brndes av havsfolken i norr, gick vidare till Tyros, Sidon och Karthago, och frn dem till grekerna, s att det tidiga utvecklandet av navigationskonsten r att tillskrivas denna ras, och frn dem lrde norr, rhundraden senare, sin maritima arkitektur. ven om medelhavsrasen inte kan gra ansprk p uppfinnandet av de syntetiska sprken, och ven om den hade en relativt liten betydelse i utvecklandet av civilisationen under Medeltiden eller under vra tider, hr icke desto mindre det huvudsakliga tillskrivandet av antikens europeiska

civilisation, inom vetenskapen, konsten, poesin, litteraturen och filosofin, liksom den huvudsakliga delen av den grekiska civilisationen, och en mycket stor andel av Romarriket, dem till. I det Bysantinska riket var folken av medelhavsras den vervgande faktorn under skepnaden av bysantinska greker. Med anledning av att vr historia har blivit skriven under inflytandet av romersk-ortodoxhet, och p grund av att de bysantinska grekerna i de frankiska korsfararnas gon var kttare, har de blivit sedda p av oss som frfallna fegisar. Men alltigenom Medeltiden representerade Byzantion, i oavbruten tidsfljd, Romarriket i ster, och som huvudstad fr detta rike hll man stnd mot det muhammedanska Asien i nstan tusen r. D den imperatoriska staden s till sist stormades r 1453 av de ottomanska turkarna, vergiven som den var av vsterlndsk Kristenhet, och Konstantin [38], den siste bysantinske kejsaren, fll med svrdet i sin hand, statuerades en av de strsta tragedierna genom alla tider. Med Konstantinopels fall frsvinner Romarriket s till sist frn den historiska scenen och civilisationsutvecklingen frflyttas frn medelhavslnderna och medelhavsrasen till Nordsjn och den nordiska rasen.

Den Nordiska Rasen

VI har visat att medelhavsrasen kom till Europa sder ifrn och utgr en del av en strre grupp av folk som strcker sig in i sdra Asien, att den alpina rasen kom ster ifrn genom Mindre Asien och ver Donausltten och att dens nuvarande europeiska spridning blott r den vstligaste spetsen av en etnisk pyramid, vars grund vilar hllfast p de rundskalliga folken frn Centralasiens stora plat. Bda dessa raser r sledes vsterlndska frlngningar av asiatiska underarter, och ingen av dem kan anses vara uteslutande europeisk. Med den terstende rasen, den nordiska, r situationen emellertid annorlunda. Detta r en ren europeisk typ och den har utvecklat sina fysiska karaktrsdrag och sin civilisation inom grnsomrdet av denna kontinent. Den r sledes Homo europaeus, den vita mnniskan par excellence. Den r verallt karaktriserad av srskilda unika egenheter, nmligen blondhet, vgigt hr, bl gon, ljus hy, en hg, smal och rak nsa, som r associerade med reslighet och ett lngt kranium, liksom med rikligt med hr p huvudet och kroppen. Denna rika mngd av hr r ett lderdomligt och allmnt karaktrsdrag som de nordiska folken delar med de alpina folken i bde Europa och Asien, men de ljusfrgade gonen och det ljusfrgade hret r karaktrsdrag av frhllandevis sentida specialisering och fljaktligen hgst instabila. Den rena nordiska rasen r fr nuvarande stationerad omkring stersjkusten och Nordsjn, frn vilka den har spritt sig i vster och sder och ster i alla riktingar, gradvis frsvinnande in i de tv fregende raserna. Centrum fr dess allra renaste typ r nu i Sverige, och det str utom allt tvivel att frst den Skandinaviska halvn, och senare de omedelbart angrnsande stersjkusterna, var spridningscentrum fr de teutoniska eller skandinaviska frgreningarna av denna ras. Skandinaviens befolkning har frn brjan av Neolitikum utgjorts av denna nordiska underart och Sverige representerar idag ett av de f lnder som

aldrig har blivit versvmmade av frmmande ervring, och i vilket det har funnits endast en raslig typ frn frsta brjan. Denna nation r unik fr sin enhetlighet i ras, sprk, religion och samhlleliga ideal. Sdra Skandinavien blev endast mjligt att inta fr mnniskan d isarna drog sig tillbaka fr omkring tolvtusen r sedan och var till synes omedelbart befolkat av den nordiska rasen. Detta r en av de f geologiska dateringarna som r absolut och inte relativ. Den bygger p en hgst intressant serie av utrkningar gjorda av Baron De Geer, baserade p en faktisk hopsummering av de rligen nedlagda laminerade ler- och sandavlagringarna av de frsvinnande isarna, varje lager representerande sommarens avlagringar av de subglaciala vattenfldena. De nordiska folken upptrder fr frsta gngen vid slutet av Paleolitikum lngs stersjkusten. Den tidigaste bebyggelsen funnen i denna region r knd som Maglemosekulturen, funnen i Danmark och varstans runt stersjn, och r troligtvis kulturen av den proto-teutoniska frgreningen av den nordiska rasen. Inga kvarlevor frn mnniskor har nnu sttt att finna. Slagstyrkan och kraften av den nordiska rasen i stort r sdan att den inte skulle kunna ha utvecklats inom ett s begrnsat omrde som sdra Sverige, ven om dess teutoniska avdelning utvecklades dr i jmfrande avskildhet. De nordiska folken mste ha haft ett strre omrde fr sin specialisering, och en lngre tidsperiod fr sin evolutionra utveckling n den som r tillhandahllen av den begrnsade tid som har frflutit sedan Sverige blev mjligt att befolka. Fr utvecklandet av en s utprglad typ fordras ett kontinentalt omrde isolerat och skyddat under lng tid frn inkrktandet av andra raser. Klimatfrhllandena mste ha varit sdana att de skulle ha framtvingat en obeveklig eliminering av defekter genom inverkan av svra vintrar och det ndvndiga av en bebyggelse och en framsynthet i tillhandhllandet av rets fda, klder och skydd under den korta sommaren. Sdana krav p energi, om lngt ihllande, skulle frambringa en stark, tuff och i sig komplett ras som i strid oundvikligen skulle vermanna nationer vars svagare bestnd inte hade blivit renade p villkoren av en lika hrd omgivning. Ett omrde verensstmmande med dessa krav erbjuds av skogarna och

slttlnderna i stra Tyskland, Polen och Ryssland. Det var hr som den proto-nordiska typen utvecklades, och hr str dess kvarlevor att finna. De var skyddade frn Asien i st av de d nstintill oavbrutna vattenfrbindelserna lngs stra Ryssland mellan Vita Havet och den gamla Aralsjn. Under den senaste nedisningen (Weichsel-istiden), som, likt de fregende nedisningarna, r trodd att ha varit en period av landsnkning, strckte sig Vita Havet lngt sder om dess nuvarande begrnsningar, medan det utvidgade Kaspiska Havet, d och lngt senare sammanbundet med Aralsjn, strckte sig norrut mot Volgas vitt omfattande bjning. Det mellanliggande omrdet var bestrtt med stora sjar och krr. Fljaktligen avskilde ett nstintill fullstndigt vattenhinder i formen av ett grunt hav, belget just vster om nedre Uralbergen, Europa frn Asien under Weichsel-istiden och lngt drefter. Den brutna frbindelsen var terstlld just fre historiens gryning genom en mindre frhjning av landmassan och en frminskning av Aralsjn genom kad torrlggning som lmnade dess nuvarande yta under havsnivn. Ett betydande inslag i isoleringen av denna nordiska vagga gentemot sder r omstndigheten att den vervgande befolkningsrrelsen frn frsta brjan och fram till denna dag verallt har varit frn det grdaskiga och karga norr sderut och sterut till de soliga och frslappande landomrdena i Frankrike, Italien, Grekland, Persien och Indien. I dessa norra skogar och p stpperna utvecklades den nordiska rasen gradvis i enskildhet, och befolkade vid ett mycket tidigt datum den Skandinaviska halvn, tillsammans med mycket av landet som nu ligger under stersjn och Nordsjn. Alltigenom Ryssland utgr nordiska arvsfaktorer verallt ett underliggande skikt av befolkningen och ligger bakom de rundskalliga slaverna som frst frekommer fr lite mer n tusen r sedan och som kommer, inte frn Asiens hll, utan frn sdra Polen. Begravningskullar kallade kurganer r vida spridda alltigenom Ryssland frn Karpaterna till Uralbergen, och innehller flertalet kvarlevor av en dolikocefal ras; faktiskt s r mer n tre fjrdedelar av alla kranium av denna typ. Runda kranier blir frst talrika i lderdomliga ryska kyrkogrdar omkring 900

e.Kr., och kar senare i sdan utstrckning att hlften av alla kranium under den slaviska perioden frn det nionde till det trettonde rhundradet var brakycefala, medan andelen runda kranier p nutida begravningsplatser r n strre. Detta lderdomliga nordiska inslag utgr dock fortfarande en mycket ansenlig del av norra Rysslands befolkning och bidrar med de ljushriga och rdhriga inslagen s karakteristiska fr ryssen av idag. D vi lmnar stersjkusterna frsvinner de nordiska karaktrsdragen bort bde gentemot sder och st. De blonda inslagen i Rysslands adel r av senare skandinaviskt och teutoniskt ursprung. D de sjar som skiljde Ryssland frn Asien torkade ut, och d isoleringen och det krvande klimatet i norr hade gjort sitt till och frambringat den kraftfulla nordiska typen, vllde dessa mnniskor fram ver de sydliga raserna, och ervrade st, syd och vst. De frde med sig frn norr dristigheten och vitaliteten erhllen under det obevekliga urvalet av en lng vinter, och besegrade i strid befolkningarna av ldre och kraftlsare civilisationer, fr att endast i sin tur ge efter fr de uppmjukande influenserna av ett liv i lttja och verfld i sina nya hemtrakter. De tidigaste frekomsterna i historien av arisktalande nordiska folk r vr frsta otydliga vision av sakafolket som introducerar sanskrit till Indien, kimmerierna som vller ver Kaukasus passager frn sdra Rysslands grsmarker fr att invadera det mediska imperiet och achaierna och frygierna som ervrar Grekland och den egeiska kusten av Mindre Asien. Omkring 1100 f.Kr. kommer nordiska folk till Italien som umbrer och osker och korsar kort drefter Rhen till Gallien. Denna vsterlndska frtrupp utgjordes av keltisktalande stammar som sedan lnge hade befolkat de omrden i Tyskland som lg sder och vster om de teutonisktalande nordiska folken, som vid denna tidiga tidpunkt troligtvis var begrnsade till Skandinavien och de omedelbart omkringliggande stersjkusterna, och som hade brjat trycka p sderut. Den frsta vgen av nordiska folk ser ut att ha svept vsterut lngs de sandiga sltterna av norra Europa, och kom till Frankrike genom Nederlnderna. Frn denna punkt spred de sig som gaeliska kelter norrut till Britannien, dit de kom omkring 800 f.Kr. Som galler ervrade de hela Frankrike och drev vidare sder och vsterut in i Spanien, och ver de maritima Alperna in i norra Italien dr de sttte p patrull i form av de

befryndade nordiska umbrerna som tidigare hade korsat Alperna frn nordost. Andra keltisktalande nordiska folk vandrade synbarligen uppt Rhen och nedt Donau, och vid tiden d romarna kom med i bilden hade de alpina folken i centrala Europa blivit genomgende keltifierade. Dessa stammar drev p sterut in i sdra Ryssland och ndde Krim s tidigt som under det fjrde rhundradet f.Kr. Uppblandade med de infdda var de kallade keltoskyter av grekerna. Detta myllrande ut ur Tyskland av de frsta nordiska folken gde rum under slutfasen av Bronsldern, och var samtida med, och troligtvis orsakat av, den frsta stora spridningen av teutonerna frn Skandinavien frbi bde Danmark och stersjkusterna. Dessa angripare var fljda av en andra vg av keltisktalande folk, kymrerna, som drev sina goideliska fregngare n lngre vsterut och utplnade och upptog dem ver stora omrden. Dessa kymriska invasioner frekom omkring 300-100 f.Kr. och var troligen resultatet av teutonernas tilltagande utveckling och deras slutgiltiga frvisning av de keltisktalande stammarna frn Tyskland. De hr kymrerna tog norra Frankrike i besittning under namnet belgier och invaderade England som britoner, och deras ervringar i bde Gallien och Britannien var endast tillbakahllna av Caesars legioner. De hr folkvandringarna r ytterst svra att spra p grund av den frvirring som orsakats av hndelsen att det keltiska sprket nu talas av befolkningar som inte p ngot vis r beslktade med de nordiska folk som frst introducerade det. Men en sak framgr med tydlighet; alla de ursprungliga keltisktalande stammarna var rent nordiska. Vilka de egenartade fysiska karaktrsdragen av dessa stammar var, genom vilka de skilde sig frn sina teutoniska efterfljare, r nu omjligt att uttala sig om, bortom det mjliga frslaget att de skotska och irlndska befolkningsinslagen p de brittiska arna inom vilka rtt hr och gr eller grna gon r mngtaligt har ngot mer av detta keltiska inslag i sig n den linhriga teutonen har, vars porslinsbl gon absolut inte r keltiska. D folken benmnda galler eller kelter av romarna, och galater av grekerna, frst frekommer i historien, beskrivs de i exakt samma termer som senare teutoner. De var alla gigantiska barbarer med ljust och vldigt ofta rtt hr, d mer vanligt frekommande n idag, med gr eller skarpt bl gon, och var sledes tydligt medlemmar av den nordiska underarten.

De frsta keltisktalande nationerna som romarna kom i kontakt med var galliska och hade troligtvis infrlivat mycket alpinskt blod vid tiden d de korsade bergen och trdde in i sfren av senantikens historia. Det nordiska inslaget hade blivit n svagare genom absorption frn de ervrade befolkningarna d romarna vid en senare tidpunkt brt igenom ringen av keltiska nationer och kom i kontakt med de rent nordiska kymrerna och teutonerna. Efter dessa tidiga spridningar av gallerna och kymrerna upptrder teutonerna p scenen. Av de rena teutonerna inom historiens synkrets r det inte ndvndigt att nmna mer n de mest betydande av en lng rad av ervrande stammar. Den strsta av dem alla var kanske goterna, som ursprungligen kom frn sdra Sverige och under en lng tid var bosatta p den motsatta sidan lngs tyska kusten, vid Vistulas mynning. Hrifrn korsade de Polen till Krim dr de gjorde sig ett namn under det frsta rhundradet. Trehundra r senare var de jagade vsterut av hunnerna och tvingades ut p den dakiska sltten och ver Donau in i Romarriket. Hr skiljer de p sig; Ostrogoterna plundrade, efter en period av underkastelse gentemot hunnerna vid Donau, de europeiska provinserna av det Bysantinska riket, ervrade Italien och grundade dr en stor men kortlivad nation. Visigoterna befolkade stora delar av Gallien och kom sedan till Spanien, drivande vandalerna fre dem in i Afrika. Teutonerna och kimbrerna nedbringades av Marius i sdra Gallien omkring 100 f.Kr.; gepiderna; alanerna; sveberna; vandalerna; helvetierna; alemannerna av vre Rhen; markomannerna; saxarna; bataverna; friserna; anglerna; jutarna, langobarderna och herulerna i Italien; burgunderna i stra Frankrike; frankerna av nedre Rhen; danskarna; och sist av dem alla, de nordiska vikingarna, svepte alla genom historien. Inte lika ryktbara men av stor betydelse r varjagerna som, kommande frn Sverige under de nionde och tionde rhundradena, ervrade kusten av Finska Viken och stora delar av Vitryssland och lmnade efter sig en dynasti och aristokrati av nordiskt blod. Under det tionde och elfte rhundradet var de hrskare i Ryssland. Traditionerna av goterna, vandalerna, langobarderna och burgunderna pekar alla mot Sverige som deras tidigaste hemland och troligtvis kom alla

de rena germanska stammarna ursprungligen frn Skandinavien och var nra beslktade. D dessa teutoniska stammar vllde ner frn stersjkusterna var deras keltisktalande nordiska fregngare redan i mngt och mycket uppblandade med de underliggande befolkningarna, medelhavsfolken i vst och de alpina folken i sder. Dessa "kelter" var inte p ngot vis sedda p som rasfrnder av teutonerna, och var alla kallade walesare eller frmlingar. Frn detta ord hrrr namnen "Wales, "Cornwales" eller "Cornwall, "Valais, "valloner" och "valaker" eller "vlacher."

Det Teutoniska Europa

Ingen egentlig frstelse av betydelsen av Kristenhetens historia, eller fulla uppskattning av de teutoniska nordiska folkens plats i den, r mjlig utan en kortare granskning av hndelserna i Europa under de senaste tvtusen ren. D Rom fll och d frndrade handelsfrhllanden ndvndiggjorde frflyttandet av styret frn dess historiska huvudstad i Italien till en strategisk belgen plats vid Bosporen var vstra Europa definitivt och slutgiltigt vergivet till dess germanska angripare. Dessa samma barbarer svepte gng p gng uppfr Propontis [39A], fr att endast dra sig tillbaka infr den organiserade styrkan av det Bysantinska riket och Micklagrds murar [39B]. Framtill anlndandet av de alpina slaverna hll det Bysantinska riket fortfarande i Europa Balkanhalvn och stora delar av stra Medelhavet. Vstromerska riket kollapsade emellertid fullstndigt under inflytandet av horder av nordiska teutoner vid ett mycket tidigare stadium. Under de fjrde och femte rhundradena av vr tidsperiod hade Nordafrika, en gng i tiden Imperiet Karthago, blivit de teutoniska vandalernas kungadme. Spanien fll under visigoternas kontroll och Lusitania, nu Portugal, under svebernas. Gallien var visigotiskt i sder och burgundiskt i st medan det frankiska kungadmet styrde i norr framtill dess det slutligen absorberade och infrlivade alla territorierna av det frhistoriska Gallien och gjorde det till frankernas land. Italien fll frst under ostrogoternas och sedan langobardernas kontroll. De rena teutoniska saxarna, med befryndade stammar, ervrade de brittiska arna, och samtidigt bistod nordmnnen och de danska skandinaverna med stora inslag till alla kustbefolkningarna s lngt sderut som till Spanien och svenskarna organiserade i stra Baltikum vad som nu r Ryssland. D Rom s hade gtt i graven hade hela Europa blivit ytligt teutoniskt. Till en brjan var dessa teutoner isolerade och oberoende stammar, brande ngot slags skugglikt frhllande till den enda organiserade republiken de knde till: Romarriket. Sedan kom den muhammedanska invasionen som ndde vstra Europa frn Afrika och frstrde det visigotiska kungadmet. Muhammedanerna drev vidare utan att bli hejdade framtill det att deras lttviktiga ryttare slog sig sjlva i bitar mot det tungt rustade kavalleriet av Karl Martell och hans franker i Tours 732 e.Kr.

Frstrelsen av vandalernas kungadme av det Bysantinska rikets armtrupper; morernas ervring av Spanien och till sist frankernas omkullkastande av langobarderna var alla i mngt och mycket underlttade av omstndigheten att dessa barbarer, vandaler, goter, sveber och langobarder, med frankerna som enda undantag, ursprungligen var kristna av den arianska eller unitariska trosbeknnelsen, och som sdana var sedda p som kttare av sina ortodoxt kristna underkuvade folk. Endast frankerna var omskolade frn hedendomen direkt till treenighetslran som de ldre befolkningarna av Romarriket hll fast vid. Frn denna ortodoxt kristna sida av frankerna uppstod det nra frhllandet mellan Frankrike, "kyrkans ldsta dotter, och pvligheten, en relation som varade i mer n tusen r faktiskt nstintill fram till vra egna dagar. Med goterna ute ur leken blev den vsterlndska Kristenheten frankisk. r 800 e.Kr. krntes Karl den Store i Rom och teretablerade Romarriket i vst, vilket inkluderade all Kristenhet utanfr det Bysantinska riket. I ngon form eller skepnad levde detta romarrike kvar framtill brjan av det nittonde rhundradet, och under hela den tidsperioden formade det grunden fr den politiska idfrestllningen av den europeiska mnniskan. Denna samma idfrestllning ligger idag till grund fr den kejserliga tanken. Kaisern, Tsaren och Kejsaren tar alla sina namn, och sprar p ett eller annat vis sina titlar, frn Caesar och Romarriket. Karl den Store och hans efterfljare gjorde ansprk p, och utvade ofta, verhghet gentemot alla de andra kontinentala kristna nationerna, och d Korstgen brjade var det den tyske Kejsaren som ledde de frankiska vrdarna mot saracenerna. Karl den Store var en tysk Kejsare, hans huvudstad lg vid Aachen, inom de nuvarande grnserna av Kejsardmet Tyskland, och sprket av hans hov var tyska. I flera rhundraden efter ervringen av Gallien av frankerna hll deras teutoniska tungoml ensamt ut mot det latinska sprket av de romaniserade gallerna. Hela det kristna Europas historia r p ett eller annat stt anknuten med detta Tysk-romerska rike. ven om Kejsardmet varken var religist eller romerskt, utan alltigenom sekulrt och teutoniskt, var det icke desto mindre Europas centrala stomme i ratal. Holland och Flandern, Lorraine och Alsace, Burgund och Luxemburg, Lombardiet och Republiken Venedig, Schweiz och sterrike, Bhmen och Styrien r stater som ursprungligen

var tillhrande bestndsdelar av Kejsardmet, ven om ett flertal av dem sedan dess har blivit tagits ifrn dem av rivaliserande nationer eller blivit sjlvstndiga, medan stora delar av norra Italien i minnesbilden av de levande folken stod kvar under pverkan av sterrike. Kejsardmet lade alltfr mycket av sin styrka p imperiska ambitioner och utomstende ervringar istllet fr att frstrka, organisera och ena sina egna territorier, och omstndigheten att den kejserliga kronan var vald under flera generationer innan den kom att g i arv inom det Habsburgska Huset, hejdade enandet av Tyskland under Medeltiden. En stark nedrvd monarki s som de som uppstod i England och i Frankrike skulle ha fregripit Tyskland av idag med omkring tusen r och gjort det till det vervgande riket inom Kristenheten, men omstrtande inslag, i skepnaderna av inflytelserika territoriella hertigar, var framgngsrika alltigenom dess historia med att frhindra en effektiv maktkoncentration i hnderna p Kejsaren. Att den tyske Kejsaren var sedd p, ven om obestmt, som den hgste ledaren ver alla kristna monarker, var tydligt dagalagt d Henrik VIII av England och Frans I av Frankrike framstod som kandidater fr den kejserliga kronan mot Karl I av Spanien, senare Kejsare Karl V. Europa var Tyskland och Tyskland var Europa, till strsta delen, framtill det Trettioriga Kriget. Detta krig var kanske den strsta katastrofen av alla de ohyggliga brott som begtts i religionens namn. Det tillintetgjorde en hel generation d det fr varje r i trettio r tog folkens allra bsta mn. Tv tredjedelar av Tysklands befolkning var tillintetgjord, och i vissa stater, som Bhmen, var tre fjrdedelar av invnarna ddade eller utdrivna, medan det utav 500 000 invnare i Wrttemberg endast fanns kvar 48 000 vid krigets slut. Hemsk som denna frlust nu var fll den dock inte jmt upp de olika raserna och klasserna i samhllet. Den fll, frsts, tyngst upp den store blonde krigaren, och vid krigets slut omfattade de tyska staterna en vldans frminskad andel nordiskt blod. Faktiskt s har den rent teutoniska rasen i Tyskland, frn den tiden och framt, i hg grad blivit ersatt av de alpina typerna i sder och av de vendiska och de polska typerna i ster. Denna rasliga frndring i Tyskland har gtt s

lngt att det har blivit utrknat att ut av de 70 000 000 invnarna i Kejsardmet Tyskland r endast 9 000 000 rent teutoniska i frg, lngd och kraniumrelaterade karaktrsdrag. Sllsyntheten av rent teutoniska och nordiska typer bland de tyska immigranterna till Amerika i jmfrelse med den nstintill allomfattande frekomsten bland de frn Skandinavien gr att spra till samma orsak. Drtill frstrde det Trettioriga Kriget praktiskt taget det landgande bondekavalleriet och lgadeln tidigare funna i det medeltida Tyskland i s stora antal som i Frankrike eller i England. Hugenottkrigen i Frankrike, medan inte s frdande fr nationen i stort som det Trettioriga Kriget var fr Tyskland, frsvagade icke desto mindre tskilligt den franska ridderliga typen, "petite noblesse de province." I Tyskland hade denna klass blomstrat och den bistod alltigenom Medeltiden med ett stort antal riddare, poeter, kunskapsteoretiker, stora konstnrer och hantverkare som gav tjuskraft och varietet t det europeiska samhllet. Men som sagt var denna del av befolkningen praktiskt taget utrotad under det Trettioriga Kriget, och gentlemannaklassen frsvinner praktiskt taget frn den tyska historien frn den tidsperioden och framt. D det Trettioriga Kriget var ver kvarstod det i Tyskland ingenting frutom det frrade bondefolket, till stor del av alpin hrledning i sder och ster, och hgadeln som tervnde frn vedermdorna av ndls krigsfring till ett smskaligt hrmande i hovstaten Versailles. Det har tagit Tyskland tv rhundraden att terstlla sin slagstyrka, sitt vlstnd och sin strvan efter en plats i solen. Under dessa r var Tyskland en politisk medelmtta, blott en samling futtiga stater tvistandes och inbrdes trtande, endast grande ansprk p och gande Luftvldet som Napoleon gladeligen uttryckte det, och under tiden lade Frankrike och England grunden till sina koloniala riken bortom haven. D Tyskland s i sista stund blev enat och organiserat fann hon sig sjlvt inte endast varande fr sent ute fr att dela p dessa koloniala verksamheter, utan ocks en ptaglig avsaknad av de rasliga bestndsdelarna, och en n strre avsaknad inom de hgre klasserna som var hennes strsta styrka och ra fre det Trettioriga Kriget. Idag kan den anskrmliga sllsyntheten i de tyska krigstrupperna av ridderlighet

och generositet gentemot kvinnor, och av det ridderliga skyddet och hvligheten gentemot de fngslade eller skadade, i mngt och mycket tillskrivas denna tillintetgrelse av gentlemannaklasserna. Tyskarna av idag, vare sig de lever p landsbygden eller i stderna, r till mesta delen ttlingar till bnderna som verlevde den betydande konflikten, inte till de strlande riddare och stndaktiga fotsoldater som stupade i densamma. Vetskapen om detta storslagna frflutna d Europa var teutoniskt, och minnena av den skuggande storslagenheten av Huset Hohenstaufens kejsare som, generation efter generation, ledde teutoniska trupper ver Alperna fr att hvda sin gandertt i de italienska provinserna, har inte omfattats av ngon liten betydelse i det samtida tyska medvetandet. Dessa traditioner, och vetskapen om att deras egna religisa meningsskiljaktigheter svepte bort dem frn den europeiska ledartronen, ligger till grund fr de tyska kejserliga idealen av idag, och det r fr dessa ideal som de tyska krigstrupperna nu dr, just som deras frfder gjorde under tusen r under sina Fredrikar, Henrikar, Konradar och Ottos. Men Romarriket och riket av Karl den Store har frflutit och den teutoniska typen r delad nstintill lika mellan de rivaliserande styrkorna i detta vrldskrig. Tyskland r senkommet, och r begrnsat till ett de faststllt och ordinerat fr sig under den desdigra dagen 1618 d Ferdinand II av Huset Habsburg tvingade protestanterna i Bhmens att revoltera. ven om det Tyska Riket, som ett resultat av det Trettioriga Kriget, r lngt mindre nordiskt nu n det var under Medeltiden r norra Tyskland fortfarande genomgende teutoniskt, och i st och sder har de alpina folken blivit alltigenom germaniserade med en aristokrati och vre klass av rent teutoniskt blod.

Den Nordiska spridningen

Mnniskorna av nordiskt blod formar idag hela befolkningen av de skandinaviska lnderna, och ocks en majoritet av befolkningen p de brittiska arna, och r s gott som ren i sin typ i Skottland och stra och norra England. Det nordiska gebitet inbegriper hela den norra tredjedelen av Frankrike, med utbredningar till det brdiga sydvst; alla de verfldande lglnderna av Flandern; hela Holland; den norra halvan av Tyskland, med utbredningar uppt Rhen och nedt Donau; och den norra halvan av Polen, och av Ryssland. Nyligen gjorda berkningar visar att det finns omkring 90 000 000 av ren nordisk fysisk typ i Europa utav en total befolkning p 420 000 000. Genom sdra Europa formar en nordisk adel av teutoniskt snitt verallt de gamla aristokratiska och militra klasserna, eller vad som nu finns kvar av dem. Dessa aristokrater, s pass som deras blod r rent, r lngre och blondare n de infdda befolkningarna, oavsett om de r alpina folk i Centraleuropa eller medelhavsfolk i Spanien eller i sdra Frankrike och Italien. Lnderna talande lgtyska dialekter r nstintill rent nordiska, men befolkningarna som talar hgtyska sprk r till stora delar teutoniserade alpina folk, och befolkar lnder en gng i tiden keltisktalande. Den huvudsakliga skillnaden mellan de tv dialekterna r frekomsten av ett stort antal keltiska inslag i hgtyskan. I norra Italien finns det en stor andel av nordiskt blod. I Lombardiet, Venedig och varstans alltigenom landet r aristokratin blondare och lngre n bondefolket, men det nordiska inslaget i Italien har frsvagats anmrkningsvrt sedan Medeltiden. Frn romartiden och framt i tusen r myllrade teutonerna in i norra Italien, genom Alperna, i huvudsak genom Brennerpasset. Med hejdandet av de hr nordiska invasionerna ter sig detta rasliga inslag att ha ftt st tillbaka alltigenom Italien. P Balkanhalvn finns det lite att visa p av de flodvgor av nordiskt blod som vllt in under de senaste 3500 ren, brjande med Homeros achaier, som frst frekom som en samlad grupp omkring 1400 f.Kr., och var fljda efter varandra av dorerna, kimmerierna och gallerna, fram till goterna och varjagerna under den bysantinska tidsperioden.

Resligheten av befolkningen lngs de illyriska alperna frn Tyrolen till Albanien i sder r obestridligen av nordiskt ursprung, och har sitt ursprung i ngon av dessa tidiga invasioner, men dessa illyrer har blivit s uppblandade med slaver att alla andra blonda inslag har gtt frlorade, och den befintliga befolkningen r i grund och botten av brakycefal alpin typ. De f kvarlevorna av blonda drag som frekommer i detta omrde, i synnerhet i Albanien, mnas troligen tillskrivas senare intrngningar, som de s kallade frankiska inslagen i Bosnien ocks r. I Ryssland och i Polen blir den nordiska lngden, blondheten och det lnga kraniumet mindre och mindre utprglad d man beger sig sder och sterut frn Finska Viken. Det frefaller som om det nordiska blodet, i alla de delar av Europa som ligger utanfr dess naturliga habitat, r p tillbakagng frn England till Italien, och att de lderdomliga, anpassade och primitiva befolkningarna av alpin och medelhavsraslig typ s sakteliga hller p att terta deras lnge frlorade politiska makt genom ett hgt fdelsetal och demokratiska institutioner. I vstra Europa frekom den frsta vgen av de nordiska stammarna fr omkring tretusen r sedan och fljdes av andra invasioner med det nordiska inslaget blivande starkare till dess att hela stammar, efter Roms snderfall, flyttade till deras provinser och germaniserade dem mer eller mindre under varierande tidsrymder. Dessa inkommande nordiska folk praktiserade blandgifterml med de infdda befolkningarna och var gradvis utraderade, och teruppvaknandet av den gamla infdda rasen har fortsatt oavbrutet sedan den frankiske Karl den Store frstrde det langobardiska riket, och fortstter med en icke avtagande kraft idag. Denna process har blivit vldans pskyndad i vstra Europa genom korstgen och religionskrigen och Napoleonkrigen. Vrldskriget, nu rasande fr fullt med dess kostnad i miljoner, kommer lmna Europa lngt fattigare i nordiskt blod. Ett av dess allra mest frvissade resultat kommer att vara den styckvisa frstrelsen av de aristokratiska klasserna verallt i norra Europa. I England har adeln redan lidit strre frluster p slagfltet n under ngot annat rhundrade sedan Rosornas Krig. Detta kommer att tendera att frverkliga den standardiserade typen som hlls s kr av de demokratiska svrmarna. Om jmlikhet inte kan erns genom frlngandet och upplyftandet av de

kroppsligen och andligen frkrympta, kan den tminstone bli frverkligad genom reducerandet av de resligt och andligt upphjda. Prokrustes sng verkar med samma ddliga precision d den frkortar de lnga som d den strcker ut de kortvxta. Det frsta nordiska folket i Spanien var gallerna som korsade Pyrenerna omkring det sjunde rhundradet fre vr tidslder, och introducerade det ariska sprket till Iberiska halvn. De blandade sig snart med infdda medelhavsrasliga typer och de sammansatta spanjorerna kallades keltiberer av romarna. I Portugal och Spanien finns det i den fysiska strukturen av befolkningen f spr av dessa tidiga keltisktalande nordiska angripare, men sveberna, som tusen r senare befolkade delar av Portugal, och vandalerna och visigoterna som ervrade och hll Spanien under 300 r, har lmnat en del mindre spr av sitt blod, och i provinserna i nordvstra Spanien uppenbarar en ansenlig procentandel ljusfrgade gon dessa nordiska inslag i befolkningen. Djupt rotade kastilianska traditioner associerar aristokrati med blondhet och sangre azul, eller blblodigheten, i Spanien hnvisar till goternas bl gon, vars traditionella ansprk p kunglig makt ocks r visat p i det spanska namnet fr gentleman eller gotisk son; "hidalgo". S lnge som denna gotiska adel kontrollerade de spanska rikena under de ndlsa korstgen mot morerna hrde Spanien samman med de nordiska kungadmena, men d dess blod blev frsmrat genom frluster i krig frda utanfr Spaniens grnser och i ervringen av de amerikanska kontinenterna, fll spiran frn denna nobla ras i hnderna p den lille mrke iberiern som inte hade den fysiska vitaliteten eller intellektuella kraften att upprtthlla vrldsimperiet som byggts av den starkare rasen. De strlande conquistadorerna av den nya vrlden var av nordisk typ, men deras rena ras verlevde inte under ngon lng tid i sina nya omgivningar, och idag har de frsvunnit fullstndigt, efterlmnande endast sitt sprk och sin religion. Efter att noga ha betraktat dessa fakta torde vi inte vara tvungna att vidare ska efter orsakerna till Spaniens snderfall.

Gallien vid tiden fr Caesars ervring var under styret av den nordiska rasen, som rustade den stora massan av befolkningen i norr liksom de militra klasserna varstans, och styrkan och vitaliteten av den franska nationen har sttt grundad p detta blod och dess senare frstrkningar. I dagens Europa r faktiskt mngden nordiskt blod i varje nation ett mycket rttvist mtt p dess styrka i krig och digniteten av dess civilisation. D de frsta nordiska folken, omkring r 1000 f.Kr., korsade nedre Rhen fann de medelhavsrasen i Frankrike verallt versvrmad av en alpin befolkning, frutom i sder, och fre Caesars tid hade det keltiska sprket av dessa ervrare, som var beslktat med det goideliska sprket fortfarande talat p delar av Irland och p de skotska hglnderna, blivit ptvingat upp hela befolkningen, och hela landet hade blivit genomdrnkt av nordiskt blod. Dessa tidigaste nordiska folk i vst var knda fr den antika vrlden som galler. Dessa galler, eller "kelter, som de kallades av Caesar, befolkade p sin tid centrala Frankrike. Den faktiska rasliga sammansttningen av denna del av Frankrike var vervgande alpin d och r s nu, men denna befolkning var alltigenom frkeltiskad av gallerna, just som den under en senare tidpunkt var helt och hllet latiniserad av romarna. Den norra tredjedelen av Frankrike, vilket betyder ovanfr Paris, var p Caesars tid bebodd av belgierna, ett nordiskt folk av den kymriska delen av keltiskt sprk. De var i mngt och mycket av teutoniskt blod och borde faktiskt ses som tyskarnas omedelbara fregngare, och de representerar troligen de tidiga teutonerna som hade kommit frn Sverige och antog det keltiska sprket av sina nordiska rasfrnder som de fann p fastlandet. Dessa belgier hade fljt de tidigare gaeliska kelterna genom Tyskland till Britannien och Gallien och ersatte i snabb takt sina nordiska fregngsmn, som vid den hr tiden var mycket frsvagade p grund av uppblandning med de infdda, d Rom trdde in i handlingarna och satte hinder fr deras ervring genom Pax Romana. Belgierna av norra Frankrike och Nederlnderna var det tappraste av Galliens folk, enligt Caesars bermda yttrande, men hvdandet av dagens belgier att hrstamma frn denna ras r utan grund och vilar uteslutande upp sakfrhllandet att det nuvarande Kungadmet av Belgien, som frst

blev sjlvstndigt och antog dess rorika namn 1830, besitter en liten och relativt obetydlig hrna av belgiernas land. Belgiens flamlndare r nordiska franker som talar ett lgtyskt tungoml, och vallonerna r ett alpint folk vars sprk r en lderdomlig franska. Sammantagna utgjorde belgierna och de goideliska kvarlevorna av nordiskt blod i centrala Gallien troligen endast en minoritet av blodet av befolkningen, men var verallt de militra och styrande klasserna. Dessa nordiska inslag var senare frstrkta av mktiga teutoniska stammar, nmligen vandalerna, visigoterna, alanerna, saxarna, burgunderna och, mest betydande av dem alla, frankerna av nedre Rhen som grundade det nutida Frankrike och under flera rhundraden gjorde det till Kristenhetens "kronjuvel". De frankiska dynastierna lngt efter Karl den Store var av rent teutoniskt blod och de aristokratiska landgande och militra klasserna fram till den stora Revolutionen var verallt av denna typ, som vid tiden fr skapandet av det frankiska kungadmet hade infrlivat alla de andra nordiska inslagen av ldre romerska galler, bde de galliska och belgiska. Den sista invasionen av teutonisktalande barbarer var den av de danska nordmnnen som, frsts, var av rent nordiskt blod och som ervrade och bebodde Normandiet 911 e.Kr. De barbariska invasionerna hade knappt hunnit avta innan de lderdomliga ursprungliga arvsanlagen, medelhavsrasliga och alpina, och inslag hrrrande frn paleolitiska tider, sakta men skert brjade terhmta sig. Steg fr steg, med terupptrdandet av dessa primitiva och djupt rotade raser, frsvagades det nordiska inslaget i Frankrike, och med det nationens slagstyrka. De avgrande historiska hndelserna under de senaste tusen ren har snabbat p denna process, och omstndigheten att det nordiska inslaget verallt utgr det stridande skiktet av samhllet orsakade frlusten i krig att falla oproportionerligt som ver de tre raserna i Frankrike. De religisa krigen frsvagade i mngt och mycket den nordiska provinsiella adeln, som till en brjan till strsta delen var protestantisk, och processen att utplna de hgre klasserna var fullbordad av Revolutionskrigen och Napoleonkrigen. Dessa sista krig r sagda att ha kortat av fransmannens lngd med tio centimeter; med andra ord var den lnga nordiska rasen ddad i strre antal n den lilla brunhriga.

D verltandet av styret, genom allmn rstrtt, var fullbordat, frn en nordisk aristokrati till lgre klasser av vervgande alpin och medelhavsraslig hrkomst, brjade Frankrike genast frsvagas som en vrldsomfattande maktfaktor. verlevarna av aristokratin, som blev bervade p sin politiska makt och i stor utstrckning p sina tillgngar, frlorade snabbt sin kastrelaterade stolthet och begick ett klassrelaterat sjlvmord genom att blanda sitt blod med underlgsna raser. Ett av de mer igonfallande anletsdragen hos flertalet inom den franska adeln av idag r graden av levantiska och medelhavsrasliga arvsanlag i dem. Varande, p politiska grunder, hngivet klerikal, vlkomnar adeln rekryter av alla rasliga ursprung s lnge som de fr med sig pengar och tillgivenhet till Kyrkan. Frlusterna i krig av den bsta rasen fr fortplantning genom dden, skador eller frnvaro frn hemmen har blivit tydligt pvisade i Frankrike. Rekryterna som examinerades fr militrtjnst 1890-92 [40] var dessa som till stor del var nedstigande frn de tidigare avfrdade soldaterna och andra soffliggare under det Fransk-Preussiska Kriget. I Dordogne lg denna grupp sju procent under det normala lngdmttet. I en del distrikt var denna olyckliga generation i lngd tv och en halv centimeter under rekryterna frn fregende r, och inom dessa steg tillstnden att utebli p grund av undermlig hlsa frn de normala sex procenten till sexton procent. D varje generation i tur och ordning r decimerad eller frstrd kan en ras bli skadad bortom terstllande, men det hnder oftare att resultatet r utplnandet av en hel klass, som i fallet med den tyska lgadeln under det Trettioriga Kriget. delggelse av stora omrden var ofta ett av resultaten av de pester och hungersnder som frfljde armtrupperna under ldre tider, men ddsfall p dessa grunder faller allra tyngst upp den svagare delen av befolkningen. Frlusten av vrdefulla arvsanlag fr fortplantning r lngt mer allvarlig d krig r frda med frivilliga armer av utvalda mn n med tvngsinkallade trupper, d frlusterna i de senare fallen r mer jmbrdigt frdelade ver hela nationen. Innan England, i det nu pgende kriget, tillgrep allmn vrnplikt var skadan samkad hennes mer nskvrda och patriotiska klasser lngt mer tydlig n i Tyskland, dr alla typer och samhllsklasser r kallade till tjnstgring.

P de brittiska arna finner vi, fre ankomsten av den nordiska rasen, en medelhavsraslig befolkning och inget synbart inslag av alpint blod, s hr handskas vi med endast tv av de huvudsakliga raserna istllet fr alla tre som i Frankrike. I Britannien finns det, som verallt, representanter av tidigare raser, men det vervgande inslaget innan de frsta ankomsterna av de arisktalande nordiska folken var av medelhavsras. Irland var sammanhngande med Britannien och Britannien med kontinenten framtill tider som r mycket sentida i ett geologiskt perspektiv. Frdjupningen vid Engelska kanalens kuster str under hastig progression idag, och den r knd att ha varit betydande under historiska tider. Det nra verensstmmandet i blod och kultur mellan England och de motsatta franska kusterna tyder ocks p en mycket sentida landfrbindelse, troligtvis under Neolitikum. Mnniskan gick antingen frn kontinenten till England och frn England till Irland, eller s paddlade de ver i primitiva btar eller coracle-jollar. Skeppsbyggandets konst, eller ens lderdomlig seglingskonst, kan inte g mycket lngre tillbaka i tiden n till sena Neolitikum. Stammarna av keltiskt sprk kom till de brittiska arna i tv tydliga vgor. Den tidigare invasionen av gaeliska kelter kom till England med en bronskultur omkring 800 f.Kr. och till Irland tv rhundraden senare, och var en del av samma frflyttning som frde gallerna till Frankrike. Den senare ervringen var den av de kymrisktalande belgierna som var utrustade med vapen av jrn. Den brjade under det tredje rhundradet f.Kr. och pgick fortfarande under Caesars tid. Dessa kymriska britoner fann de tidigare gaeliska kelterna, med undantag fr aristokratin, avsevrt frsvagade av en blandning med de infdda av medelhavsras och skulle troligen ha tillintetgjort alla spr av gaeliska sprk p Irland och i Skottland, som de faktiskt gjorde i England, om inte romarna hade kommit emellan. Britonerna ndde Irland i mindre grupperingar frst under det andra rhundradet f.Kr. Dessa nordiska inslag i Britannien, bde gaeliska och britonska, var i minoritet under romarnas styre, och den etniska sammansttningen p n var inte pverkad i ngon hgre utstrckning av romarnas besittningstagande d legionerna stationerade dr representerade de olika rasliga inslagen av Romarriket.

Efter det att romarna vergav Britannien, och omkring 400 e.Kr., strmmade flden av rena nordiska folk till arna under nra sex rhundraden, ankommande i norr som norska sjrvare, som gjorde Skottland skandinaviskt, och i st som teutoniska saxare och angler, som grundade England. Anglerna kom ngonstans frn centrala Jylland och saxarna kom frn kustlnderna omedelbart vid grunden av den Danska halvn. Alla dessa omrden var d, och r nu, rent teutoniska; det r faktiskt en del av det gamla Sachsen och r idag krnan av Tyskland. Dessa saxiska omrden skickade vid den hr tiden ut horder av angripare inte endast till England utan till Frankrike och ver Alperna till Italien, just som detta samma landomrde vid ett lngt senare datum skickade myllrande bosttare in i Ungern och Ryssland. Samma saxiska angripare lmnade Engelska kanalens kuster efter sig, och spr av deras bebygganden p fastlandet finns kvar till dags datum i Cotentindistriktet runt Cherbourg. Skandinaviska sjfolk, kallade danskar eller nordmn, vllde in s sent som 900 e.Kr. och ervrade hela stra England. Denna danska invasion av England var densamma som frde nordmnnen, eller normanderna, till Frankrike. Besittningstagandet av Normandiet var i sjlva verket troligen utfrt av danskar, och ervringen av England var i mngt och mycket ett arbete av norrmn d Norge p den tiden stod under danska kungar. Bda dessa invasioner, framfrallt den senare, svepte runt den strre n och skljde ver Irland, och drev ursprungsbefolkningen och deras keltisktalande hrskare till vtmarkerna och arna av det yttersta vst. Det blonda nordiska inslaget idag r frhrskande p Irland lika mycket som i England. Det hrrr, till viss del, frn de tidigare angriparna av keltiskt sprk, men det goideliska inslaget har p Irland, som i England och Skottland, i mngt och mycket blivit upptaget av det iberiska underskiktet av befolkningen, och r idag snarare funnet i formen av nordiska karaktrsdrag i brunhriga, n som de rena blonda individer som representerar senare och renare nordiska arvsanlag. Kombinationen svart

iberiskt hr med bla eller gra nordiska gon r ofta funnen p Irland och ocks i Spanien, och r i bda dessa lnder hgst beundrad fr dess sknhet. De lnga, blonda irlndarna r idag i huvudsak danska med ett tillskott av engelska, normandiska och skotska inslag som vllt in p de mindre arna under tusen r och ptvingat det engelska sprket upp dem. De mer primitiva och urmodiga inslagen p Irland har alltid visat prov p en stor frmga att uppta nykomlingar, och under Medeltiden var det knt att de normandiska och engelska kolonisatrerna raskt sjnk ner till den kulturella nivn av de infdda. Indikationer p en paleolitisk mnniska frekommer frekvent p Irland som enhetliga karaktrsdrag, liksom individer. Varande, likt Bretagne, belget p de yttersta vstra utposterna av Eurasien har det mer n sin beskrda del av allmnna och lga typer verlevande i de frefintliga befolkningarna, och dessa typer, Firbolg, har sknkt en distinkt och mycket onskad sida till en stor andel av befolkningarna i vster och sder, och har i hgsta grad snkt den intellektuella statusen av befolkningen i stort. I England r samma etniska inslag i hg grad nrvarande, nmligen det nordiska och det medelhavsrasliga. Det finns, framfrallt i Wales och i de vstra centrala grevskapen i England, ett stort underliggande skikt av gammalt medelhavsblod, men de senare ankommande nordiska inslagen r verallt tvingade upp det. Skottland r rasligt sett angliskt i sder och nordiskt p hglnderna med underliggande gaeliska och britonska inslag som r ytterst svra att identifiera. Den nordiska mnniskotypen i dess diverse rasliga skepnader, dock i huvudsak den teutoniska, gjorde Gallien till frankernas land och gjorde Britannien till anglernas land, och engelsmnnen som byggde det Brittiska Imperiet och grundade Amerika var av den nordiska och inte den av den medelhavsrasliga typen. Ett av de mest kraftfulla nordiska inslagen i Frankrike, England och Amerika bidrog normanderna med, och dess inflytande p utvecklingen i dessa lnder kan inte frnses. ttlingarna till de danska och nordiska

vikingarna som slog sig ner i Normandiet som teutonisktalande hedningar, och som, som normander, tog sig ver till det saxiska England och ervrade det 1066, r bland de finaste och noblaste exemplaren av den nordiska rasen. Deras enda rivaler i frga om dessa karaktrsdrag var de tidiga goterna. Detta normandiska slkte, medan rent nordisk, ter sig ha varit genomgripande olikt i sin sjlsliga lggning, och i viss utstrckning i sina fysiska drag, frn saxarna i England, och ocks frn de befryndade skandinaverna p kontinenten. Normanderna ser ut att ha varit av "fin ras, fr att bruka en fransk sprkvariant, och r ofta karakteriserade av en lng, smrt figur, stolt hllning och tydligt markerade anletsdrag av klassisk grekisk regelbundenhet. Denna typ r sllan extremt blond, och ofta mrk. Dessa latiniserade vikingar var och r upprymda av en rastls och nomadisk energi och av en rasande aggressivitet. De frfor p ett strlande vis under det tolfte och fljande rhundraden, men senare drev denna ras ut p kontinenten. Typen r fortfarande mycket vanlig bland engelsmnnen av god tt, och srskilt bland jgare, upptckare, navigatrer, ventyrare och officerare av lgre rang i den brittiska armn. Dessa normander av senare tid r naturliga ledare och administratrer, och det r denna typ som England i mngt och mycket har att tacka fr sin extraordinra frmga att p god grund och orubbligt hrska ver de lgre raserna. Detta normandiska blod frekommer ofta bland de infdda amerikanerna, men med de frndrade sociala frhllandena och fyllandet av jordens alla hrn och kanter, r det dmt att snabbt frgs. Normandernas invasion strkte det nordiska och inte det medelhavsrasliga inslaget p de brittiska arna, men frbindelsen som en gng upprttats med Frankrike, i synnerhet med Akvitanien, introducerade senare frn sdra Frankrike vissa brunhriga inslag av medelhavsrasligt frndskap. De nordiska folken i England r i dessa dagar till synes p tillbakagng framfr den lille brunhrige medelhavstypen. Orsakerna bakom denna tillbakagng r desamma som i Frankrike, och den huvudsakliga frlusten r genom spillandet av blod i krig och utvandring.

Av ytterst starkt inflytande r emellertid nationens omformning frn ett jordbrukssamhlle till ett industrisamhlle. Tungt, hlsosamt arbete p flten i norra Europa tillter den nordiska typen att blomstra, men den instngda fabriken och ttbefolkade staden gallrar snabbt ut honom, medan den lille brunhrige medelhavstypen kan skta en slnda, arbeta som sttare, slja band eller arbeta som kontorist lngt bttre n den stora, klumpiga och ngot rustika blonda nordiska typen som r i behov av kroppsvning, ktt och utrymme och inte kan leva under gettofrhllanden. Tilltagandet av ttbefolkade samhllen p bekostnad av landsbygden r ocks ett betydande inslag i frsvinnandet av den nordiska typen, d den energiske lantbon av detta blod r mer bengen att frbttra sina levnadsvillkor genom att flytta till stderna n den mindre driftiga medelhavstypen. Byarna p landet och grdarna r nationernas plantskolor, medan stderna r frbrukare och sllan frambringar manskap. Om England har frsvagats, och det finns de som tycker sig se tecken p en sdan tillbakagng, r det p grund av den minskade andelen av det nordiska blodet och frflyttandet av den politiska makten frn de driftiga nordiska aristokratierna och medelklasserna till de radikala och knegande inslagen, bda i stora mtt rekryterade frn medelhavstypen. Endast i Skandinavien och i norra Tyskland ter sig den nordiska rasen kvarst i full slagstyrka, detta trots den enorma frlusten under tretusen r av frammyllrande av dess bsta stridande manskap. Holland och Flandern r rent teutoniska, flamlndarna varande ttlingarna till de franker som inte antog latinet som sitt sprk, som deras teutoniska rasfrnder p andra sidan grnsen i Artois och Picardie gjorde; och Holland r det gamla Batavia med de frisiska kustlnderna sterut mot det gamla Sachsen. Danmark, Norge och Sverige r rent nordiska och bistr rligen med hopar av en strlande typ av immigranter till Amerika och r nu, som de varit i tusentals r, plantskolan och platsen fr ruvandet av hrskarrasen. Under medeltiden seglade nordmnnen och de danska vikingarna inte endast de hemvana vattnen av Atlanten utan dristade sig vsterut genom

dimmorna och de frusna haven till Island, Grnland och Amerika. Sverige, efter att ha skickat fre sina goter och andra tidiga teutoniska stammar, vnde blicken mot stersjns stra strnder, koloniserade Finlands kust och de baltiska provinserna och bistod ocks med ett starkt skandinaviskt inslag till Rysslands aristokrati. Finlands kust r, som ett resultat, svensk, och de som befolkar inlandet har distinkta nordiska karaktrsdrag med undantag fr kraniumet, som med sin runda form visar p spr av en gammal alpin blandning. Befolkningen i de s kallade baltiska provinserna i Ryssland r verallt nordisk, och dess frndskap r snarare med Skandinavien och Tyskland n med det slaviska Moskva. De mest primitiva ariska sprken, nmligen lettiskan, litauiskan och den nyligen utdda prusiskan, str att finna i detta omrde, och hr r vi inte lngt frn det ursprungliga nordiska hemlandet.

Det Nordiska Hemlandet

Omrdet i Europa dr den nordiska rasen utvecklades, och i vilket de ariska sprken tog sitt ursprung, inbegrep troligtvis skogsregionerna i stra Tyskland, Polen och Ryssland, tillsammans med grsmarkerna som strckte sig frn Ukraina sterut till stpperna sder om Uralbergen. Fr anledningar som redan har frklarats hr var detta omrde lnge isolerat frn resten av vrlden, i synnerhet frn Asien. D enhetligheten av den ariska rasen och av det ariska sprket brts upp under Bronsldern, pskyndade de tidiga nordiska folken vsterut lngs de sandiga sltterna i norr och tryckte p mot och frbi de alpina befolkningarna i centrala Europa. De svepte ocks ner genom Thrakien till Grekland och Mindre Asien, medan andra stora och betydande grupper gick in i Asien delvis ver Kaukasusbergen men i strre antal runt de norra och stra sidorna av Aralsjn. Den delen av den nordiska rasen som fortsatte att befolka sdra Ryssland och drev sina frskockar och hstar p bete p grsmarkerna, var de grekiska skyterna, och frn dessa nomadiska herdar kom kimmerierna, perserna, sakafolket, massageterna och mjligtvis kassiterna och mitanni, och andra tidiga arisktalande nordiska angripare i Asien. ttlingarna av dessa nordiska folk r utspridda verallt i Ryssland, men r nu versvmmade av de senare slaverna. Tydligt definierade karaktrsdrag av den nordiska rasen tillter oss att med visshet skilja den t var n den frst frekommer i historien, och vi vet att alla blonda drag i vrlden r sprungen ur denna klla. D den frst nr medelhavsvrlden, kommande norr ifrn, r dess ankomst verallt betecknad av en nyare och hgre civilisation. I de flesta fallen skapade kontakten mellan de kraftfulla barbarerna och de lderdomliga civilisationerna en pltslig impuls av liv och ett kulturellt utbrott s snart som den frsta frstrelsen som vllats av ervringen var terstlld. Utver det lngt gngna urvalet som utvas av de svra klimatfrhllandena i norr, och den resulterande elimineringen av inkompetenta inslag, som alla pverkar en ras, finns det ytterligare en kraft i arbete som ocks rr individen. Energin utvecklad i norr gr inte

omedelbart frlorad d den frflyttas till de mjukare levnadsfrhllandena inom de medelhavsrasliga och indiska landomrdena. Denna energi uthrdar i flera generationer, och frsvinner endast sakta undan d det nordiska blodet blandas ut och den trget strvande impulsen frsvinner bort. Kontakten mellan hellener och pelasger orsakade blomstrandet av antikens civilisation i Hellas, just som den tvtusen r senare, d de nordiska angriparna i Italien hade upptagit vetenskapen, konsten och litteraturen av Rom, frambringade det strlande rhundradet vi kallar Renssansen. De huvudsakliga individerna under den Italienska Renssansen var av nordiskt blod, till mestadels gotiskt och langobardiskt, en omstndighet som r ltt att sknja genom en noga granskning av bildstoder eller avbildningar i norra Italien. Dante, Rafael, Tizian, Michelangelo och Leonardo da Vinci var alla av nordisk typ. Liknande civilisationsutbredningar och imperisk organisation fljde p de nordiska perserna pltsliga angripande av de rundskalliga medernas land, och introducerandet av sanskrit till Indien genom det nordiska sakafolket som ervrade den halvn. Dessa utbrott av framsteg, orsakade av den frsta kontakten och blandningen mellan tv kontrasterade raser, r dock endast flyktiga och frsvinner med det sista kvardrjande spret av nordiskt blod. I Indien har blodet av dessa arisktalande angripare blivit upptaget av den mrke hinduen, och d allt kom till kritan verlevde endast deras syntetiska sprk. Den fantastiska organisationen av romarriket tog vara p tjnsterna av nordiska legosoldater, och hll det Vstromerska riket vid liv i tre rhundraden efter det att blodet av de gamla romarna praktiskt taget hade upphrt att existera. Tiden d befolkningen av Romarriket hade blivit av vervgande medelhavsrasligt och orientaliskt blod, p grund av infrandet av slavar frn st och spillandet av italienskt blod i krig, verensstmmer med etablerandet av Romarriket under Augustus, och de sista republikanska patrioterna representerar det sista bestridandet av den gamla patriciska nordiska rasen. Fr det mesta vgrade de att ge ifrn

sig sin rtt att styra till frmn fr frigivna slavar och maktlystna segerkandidater, och fll i strid och med svrdet i hand. Romarna dog ut men slavarna verlevde, och deras ttlingar r vervgande bland syditalienarna av idag. Det Bysantinska riket, fr i mngt och mycket samma anledningar, blev i sin tur gradvis mindre och mindre europeiskt och mer och mer orientaliskt framtill det, ocks, vissnade och dog. D dessa omstndigheter tas i beskdan upphr Roms fall att vara ett mysterium och det enda man kan frundra sig ver r det att romarnas rike levde vidare efter det att romarna hade dtt ut, eller att det Bysantinska riket hvdade sig under s pass lng tid med en aldrig sinande grekisk befolkning. I bde Rom och Grekland verlevde endast sprket av den styrande rasen. S fullstndigt hade romarnas blod frsvunnit under Rikets sista dagar att beklagansvrda grupper av barbarer strvade fritt genom de vergivna provinserna. Caesar och hans legioner skulle ha gjort processen kort med dessa icke organiserade fredlsa, men Caesar och hans legioner var blott ett minne, ven om minnet var starkt nog fr att inge hos inkrktarna en viss avund och nskan att efterapa. Mot angripare r emellertid blod och muskelstyrka mer effektivt n tradition och kultur, hur nobla dessa n m vara. Tidig asketisk kristendom spelade en avgrande roll i detta frfall av Romarriket d den frn brjan var religionen av slaven, de beskedliga och de lgt stende, medan stoicismen var religionen av tidens starka mnniskor. Denna tendens till frdel fr de svagare inslagen kolliderade i hg grad med deras bortfall genom de naturliga elimineringsprocesserna, och rikets stridande styrkor var gradvis underminerade. Kristendomen stod i skarp kontrast till dyrkan av stamgudarna som fregick den, och tenderade d, som den gr nu, att bryta ned tskillnader i frga om klass och ras. Sdana tskillnader r absolut ndvndiga fr upprtthllandet av renraslighet i alla samhllen dr tv eller fler raser lever sida vid sida. Ett medvetande i frgan om ras m kallas frdomar av dessa vars

levnadsbanor r begrnsade av detsamma, men det r en naturlig antipati som bistr att bevara renheten av en typ. Den olyckliga omstndigheten att s gott som alla mnniskoslkten fritt frblandar sig med varandra ger oss inget annat val. Antingen mste raserna hllas isr genom artificiella ingripanden av detta slag, eller s frenas de till sist, och i avkomman vervger den mer alldagliga eller lgre typen.

Den Nordiska Rasen utanfr Europa

VI finner f spr av nordiska karaktrsdrag utanfr Europa. D Egypten var invaderat av libyerna vster ifrn r 1230 f.Kr. var de tfljda av blont "sjfolk, troligen de achaeiska grekerna, och det r intressant att notera att en viss mngd av rdaktiga ljushriga inslag existerar idag p de norra sluttningarna av Atlasbergen. Att den r av nordiskt ursprung kan vi vara skra p, men genom vilka kanaler den ntt dit har det inte gtt att utrna. Det frekommer ingen historisk invasion av norra Afrika av nordiska folk med undantag fr de vandaliska ervringarna, men det ter sig inte freligga ngon mjlighet att denna lilla teutoniska stam lmnade ngra fysiska spr efter sig i den infdda befolkningen. Filisterna och amoriterna i Palestina kan ha varit av nordisk ras. En del hnvisningar till storleken av Anaks sner och till ljusheten av David, vars mor var en amoritisk kvinna, pekar vagt i den riktningen. Hnvisningar i kinesiska annaler till de grna gonen av wusun eller xiongnu i Centralasien r de enda skra bevisen vi har av den nordiska rasen i kontakt med folken i stra Asien. Den s kallade blondheten hos de hriga ainoerna p de norra arna ovanfr Japan ser ut att vara frorsakad av ett spr av vad som mjligen kan kallas proto-nordiskt blod. Hrigheten av dessa folk str i skarp kontrast till deras mongoliska grannar, men det r ett allmnt karaktrsdrag som r vanligt hos de hgsta och de lgsta av mnniskoraser. De primitiva australoiderna och de hgt specialiserade skandinaverna r bland de hrigaste befolkningarna p jorden. S hos ainoerna r denna somatologiska sregenhet blott kvarhllandet av ett mycket primitivt drag. De tillflliga bruna eller grna gonen och den ibland ljusa hyn av ainoerna leder dock tankarna t nordiska slktskap, och t en ytterst stlig expansion av proto-nordiska folk under en mycket tidig period. Ainoernas skallform r extremt dolikocefal, medan de breda kindbenen antyder en mongolisk korsning, som hos eskimerna. Ainoerna, likt mnga andra sm, mystiska folk, r troligen blott en kvarleva av en av de mnga

tidiga raserna som i snabb takt gr mot ett frsvinnande. Mnniskans indelning i arter r mycket lderdomlig, och de huvudsakliga raserna p jorden r blott de framgngsrika verlevarna av denna lnga kamp. Mnga arter, underarter och raser har frsvunnit fullstndigt, med undantag fr tergende karaktrsdrag som vi finner i de strre raserna. Det enda nordiska folket i Mindre Asien var, s vitt vi vet, frygierna som kom ver Hellesponten omkring 1400 f.Kr. som en del av samma folkfrflyttning som frde achaierna till Grekland; kimmerierna som kom lngs samma rutt och ven genom Kaukasus omkring 650 f.Kr. och n senare, 270 f.Kr., gallerna som, kommande frn norra Italien genom Thrakien, korsade Hellesponten och grundade Galatien. S lngt som vr nuvarande information nr kvarstr f eller inga spr av dessa invasioner i de existerande befolkningarna i Anatolien. Persernas spridningar och frariskandet av deras rike, och ervringarna av de nordiska folken ster och sder om Aralsjn, kommer att avhandlas i samband med spridningen av de ariska sprken.

De Rasliga Anlagen
SDANA r de tre raserna, den alpina, medelhavsrasen och den nordiska, som ingr i sammansttningen av de europeiska befolkningarna av idag, och i olika kombinationer omfattar den stora massan av vita mnniskor ver hela vrlden. Dessa raser skiljer sig intellektuellt och moraliskt just som de gr fysiskt. Moraliska, intellektuella och andliga srdrag r lika ihllande som fysiska karaktrsdrag, och r verfrda ofrndrade frn generation till generation. D vi betraktar kraniumets olika beskaffenheter mste vi komma ihg att storleken och formen p huvudet, medan de r utvisande rrande oberoende hrstamning, inte r nra beslktade med hjrnkapacitet. Aristoteles var av medelhavsras och hade en liten, lng skalle, medan Humboldt hade en stor och karaktristisk nordisk skalle, men lika dolikocefal. Sokrates och Diogenes var tydligen rtt s icke-grekiska och representerar kvarlevor av ngon tidig ras, mjligen av den paleolitiska mnniskan. Deras livshistorier visar klart och tydligt att de, bda tv, till viss del var sedda p som frmlingar av sina landsmn, p samma vis som judarna klart och tydligt sg p Kristus, p ngot oklara grunder, som ickejudisk. Sjlsligt andliga och moraliska drag r nra associerade med de fysiska skillnaderna mellan de olika europeiska raserna, ven om dessa andliga srdrag, likt de somatologiska karaktrsdragen, mnga gnger har gtt frlorade. Nog terstr dock fr att visa att specifika raser har srskilda anlag fr srskilda sysslor. Den alpina rasen r alltid och verallt en ras av bondefolk, en jordbrukande och aldrig maritim ras. Faktiskt s strcker den sig endast till saltvatten vid Adriatiska havets nordligaste avsnitt. Kust och sjfararbefolkningarna i norra Europa r verallt nordiska, s lngt som till Spaniens kuster, och bland europerna r denna ras verlgset passande fr maritima sysslor.

De nordiska folken r, ver hela vrlden, en ras av soldater, sjmn, ventyrare och upptckare, men framfrallt av regenter, organisatrer och aristokrater i skarp kontrast till den i all vsentlighet bondelika karaktren av de alpina folken. Hvlighet och ridderlighet, och deras n verlevande men vldans frsvagade motsvarigheter, r sregna nordiska drag, och feodalism, skillnader i klass och respekten fr rasens betydelse bland europer gr fr det mesta att spra till de norra regionerna. De andliga karaktrsdragen av medelhavsrasen r vl knda, och denna ras, medan underlgsen bde den nordiska och den alpina i fysisk styrka, r troligtvis verlgsen bda, med all skerhet de alpina folken, i intellektuella frdigheter. Inom konstens omrde r dess verlgsenhet gentemot bda de andra europeiska raserna oomtvistlig. Innan vi lmnar detta intressanta mne, verensstmmelsen mellan de andliga och moraliska dragen och de fysiska karaktrsdragen, br vi notera att de hr inflytandena r s djupt rotade i det vardagliga medvetandet att den genomsnittlige romanfrfattaren eller pjsfrfattaren inte skulle missta sig med att gra sin hjlte till en lng, blond, hederlig och ngot enfaldig ungdom, eller sin skurk till en liten, mrk och exceptionellt intelligent individ av vriden moralisk karaktr. Gudarna p Olympen var nstintill alla beskrivna som blonda, och det skulle vara svrt att frestlla sig en grekisk konstnr mla en brunhrig Venus [41]. I kyrkobilderna idag r alla nglar blonda, medan invnarna av de undre regionerna frslsar sig i djupa bruna drag. De lderdomligaste gobelngerna visar en blond adelsman p hstryggen och en mrkhrig man som hller i betseln, och i skildrandet av korsfstelsen tvekar ingen konstnr att framstlla de tv skurkarna som brunhriga i motsats till den blonde Sotern [42]. Detta senare r ngonting mer n en konvention, d de kvasi-autentiska traditionerna som vi har av vr Gud antyder hans nordiska, troligen grekiska, fysiska och moraliska srdrag. Dessa och andra liknande traditioner visar tydligt p relationen raserna emellan under antiken, medeltiden och nu i vra dagar. Hur mycket de kommer modifieras av demokratiska institutioner och majoritetens styre kvarstr att se.

Krigen under de senaste tvtusen ren i Europa har nstintill uteslutande varit krig mellan de olika nationerna av denna ras, eller mellan de styrande av nordiskt blod. Frn en raslig synvinkel r den nuvarande europeiska konflikten i all vsentlighet ett inbrdeskrig, och s gott som alla officerare och en stor andel av mnniskorna p bda sidor r medlemmar av denna ras. Det r samma gamla historia av msesidig slakt och msesidig frstrelse mellan nordiska folk, p samma vis som den nordiska adeln i Renssansens Italien ter sig ha varit besatta av en blodmani att dda varandra. Det r den nutida varianten av de gamla brsrkarnas blodsvall, och r klasssjlvmord av gigantiska proportioner. Det r svrt att sga p vilken sida det finns ett vervgande av nordiskt blod d Flandern och norra Frankrike r mer teutoniskt n sdra Tyskland, och ryggraden av armtrupperna som England skickat ut i strid, tillsammans med de av hennes kolonier, r nstintill rent nordiska, medan en stor andel av de ryska armstyrkorna r av samma ras. Frfattaren har i det hr avsnittet noga avhllit sig frn anvndandet av orden "teutonisk" och "germanisk", med undantag fr deras mest begrnsade bemrkelser, d benmningarna fr nuvarande r anvnda i ett endemiskt och inte i ett rasligt avseende, fr att visa p befolkningarna av de centrala rikena. Ett sdant bredare anvndande skulle inbegripa miljoner som r helt och hllet icke-teutoniska, och samtidigt utesluta miljoner av rent teutoniskt blod som befinner sig utanfr de politiska grnserna av sterrike-Tyskland.

Arierna
D vi har visat p existensen i Europa av tre underarter av skilda ursprung och en enda vervgande typ av sprk kallad den ariska eller den syntetiska gruppen, kvarstr det att underska till vilken av de tre raserna som ran kan tillskrivas att ha uppfunnit, utarbetat och introducerat denna allra hgst utvecklade form av mnskligt sprk, och vra utredningar kommer att visa att fakta otvivelaktigt pekar gentemot ett ursprungligt enande mellan den nordiska, eller snarare den protonordiska, rasen och det proto-ariska sprket eller det renodlade, lderdomliga ariska modersmlet. Av de tre aspiranterna p ran att vara den ursprungliga skaparen av den hgsta formen av syntetiskt sprk, knd som den ariska sprkgruppen, kan vi med ens avfrda medelhavsrasen. Medlemmarna av denna ras vid Medelhavets sydkuster, berberna och egypterna, talar nu, och har alltid talat, icke-ariska tungoml. Ocks i Asien talar flertalet folk av denna ras icke-ariska tungoml. Vi vet ocks att de ursprungliga pelasgernas sprk inte var ariskt, att kvarlevor av fr-ariska sprk framhrdade p Kreta framtill omkring 500 f.Kr., och att det helleniska sprket var introducerat till de egeiska lnderna norrifrn. I Italien var liguriska och etruskiska i norr, och messapiska i sder, icke-ariska sprk; och den lderdomliga formen av latinskt sprk i skepnaden av umbriska och oskiska kom genom Alperna frn lnderna dr bortom. Till Spanien var det keltiberiska sprket introducerat norrifrn omkring 600 f.Kr., men med s svag kraft bakom sig att det var ofrmget att helt och hllet erstta det icke-ariska sprket av ursprungsbefolkningen, vilket str sig n i vra dagar som baskiska. I Britannien var ariskt sprk introducerat omkring 800 f.Kr. och i Frankrike ngot tidigare. I centrala och norra Europa hvdar sig inga bestmda spr av icke-ariska sprk som en gng i tiden talats dr, frutom bland lapparna och i omrdet kring Finska Viken dr de icke-ariska finska sprken idag talas av finlndarna och esterna.

Vi knner sledes till den ungefrliga tidsperioden fr introduceringen av ariska sprk till vstra och sdra Europa, och att de kom in genom den nordiska rasen. P den sdra kusten av inlandshavet, inbegripande Egypten, talade befolkningen under forntiden, och talar fortfarande, icke-ariska sprk; och i Spanien och i de angrnsande delarna av Frankrike fortstter nstan en halv miljon mnniskor tala ett agglutinerande sprk kallat baskiska eller euskara. I skallform verensstmmer dessa basker nra med de arisktalande befolkningarna runt om dem, varande dolikocefala i Spanien och brakycefala i Frankrike. I fallet med bde de lngskalliga och de rundskalliga baskerna r den nedre delen av ansiktet lngt och smalt med en sregen och spetsig haka. Med andra ord visar deras ansikten vissa sekundra rasliga karaktrsdrag som genom urval har blivit tvingade upp ett folk som till en brjan utgjordes av tv raser av oberoende ursprung, men som sedan lnge varit isolerade p grund av de sprkrelaterade begrnsningarna. Frutom det baskiska sprket finns det i vstra Europa f kvarlevor av fr-ariska sprk, och dessa str i huvudsak att finna i ortsnamn och i ngra f obskyra ord. Kvarlevor av icke-ariska sprk frekommer hr och dr alltigenom det europeiska Ryssland, men flertalet av dem kan spras till historiska invasioner. Innan vi nr huvudgruppen av de Ural-altaiska sprken i stra Ryssland kan endast esterna och finlndarna, med befryndade men sm grupper av liver och tjuder, gra ansprk p ran att frdatera det ariska sprket inom moskovitens territorium, men den fysiska typen av alla dessa stammar r tydligt nordisk. I det hr sammanhanget kan lapparna och beslktade grupper i det yttersta norr utelmnas. Problemet med finlndarna r ett svrt sdant. Finlands kust r, frsts, rent svensk, men den stora massan av befolkningen i inlandet r brakycefal, men annars genomgende nordisk till sin typ. Det frefaller som om de alpina inslagen i det hr fallet var de mer lderdomliga. Mest betydande av alla icke-ariska sprk i Europa r magyariskan i Ungern, men den vet vi var introducerad ster ifrn under slutet av det nionde rhundradet.

P Balkan har turkarnas sprk aldrig varit vernakulrt som det r i Mindre Asien. I Europa talades det endast av soldaterna och de civila verhetspersonerna, och av mycket glesa kolonier av turkiska bosttare. Turkarnas mani efter vita kvinnor, som r sagd att ha varit ett av motiven som ledde till ervringen av det Bysantinska riket, har omedvetet resulterat i utplnandet av den mongoliska typen hos de ursprungliga asiatiska angriparna. Ihllande rasblandning med cirkassiska och georgiska kvinnor, liksom med slavar av varje ras i Mindre Asien eller i Europa med vilka de kom i kontakt, har gjort den europeiska turken av idag omjlig att srskilja frn sina kristna grannar i de fysiska karaktrsdragen. Turkarna av seldjukiskt och osmanskt ursprung var aldrig i flertal och sultanens armer var och r i stor omfattning utgjorda av islamiserade anatoler och europer. Ocks i Persien och Indien var de ariska sprken introducerade norr ifrn under knda tidsperioder, s i synen av alla dessa omstndigheter kan inte medelhavsrasen gra ansprk p ran att vare sig ha uppfunnit eller spridit de syntetiska sprken. Det huvudsakliga yrkandet av den alpina rasen i Centraleuropa och vstra Asien rrande uppfinnandet av den proto-ariska formen av sprk, och introducerandet av den till Europa, vilar upp omstndigheten att s gott som alla medlemmar av denna ras i Europa talar vl utvecklade former av ariska sprk, i huvudsak i form av slaviska. Denna omstndighet i sig behver inte ha mer betydelse n omstndigheten att medelhavsrasen i Spanien, Italien och Frankrike talar romanska sprk, men det r icke desto mindre ett argument av viss betydelse. Utanfr Europa talar armenierna och andra armenoida brakycefala folk i Mindre Asien och de iranska hglnderna, alla av alpin ras, tillsammans med ngra f isolerade stammar i Kaukasus, ariska sprk, och dessa folk r belgna p huvudvgen lngs vilken kunskapen om metaller och andra kulturella utvecklingsskeenden kom in i Europa. Om det ariska sprket var uppfunnet och utvecklat av detta armenoida alpina folk torde vi vara lagda att anta att de introducerade detsamma tillsammans med bronskulturen till Europa omkring 3000 f.Kr. och lrde ut

till de nordiska blonda folken bde deras sprk och deras metallkultur. Det finns dock i vstra Asien flertalet alpina folk som inte talar ariska sprk och nd r av alpin typ, s som turkmenerna, och i Mindre Asien r ocks de s kallade turkarna, i stort sett, ett islamiserat alpint folk av den armenoida underarten som talar turkiska. Det finns inget spr av ariskt sprk sder om Kaukasus frrn efter 1700 f.Kr., och det hettitiska sprket som talades fre den dateringen i centrala och stra Mindre Asien var, ven om det nnu inte r helt och hllet dechiffrerat, s vitt vi nu vet icke-ariskt. Hettiterna sjlva var troligtvis fregngare till de nu levande armenierna. Vi r alltigenom bekanta med sprken i alla de mesopotamiska lnderna och vi vet att sprket i Akkad och Sumer, i Susa och Medien, var agglutinerande och att sprken i Assyrien och i Palestina var semitiska. Kassiternas sprk var ariskt och sprket av det kortlivade mitanniska imperiet vid bergsutlparna sder om Armenien r det enda av den karaktren som det kan frekomma en viss tvekan om, men med strsta sannolikhet var det ariskt. Dr r fljaktligen mycket bestridande bevisning mot frekomsten av ariska sprk i denna del av vrlden tidigare n dess knda introducering av nordiska folk. Om den sista stora utbredningen till Europa frn Asien av den alpina rasen frde med sig det ariska modersmlet, liksom kunskapen om metaller, mste vi anta att alla medlemmar av den nordiska rasen drp antog syntetiskt sprk frn de alpina folken. Vi vet att dessa alpina folk ndde Britannien omkring 1800 f.Kr., och troligtvis tidigare hade besuttit stora delar av Gallien, s om dessa folk ska tillskrivas introduceringen av de syntetiska sprken till vstra Europa r det svrt att frst varfr vi inte har ngra knda spr av ngon form av ariskt sprk i Centraleuropa eller vster om Rhen fre 1000 f.Kr., medan vi har en del, ven om marginella, spr av icke-ariska sprk. Ens om vi antar att de alpina folken faktiskt introducerade detta syntetiska sprk till de dolikocefala folken vid stersjomrdet, tillsammans med konsten att framstlla metaller, r vi avtvingade att tro att de nordiska folken, utrustade med detta syntetiska sprk och med vapen av brons, inledande sina fantastiska utbredningsbanor ett helt

rtusende efter den alpina ervringen, frst attackerade och ervrade sina alpina lromstare och sedan vllde ner norr ifrn i successiva vgor till medelhavsrasens verksamhetsomrde, passerade under vgen genom brakycefala lnder och infrlivade i sig varierande andelar alpint blod. Det kan sgas till frdel fr detta ansprk av den alpina rasen att vara de ursprungliga uppfinnarna av det syntetiska sprket att sprk alltid r ett mtt p kultur, och de hgre civilisationsformerna r mycket hmmade av sprkbegrnsningar lagda genom de inte lika hgt utvecklade sprken, nmligen de monosyllabiska och de agglutinerande, som inbegriper s gott som alla icke-ariska sprk i vrlden. Det ter sig inte troligt att barbarer, av hur fin fysisk typ de n m vara och hur vlfrsedda de n r med intellektuell och moralisk utvecklingspotential, vistandes som jgare i det grdaskiga och torftiga norr lngs med kanten av de frsvinnande isarna och som nomadiska herdar p de ryska grsmarkerna, skulle kunna ha utvecklat en mer komplicerad och hgre form av artikulerande sprk n invnarna i sydvstra Asien, som flera tusen r tidigare var hgt civiliserade och r knda fr att ha uppfunnit konsterna rrande jordbruk, bearbetning av metaller och domesticerandet av djur, liksom rrande skriftkonst och krukmakeri. Icke desto mindre ter sig s vara fallet. Fr att sammanfatta s visar en studie av medelhavsrasen att den, s lngt frn att vara rent europeisk, r lika mycket afrikansk och asiatisk, och vid den begrnsade kustremsan i sdra Persien, i Indien och n lngre sterut frsvinner de sista inslagen av denna ras gradvis in i de negroida folken genom frlngd rasblandning, och en liknande studie av ursprunget och spridningen av den alpina typen visar tydligt p det grundlggande asiatiska ursprunget av denna typ, och att den vid dess stligaste grnsomrden i Centralasien gr in i den rundskalliga mongolen.

De ariska sprkens ursprung

GENOM elimineringsprocessen frelagd i de fregende kapitlen r vi tvingade att anse att den starkaste aspiranten p ran att vara rasen av de ursprungliga arierna r den lnge, blonde nordmannen. En studie av de olika sprken av den ariska gruppen yttrar en ytterlig mngfald som bst kan frklaras genom hypotesen att de existerande sprken idag r talade av folk upp vilka ariska sprk har blivit ptvingade utifrn. Denna teori verensstmmer till punkt och pricka med den knda historiska omstndigheten att de ariska sprken, under tminstone de senaste tre eller fyratusen ren, ter och ter har blivit ptvingade av nordiska folk upp befolkningar av alpint och medelhavsrasligt blod. Inom det nuvarande spridningsomrdet av den nordiska rasen, och i den verkliga mitten av ett typiskt isolerat omrde, finner vi den mest renodlade medlemmen av den ariska gruppen, nmligen lettiskan, eller ldre litauiskan, belgen vid Rigabukten, och nstintill proto-arisk i sin karaktr. Nra till hands lg den nra beslktade prusiskan eller ostpreussiskan, just nyligen utdd. Dessa lderdomliga sprk str relativt nra sanskrit och r belgna i reell kontakt med de icke-ariska sprken av esterna och finlndarna. De icke-ariska sprken i stra Ryssland r ugriska, ett slags sprk som strcker sig lngt in i Asien och som ensamt av alla agglutinerande tungoml inbegriper inslag som frenar det med syntetiskt sprk, och som fljaktligen r dunkelt flyktig till sin karaktr. Med andra ord kan, enligt tskilliga filologer, en primitiv form av ugriska ha givit upphov till den proto-ariska stamfadern av de existerande syntetiska sprken. Denna hypotes, om upprtthllen av vidare underskningar, kommer att tillhandahlla ytterligare belgg fr att platsen fr utvecklandet av de ariska sprken, och av den nordiska typen, var i stra Europa, och i en region som str nra i kontakt med de mest lderdomliga syntetiska sprken och det mest nrliggande beslktade icke-ariska sprket, den agglutinerande ugriskan.

Det ariska tungomlet var introducerat till Grekland genom achaierna omkring 1400 f.Kr., och senare, omkring 1100 f.Kr., genom de verkliga hellenerna, som frde med sig antika dialekter som doriskan, joniskan och aeoliskan. Dessa ariska sprk ersatte deras icke-ariska fregngare, pelasgiskan. Frn sprket av dessa tidiga angripare kom illyriskan, thrakiskan, albanskan, den antika grekiskan och den frdrvade moderna grekiskan, en avkomling av den joniska dialekten. Ariskt sprk var introducerat bland de icke-ariska etruskerna p Apenninska halvn genom umbrerna och oskerna omkring 1100 f.Kr. Dessa sprk var till sist ersatta av latin, en sidogren av dessa tidiga ariska tungoml i norra Italien som senare spred sig till de yttersta grnsomrdena av Romarriket. Dess arvtagare idag r de romanska tungomlen talade inom de gamla imperiska grnserna, portugisiskan i vst, kastilianskan, katalanskan, provensalskan, franskan, vallonernas langue d'ol, liguriskan, rtoromanskan, ladinskan, friuliskan, tuskiskan, kalabriskan och rumnskan. Problemet med existensen av ett sprk, det rumnska, i de stra Karpaterna, avskuret av slaviska och ungerska sprk frn de nrmaste romanska sprken, men icke desto mindre tydligt hrstammande frn latin, framhller svra bryderier. Rumnerna sjlva hvdar tv frhllanden; det frsta, som vi tvivelsutan kan bortse frn, r en obruten lingvistisk hrstamning frn en grupp av ariska sprk som befolkade hela detta omrde av Europa, frn vilken latinet hrrr, och frn vilken albanskan ocks r en kvarleva. Rumnernas mer realistiska yrkande r emellertid det rrande sprklig och raslig hrstamning frn de militra kolonisatrerna utplacerade av Kejsare Trajanus p den stora dakiska sltten. Detta r mjligt vad anbelangar sprket, men det finns ngra tunga invndningar mot det. Vi har ingenting som styrker, och mycket som gr emot, frekomsten av rumnskt sprk norr om Donau i nra tusen r efter det att Rom vergav denna avlgsna region. Dakien var en av de sista provinserna som var

befolkade av Rom, och var den frsta frn vilken legionerna drogs tillbaka upp upplsandet av riket. Vidare utgr de norra Karpaterna, dit rumnerna hvdar att de tagit sin tillflykt under de barbariska invasionerna, en del av det slaviska hemlandet och det var i dessa samma berg, och i de rusinska omrdena i stra Galizien, som de slaviska sprken utvecklades, troligtvis genom sarmaterna och venethi, och frn vilka de spreds i alla riktningar under rhundradena som fljer direkt p Roms fall. S det r nstintill omjligt att tillskriva verlevandet av ett grnssamhlle av romaniserade infdda, stationerade inte endast i vgen fr de stora invasionerna av Europa, ster ifrn, utan ocks p sjlvaste platsen dr de slaviska sprken under den hr tiden var under utveckling. Det rumnska sprket besitter ett stort omrde utanfr det nuvarande rumnska kungadmet, i ryska Bessarabien, sterrikiska Bukovina och framfrallt i ungerska Transsylvanien, som alla var en del av det gamla Dakien, och som nu r att "rddas" av rumnerna. Detta lingvistiska problem r vidare invecklat genom existensen vid Pindosbergen i Thessalien av en ytterligare strre grupp av vlacher som talar rumnska. Hur detta senare samhlle ocks har kunnat verleva frn romerska tider framtill idag, orrt endera av det grekiska sprket av det Bysantinska riket eller av den turkiska ervringen, r ett annat svrlst problem. Lsningen p dessa frgor erhller ingen hjlp frn antropologin d dessa rumnsktalande befolkningar, bde vid Donau och i Pindosbergen, p intet vis skiljer sig fysiskt frn ngra av sina omgivande grannar. Genom vilken kanal de n erhll sitt latinska sprk kan dagens rumner inte gra ngot berttigat ansprk p hrstamning, ens i ett mycket avlgset hnseende, frn de sanna romarna. De frsta ariska sprken knda i vstra Europa var den keltiska gruppen som frst frekommer vster om Rhen omkring 1000 f.Kr. Det har endast gtt att finna ngra f vaga spr av fr-ariskt sprk p de brittiska arna, detta varande i huvudsak i ortsnamn. I Britannien var keltiskt sprk introducerat i tv successiva vgor, frst av de gaeliska kelterna, eller "Q-kelterna, som tydligtvis frekom omkring 800 f.Kr., och denna sprkform existerar till denna dag som iriska p vstra Irland, som manxiska p Isle of Man och som gliska p de skotska hglnderna.

De gaeliska kelterna hrstammade frn en bronskultur. D de ndde Britannien mste de dr ha funnit en befolkning vervgande av medelhavstyp med talrika kvarlevor av n tidigare raser av Paleolitikum, och ocks vissa rundskalliga alpina folk av de runda gravkullarna, som sedan dess har frsvunnit bort frn den befintliga befolkningen. D nsta invasion, den kymriska, frekom hade de gaeliska kelterna blivit vldans absorberade av dessa underliggande medelhavsrasliga ursprungsfolk som hade antagit den goideliska formen av keltiskt sprk, just som gallerna p kontinenten hade blandat sig med infdda alpina och medelhavsrasliga folk genom att tvinga p de ervrade sitt eget sprk. Faktiskt s var de gaeliska kelterna och gallerna, i Britannien, Gallien och Spanien, i huvudsak en styrande militr klass medan den stora massan av befolkningen kvarstod som ofrndrad, ven om ariefierad till sitt sprk. De britonska eller kymriska stammarna, eller "P-kelterna, fljde omkring femhundra r senare, drivande de gaeliska kelterna vsterut genom Tyskland, Gallien och Britannien, vilket r visat genom spridningen av ortsnamn, och denna befolkningsrrelse pgick fortfarande d Caesar korsade engelska kanalen. Den britonska gruppen gav upphov till den samtida korniskan, utdd inom ett rhundrade, kymriskan i Wales och bretonskan i Bretagne. I Centraleuropa finner vi spr av dessa samma tv former av keltiskt sprk, med den goideliska som verallt den ldre och den kymriska som den mer sentida. D de tv keltisktalande raserna rkade i konflikt i Britannien hade deras ursprungliga frhllande till varandra blivit hgst otydligt genom korsandet av de gaeliska kelterna med den underliggande mrka medelhavsrasen av neolitisk kultur, och av korsandet av belgierna med teutoner. Resultatet av allt detta var att britonerna inte gjorde ngon skillnad p de ljushriga gaeliska kelterna och de brunhriga men frkeltiskade medelhavsfolken, d de alla talade goideliska tungoml. P samma stt fann de teutoniska stammarna, d de kom till Britannien, folk som alla talade keltiska i ngon form, antingen goideliska eller kymriska, och kallade dem alla p en gng fr walesare (frmlingar). Dessa walesare var vervgande av medelhavstyp med viss uppblandning med ett

blont goideliskt inslag och ett mycket eftertryckligare blont inslag av kymriskt ursprung, och dessa samma inslag existerar idag i England. Medelhavsrasen r ltt att urskilja, men de fysiska typerna som hrstammar frn de goideliska och britonska motsvarigheterna r sammanfrda och frlorade i de senare versvmningarna av rent nordiskt blod, angliskt, saxiskt, danskt, norskt och normandiskt. I denna primitiva, mrka befolkning, med successiva lager av blonda nordiska folk tvingade upp sig, var och ett av dem mera rent nordisk, ligger hemligheten och lsningen bakom antropologin p de brittiska arna. Detta iberiska underskikt var i stnd att i stor utstrckning uppta de tidigare keltisktalande ervrarna, bde gaeliska kelter och britoner, men det r endast i brjan av att p allvar hota de teutoniska nordiska folken, och att ter hvda dess lderdomliga bruna karaktrsdrag efter tretusen r av en nedtgende trend. I nordvstra Skottland finns det ett gaelisktalande omrde dr alla ortsnamn r skandinaviska och de fysiska typerna rent nordiska. Detta r den enda platsen p de brittiska arna dr keltiskt sprk har terervrat ett omrde frn de teutoniska sprken, och det var platsen fr en av de tidigaste ervringarna av de nordiska vikingarna, troligen under de tidigare rhundradena av vr tidslder. I Caithness i norra Skottland, liksom p ngra isolerade platser p den irlndska kusten, stod sig sprket av dessa samma nordiska sjrvare framtill inom ett rhundrade frn nu. Under det femte rhundradet av vr tidslder och efter uppbrytandet av romerskt styre i Britannien var dr mycket raslig oro, och en tervg av gaeliska kelter kom frn Irland och antingen introducerade eller frstrkte det gaeliska sprket p hglnderna. Senare var det goideliska sprket gradvis drivet norr och vsterut av lglndernas ptrngande engelska, och var till sist tvingat ver detta ursprungligen nordisk-talande omrde. Vi har p annat hll i Europa bevis p liknande skiftningar i sprk utan medfljande frndringar i befolkningens blod. Frutom p de brittiska arna och i Bretagne har de keltiska sprken inte lmnat ngra nutida ttlingar, utan har verallt blivit ersatta av sprk av nylatinskt eller teutoniskt ursprung. Utanfr Bretagne r en av de mer senkomna, om inte en av de allra sista, upplysningarna om keltiskt sprk i Gallien det historiska utltandet att "keltiska" stammar, liksom

"armoriker, deltog i Chlons i den stora segern r 451 e.Kr. ver Attila, hunnen, och hans union av underkuvade nationer. P kontinenten r de enda nu levande befolkningarna av keltiskt sprk de primitiva invnarna i centrala Bretagne, en befolkning knd fr sin religisa fanatism och fr andra karaktrsdrag knnetecknande ett underutvecklat folk. Detta keltiska sprk r sagt att ha blivit introducerat under de tidigare rhundradena av vr tidslder av britoner som flydde frn saxarna. Dessa flyende folk, om dr nu var ngra sdana, mste ha varit dolikocefala av antingen medelhavsras eller nordisk ras, eller bda. Vi ombedes av denna historia att tro att kraniumets form av dessa britoner var frlorat men att deras sprk var antaget av den alpina befolkningen i Armorika. Det r mycket mera troligt att de kymrisktalande alpina folken i Bretagne i denna isolerade hrna av Frankrike blott har kvarhllit en form av keltiskt sprk som var frhrskande alltigenom norra Gallien och Britannien fre det att dessa provinser var ervrade av Rom och fll under inflytandet av latinet. Caesar ppekade att det var en liten skillnad p sprken av belgierna i norra Gallien och i Britannien. I bda fallen var sprket kymriskt. Lngt efter ervrandet av Gallien av goterna och frankerna var teutoniskt sprk vervgande bland de styrande klasserna, och vid tiden d det dukade under fr det latinska sprket av de romaniserade infdda folken hade de gamla keltiska sprken blivit helt och hllet bortglmda utanfr Bretagne. Ett exempel p en liknande frndring i sprket gr att finna i Normandiet dr landet ursprungligen var befolkat av de nordiska belgierna, som talade ett kymriskt sprk innan det sprket var ersatt av latin. Denna kust hrjades omkring 300 eller 400 e.Kr. av saxiska folk som uppfrde bosttningar lngs bda sidorna av Engelska kanalen och Bretagnes kuster, som senare var knda som Litus Saxonicum [43]. Deras framfart kan bst spras genom ortsnamn, d vra historiska dokumenteringar av dessa rder r sparsamma. Normanderna kom till Normandiet r 911 e.Kr. De var danska hedniska barbarer som talade ett teutoniskt sprk. Religionen, kulturen och sprket av de ldre romaniserade befolkningarna utfrde ett smrre mirakel i

omformandet av allt utom ras under ett enda kort rhundrade. S snabb var frndringen att ttlingarna av samma normander, 155 r senare, kom till England som kristna fransmn, bevpnade med all kultur frn sin period. Frndringen var frbluffande, men blodet av den normandiska rasen kvarstod ofrndrat och kom till England som en rent nordisk typ.

Det ariska sprket i Asien

I den egeiska regionen och sder om Kaukasus frekommer de nordiska folken efter 1100 f.Kr., men det frekom otvivelaktigt invasioner och rder norr ifrn i flera rhundraden innan vra frsta dokumenterade konstateranden. Dessa tidiga folkfrflyttningar var troligen inte av tillrcklig kraft fr att modifiera blodet av de ursprungliga raserna eller fr att erstta de ariska sprken med de lderdomliga medelhavsrasliga och asiatiska tungomlen. Dessa mnniskor frn norr kom frn Rysslands grssltter i successiva vgor, och bland de frsta som vi har en ngorlunda verskdlig kunskap om r achaierna och frygierna. Ariska angripare r omnmnda i de dunkla krnikorna av de mesopotamiska rikena omkring 1700 f.Kr., som kassiter, och senare som mitanni. Ariska namn p fngar tillfngatagna bortom bergen i norr, och p ariska gudar framfr vilka man svor eden, r dokumenterade omkring 1400 f.Kr., men en av de frsta definitiva redogrelserna rrande nordiska folk sder om Kaukasus beskriver nrvaron av nordiska perser vid Urmiasjn omkring 900 f.Kr. Det frekom mnga pltsliga angrepp frn den tiden och framt, kimmerierna tgade ver Kaukasus s tidigt som 680 f.Kr., och verskred kort drefter hela Mindre Asien. Den stliga utbredningen av de ryska stpperna norr om Aralsjn i Turkestan, s lngt som till Pamirs utlpare, var befolkad av sakafolket eller massageterna, som ocks var nordiska och beslktade med kimmerierna och perserna. I flera rhundraden drev grupper av nordiska folk som nomadiska herdar ver Kaukasus och in i det mediska riket, introducerandes p om p det ariska sprket som senare utvecklades till fornpersiska.

538 f.Kr. hade dessa perser blivit tillrckligt talrika fr att omkullkasta sina hrskare, och under ledarskapet av den store Kyros organiserade de det persiska riket, en av de mer varaktiga av de orientaliska rikena. Grunden av befolkningen av det persiska riket vilade p de rundskalliga mederna som tillhrde den armenoida underavdelningen av de alpina folken. Under ledarskapet av magerna och deras prsterliga stndsklass revolterade dessa meder om och om igen mot sina nordiska hrskare innan de tv folken smlte samman. Frn 525 till 485 f.Kr., under Dareios I regim, vars skulpterade avbildningar visar en man av rent nordisk typ, hade de lnga, blonda perserna blivit nstintill uteslutande en klass av stor hrskaradel och hade lagt undan ansprkslsheten av deras herdar till frfder. Deras sprk tillhrde den stra eller iranska avdelningen av ariska sprk och var knt som fornpersiska, som fortsatte att talas framtill det fjrde rhundradet fre vr tidslder. Frn den hrstammade pehlevi, eller parthiskan, och den nutida persiskan. Den stora boken av de gamla perserna, Avesta, som var skriven p zoroastristiska, ocks ett iranskt sprk, gr inte tillbaka till Dareios I styre och var omgestaltad efter vr tidslder, men Dareios I fornpersiska var nra beslktad med Baktriens zoroastristiska och med Hindustans sanskrit. Frn zoroastristiska, ocks kallat mediska, stammar ghalcha, baluchiska, kurdiska och andra tungoml. De dolikocefala arisktalande persernas hemfrande av imperisk makt hade till stor del sin grund i genialiteten av dess ledare, men deras frariskande av vstra Asien r ett av de mer hpnadsvckande skeendena i historien. Hela regionen blev helt och hllet omvandlad vad angick de ervrades accepterande av sprket och religionen av perserna, men blodet av den nordiska rasen spddes snabbt ut och frsvann ngra f rhundraden senare frn historien. Vid tiden fr de stora krigen mot Grekland var det rena persiska blodet fortfarande intakt och under kontroll, och i litteraturen frn denna tid finns lite som visar p ngon rasantagonism mellan de grekiska och de persiska ledarna, ven om deras motstridiga kulturer stod i skarp kontrast till varandra. Under Alexander den Stores tid var det rena persiska blodet till synes begrnsat till adeln, och Alexander hade fr avsikt att hellenesera perserna och sl samman sina greker med dem. Mngden av

rent makedonskt blod var inte nog fr att terfrstrka den nordiska persiska rasen, och det kvarstende resultatet var den allomfattande frlusten av den grekiska hrstamningen. Frgan r huruvida armenierna i Mindre Asien erhll sitt ariska sprk frn denna invasion av de nordiska perserna, eller om de erhll det tidigare frn frygierna, och vsterifrn. Dessa frygier tog sig in i Mindre Asien genom Dardanellerna och splittrade det hettitiska riket. Deras sprk var ariskt och troligen beslktat med thrakiskan. Till frdel fr teorin rrande introducerandet av det armeniska sprket genom frygierna vsterifrn, snarare n genom perserna sterifrn, str den hgst betydande omstndigheten att grundstrukturen av det sprket visar att dess slktskap ligger mer t den vstra, snarare n t den stra, ariska sprkgruppen, och ven detta trots ett mycket stort persiskt vokabulr. Armenierna sjlva, likt alla andra invnare p platerna och p hglnderna s lngt sterut som till Hindukushbergen, medan av ariskt sprk, r av den armenoida underavdelningen, i skarp kontrast till de vervgande typerna sder om bergen i Persien, Afghanistan och Hindustan som alla r dolikocefala och av medelhavsrasligt frndskap, men yppar p det hela taget spr av en blandning med n mer lderdomliga raser av negroida ursprung, framfrallt i Indien. Vi kommer nu till den sista och stligaste utstrckningen av ariska sprk i Asien. Som nmnts ovan strcker sig grsmarkerna och stpperna i Ryssland norr om Kaukasusbergen och Kaspiska Havet till det gamla Baktrien, nuvarande Turkestan. Hela detta land var besuttet av det nordiska sakafolket och de nra beslktade massageterna. Under ett mycket tidigt stadium, troligen omkring brjan av det andra rtusendet f.Kr., eller mjligen n tidigare, korsade de frsta nordiska folken de afghanska passagerna, tog sig ut p Indiens sltter, och uppfrde ett rike i Punjab, "de fem flodernas land, frande med sig ariskt sprk till en befolkning troligtvis av medelhavstyp och idag representerad av draviderna. Det nordiska sakafolket anlnde senare till Indien och introducerade Vedaskrifterna [44], religisa poem, som frst var verfrda muntligen och som var reducerade till skriven form p ldre sanskrit av brahminerna vid den relativt sena dateringen 300 e.Kr. Frn denna klassiska sanskrit stammar alla nutida ariska sprk i Hindustan, liksom singalesiska p Ceylon och de huvudsakliga sprkvarianterna av Assam.

Det finns mycket delade sikter i frgan om tiden fr den frsta ankomsten av de hr arisktalande stammarna till Punjab, och enigheten av dessa yttranden pekar mot en period mellan 1600 och 1700 f.Kr. eller till och med ngot tidigare. Emellertid torde det mycket nra slktskapet mellan sanskrit och fornpersiskan av Dareios I, och vidare avestiskan, starkt antyda att den slutgiltiga introduceringen av ariska sprk i formen av sanskrit frekom lngt senare. Om nra slktskap mellan sprk tyder p verensstmmelse i tid s skulle sakafolkets intrde i Indien frefalla att ha varit nstintill sammanfallande med korsandet av Kaukasus av de nordiska kimmerierna och deras persiska efterfljare. Frhllandet mellan avestiskans och sanskrits Veda r s nra som det mellan hgtyska och lgtyska, och fljaktligen frhindrar ett s nra slktskap oss att skjuta tillbaks daterandet fr brytningen mellan perserna och sakafolket mer n ngra f rhundraden. En sammanfallande folkvandring sderut av nomadiska herdar p bda sidorna av Aralsjn skulle givetvis frekomma i en allmn frflyttelse sderut, och sdana folkvandringar kan ha frekommit ett flertal gnger. Hgst troligen frekom dessa nordiska invasioner, den ena efter den andra, i tusen r eller mer, med de senare frdunklande och utsuddande minnet av deras fregngare. D herdestammar lmnar sina grsmarker och attackerar sina jordbrukande grannar r anledningen s gott som alltid hungersnd orsakad av frlngd torka, och anledningar som dessa har om och om igen under historien satt de nomadiska stammarna i rrelse ver stora omrden. Under flera rhundraden vllde nya stammar sammansatta av nordiska folk, eller under nordiskt ledarskap, men alla arisktalande, ver de afghanska passagerna frn nordvst och tvingade framfr sig de tidigare folken. Tydliga spr av dessa successiva flden av ervrare str att finna i veddafolket i sig. Sakafolket och massageterna var, likt perserna, blonda och dolikocefala, och de har lmnat efter sig vaga spr av sitt blod hos de nu levande mongolinfluerade nomaderna i Turkestan, kirgiserna. Det gamla Baktrien

kvarhll sin nordiska och ariska prgel lngt efter Alexanders tid, och blev inte mongolinfluerade och erhll det frdrvliga namnet av Turkestan frrn under det sjunde rhundradet d det var det frsta offret i den omfattande serien av vildsinta invasioner frn norr och ster som, under olika mongoliska ledare, frstrde civilisationen i Asien och hotade dess existens i Europa. Detta lnga, blgda, arisktalande sakafolk var de stligaste medlemmarna av den nordiska rasen av vilka vi har dokumenterade spr. Kineserna knde vl till dessa "grngda djvlar, som de kallade efter deras tatariska namn, "wusun, "de lnga", och med vilka de kom i kontakt med omkring 200 f.Kr. i vad som nu r kinesiska Turkestan. Den zoroastristiska formen av den iranska gruppen av ariska sprk fortsatte att talas av dem frn sakafolket som blev kvar i det gamla Baktrien, och frn den hrrr en hel grupp av nra beslktade dialekter som fortfarande talas i Pamir, av vilka ghalcha r mest knt. Det mest stliga knda ariska sprket har nyligen blivit upptckt i Turkestan. Det r kallat tokhariska och r otvivelaktigt ett rent ariskt sprk, beslktat, egendomligt nog, med den vsterlndska gruppen snarare n med den indo-iranska. Det har blivit dechiffrerat frn nyligen funna inskriptioner och var ett levande sprk fre det nionde rhundradet e.Kr. Detta utgr ytterligare bevisfring rrande omfattningen och varaktigheten av det nordiska befolkandet av Baktrien. Av sakafolkets alla strlande ervringar terstr endast dessa indiska och afghanska sprk som spr efter deras invasioner. Vaga spr av deras blod har, som tidigare ppekats, sttt att finna i Pamir och i Afghanistan, men i sder har deras blonda drag frsvunnit, ven frn Punjab. Det kan vara s att lngden av ngra av bergsstammarna och av sikherna, och ngra ansiktsdrag av de senare, hrrr frn denna klla, men alla ljusa drag i huden, hret eller gonen hos det ursprungliga sakafolket har frsvunnit fullstndigt. Det lnga kraniumet ver hela Indien ska tillskrivas medelhavsrasen snarare n denna nordiska invasion, medan fr-draviderna och negroida i sdra Indien, med vilka de frra r mycket uppblandade, ocks r dolikocefala.

Kortfattat s representerar introduceringen i Iran och Indien av ariska sprk som iranska, ghalcha och sanskrit en lingvistisk, och inte en etnisk, ervring. Avslutandes denna omarbetning av de rasliga grundvalarna upp vilka Europas historia har sttt stadgad r det knappast ndvndigt att ppeka att de faktiska resultaten av de spektakulra historiska ervringarna och invasionerna har varit lngt mindre varaktiga n dessa av de mer frstliga triumferna som hrrr frn korsandet av tv olika raser, och att det relativa vertaget i sdana korsningar av de olika mnskliga underarterna i Europa frefaller att st i omvnt frhllande till deras samhlleliga betydenhet. Ofrnderligheten i fysiska drag och begrnsningen av de miljrelaterade effekterna till enbart individer r nu s alltigenom erknda av vetenskapsmn att det p sin hjd r en frga om tid innan de samhlleliga fljderna frn sdana korsningar kommer att vara gemensamt uppskattade av den stora allmnheten. S snart som den egentliga betydelsen och vikten av dessa fakta r vrdesatt av lagstiftare, kommer en fullstndig frndring i vr politiska struktur oundvikligen ga rum, och vr nuvarande tro p nyttorna av kunskapsfrmedling kommer att ersttas av ett terstllande baserat p rasliga vrden. D vi tar hnsyn till den utomordentliga lderdomligheten av de fysiska och andliga karaktrsdragen och stndaktigheten med vilken de verlever de miljrelaterade inslagen namngivna som sprk, nationalitet och regeringsformer, mste vi betrakta dessa omstndigheters frbindelse med den amerikanska rasens utveckling. Vi kan vara skra p att evolutionens framskridande r i full verkan idag under de naturlagar som kontrollerar den, och att den enda skra guiden mot framtiden ligger i studerandet av dessa lagars verkan i det frgngna. Vi amerikaner mste inse att de altruistiska ideal som har kontrollerat vr samhlleliga utveckling under det senaste rhundradet, och den grtmilda sentimentaliteten som har gjort Amerika till "en fristad fr de frtryckta", driver nationen mot en raslig avgrund. Om Smltdegeln tillts att koka utan kontroll och om vi fortgr med att flja vr inhemska devis och avsiktligt frblindar oss sjlva i frga om alla "skillnader mellan raser,

trosbeknnelser eller frger" kommer den inhemska amerikanska typen av kolonial hrstamning snart vara lika utdd som atenaren under Perikles dagar och vikingen under Rollos dagar.

FOTNOTER/FRKLARINGAR TILL DEN SVENSKA UPPLAGAN [1] James Ussher, 01-04-1581, Dublin, Irland 21-03-1656, Reigate, Surrey, England, var en irlndsk teologie professor i Dublin, Biskop i Meath, rkebiskop i Armagh och Irlands Primas under ren 1625-1656. Han pstod sig kunna datera vrldsalltets uppkomst till natten fre den 23 oktober, juliansk tid, eller den 21 september, gregoriansk tid, r 4004 f.Kr. [2] Boken gavs ut 1916 s kriget som syftas r frsts Frsta Vrldskriget, 1914-17. [3A] Vox Populi r latin fr Folkets rst. [3B] Vox Dei r latin fr Guds rst. Vox Populi och Vox Dei frekommer ihop som Folkets rst [r] guds rst men uttryckets betydelse var i sitt ursprungliga sammanhang det motsatta d den brittiske kyrkomannen och poeten Flaccus Albinus Alcuinus (ocks Alcuin av York eller Ealhwine) ska ha rtt Karl den Store att nec audiendi qui solent dicere vox populi vox Dei quum tumultuositas vulgi semper insaniae proxima sit, vilket betyder Och dessa skall inte lyssnas p som fortstter att sga: 'Folkets rst [r] Guds rst, d massans larmande aldrig ligger lngt frn galenskapen. [4A] Ordet Squaw, med betydelsen gift nordamerikansk indiankvinna, oavsett stam, r ett engelskt lneord och har sitt ursprung i en fonetisk stavning av ett ord frn algonkinsprket. Olika stavelser inom olika indianstammar frekommer, som squa, skwa, esqua, sqeh, skwe, que, kwa eller ikwe. En kvinna kallas Squawsuck, en liten flicka Squasese. [4B] Pappoose, eller papoose, frn algonkinsprkets papoos med betydelsen barn, r ett engelskt lneord frn algonkinsprket med ursprung hos indianstammen Narragansett. Engelskans betydelse r ett nordamerikanskt indianbarn, oavsett stam. [5] En peon r detsamma som en lantarbetare eller bonde. Ordet peon, eller peonage, kommer frn spanskans pon och dess huvudsakliga betydelse r beskrivandet av en lantarbetare eller bonde med liten eller ingen kontroll ver sina egna arbetsvillkor. I dess frldrade spanska betydelse stod pon, beskrivandes en person som frdas till fots, i

motfrhllande till caballero, en som frdas till hst, en ryttare eller en riddare, en peon sledes varande en vandrare eller en fotsoldat. Peon nufrtiden, i spanska sprkets betydelse, r detsamma som schackbonde. [6] Nya England, eller New England, r en region i nordstra USA som inbegriper de nutida staterna Massachusetts, Maine, New Hampshire, Vermont, Rhode Island och Connecticut. Nya England var en av de frsta europeiska bebyggelserna p den amerikanska kontinenten efter Jamestown, Virginia. Engelska protestantiska pilgrimer lade grunden till mycket av vad som idag r USA d de slog ned sina boplar i Plymouthkolonien, nutida Plymouth i Massachusetts, 1620. Strsta staden, med rge, tillika kulturellt och historiskt centrum, r Boston i delstaten Massachusetts, som grundades 1630. Andra strsta staden r Providence, Rhode Island, grundad 1636 av Roger Williams som frvisats av puritanerna i Massachusetts. USA:s frsta universitet, Harvard University, grundades i Cambridge, Massachusetts, hsten 1636. [7] Antebellum, eller snarare ante bellum, r latin och betyder fre kriget eller fre krig. I USA frekommer termen vanligtvis i samband med ett beskrivande av tillstndet i landet innan det Amerikanska Inbrdeskriget. Tiden efter kriget, Rekonstruktionstiden, kallas i ett liknande sammanhang fr Postbellum. [8] Napoleontiden kallas tiden mellan Napoleon Bonapartes statskupp den 9 november 1799 och slutet p De hundra dagarna den 28 juni 1815, inbegripande hans fall i Slaget vid Waterloo i Vallonien, Belgien, den 18 juni 1815. [9] Lgtyska eller plattyska, p tyska Nedderdtsch eller Plattdtsch och p nederlndska Nedersaksisch eller Nederduuts, r den tyska sprkvarianten som i huvudsak talas p lglandet, drav namnet, i norra Tyskland och i stra Nederlnderna. Sprket ingr i den lgsaxiska sprkgrenen. Historiskt talades lgtyska ven i delar av Polen och i Estland och Lettland och hade ocks en viss inverkan p de skandinaviska sprken. I idag talas lgtyska dialekter i den tyska diasporan i USA, Kanada, Sydafrika, Argentina, Uruguay, Paraguay och Brasilien. [10] Slesvig r detsamma som Jutland; Schleswig p tyska och Snderjylland p danska, p svenska Sdra Jylland. [11] Hindustan r ett annat namn fr Indien. [12] Hgtyska, Hochdeutsch, r det sprkhistoriska samlingsnamnet p de tyska dialekter som genomgtt den hgtyska ljudskridningen. Hgtyskan talas idag framfrallt i sdra och mellersta Tyskland och i

sterrike, Schweiz, Luxemburg och Liechtenstein. Hgtyska dialekter talas ocks i delar av Polen, Belgien, Frankrike, Italien och Transsylvanien i Rumnien. I den tyska diasporan talas dessa sprkvarianter i delar av Ryssland, USA, Argentina och Namibia. Namnet hgtyska kommer frn att sprket utvecklades i de bergiga omrdena i sdra och mellersta Tyskland, runt Alperna och p hglandet. [13] Amerikas Gulfstater r de fem staterna som har havskust mot Mexikanska golfen; Texas, Louisiana, Mississippi, Alabama och Florida. [14] Under lng tid ansgs Godahoppsudden (p engelska Cape of Good Hope; Kaap die Goeie Hoop p afrikaans) vara Afrikas sydligaste udde och av seglare kallades den i vanligt tal endast the Cape, Udden. Senare har Agulhas visat sig vara Afrikas sydligaste udde. Exakt vilken udde som avses hr, boken gavs ut 1916, r inte helt klart. [15] Nya Frankrike kallades de kolonier i Kanada och USA som stod under Frankrikes kontroll mellan 1534 och 1763. Sin kulmen ndde Nya Frankrike omkring r 1712 d besittningen omfattade fem stora kolonier, de var Kanada, Akadien (dagens New Brunswick, Nova Scotia och Prince Edward Island), Hudson Bay, Newfoundland och Louisiana. [16] Nya Spanien kallades de nord och centralamerikanska kolonierna som stod under Spaniens och den spanske konungens kontroll mellan 1525 och 1821. Nya Spanien omfattade stora delar av dagens USA, de nutida staterna Kalifornien, Nevada, Utah, Colorado, Wyoming, Arizona, New Mexico och Texas, i norr till Guatemala och Costa Rica i Centralamerika i sder, inbegripet de karibiska arna Kuba, Santo Domingo och Puerto Rico. [17] Heloterna var ursprungsinvnare i Lakonien och Messenien och en underkuvad befolkningsklass i den antika grekiska staten Sparta, som var uppkallad efter Spartanerna, som i sin tur var en del av de doriska stammar som besegrade och frslavade heloterna d de intog landet. Heloter hr r en liknelse med en talrikare underkuvad befolkning. [18] De mrka rhundradena i antikens Grekland frekommer frn omkring r 1100 f.Kr till omkring r 750 f.Kr. Arkeologiska fynd och historisk beskrivning visar p en civilisationskollaps. [19] Menap, eller Menap-istiden, kallas i norra Europa en av de tidiga nedisningarna under den geologiska epoken Pleistocen, Pleistocen som i arkeologiska sammanhang motsvaras av Paleolitikum. Menap-istiden har motsvarigheter i andra geografiska omrden. I Alperna gr samma istid under namnet Gnz-istiden, p de Brittiska arna Beeston-istiden, efter Beeston Cliffs i Norfolk, och i Nordamerika Nebraskan-istiden.

[20] Holstein, eller Holstein-mellanistiden, kallas i norra Europa den andra stora mellanistiden under Pleistocen. I Alperna gr samma mellanistid under namnet Mindel-Riss-mellanistiden, p de Brittiska arna Hoxnian-mellanistiden och i Nordamerika Yarmouth-mellanistiden. [21] Antropoida apor, eller mnniskolikande apor, kallas de apor som p ett eller annat vis uppvisar drag som pminner om mnniskans. Denna familj inkluderar fyra sorter; gibbonapan i sydstra Asien, orangutangen p Borneo och Sumatra, gorillan i vstra ekvatoriala Afrika och schimpansen i vstra och centrala ekvatoriala Afrika. [22] Saale-nedisningen, eller Saale-istiden, kallas i norra Europa den tredje stora nedisningen under Pleistocen. I Alperna gr samma period av nedisning under namnet Riss-istiden, p de Brittiska arna Wolston-istiden och i Nordamerika Illinoian-istiden. [23] Eem, eller Eem-mellanistiden, kallas i norra Europa den tredje stora mellanistiden under Pleistocen. I Alperna gr samma mellanistid under namnet Riss-Wrm-mellanistiden, p de Brittiska arna Ipswichmellanistiden och i Nordamerika Sangamon-mellanistiden. [24] Eoanthropus dawsoni, latin fr Dawsons gryningsmnniska, uppkallad efter samlaren Charles Dawson som gjorde fyndet 1912 i Piltdown-stenbrottet inte lngt frn Uckfield, Sussex. Senare visade sig fyndet dock vara ett falsarium. [25] Den sista av de fyra stora nedisningarna under Pleistocen, Weichsel-istiden, har ftt sitt namn av den polska floden Wisla, p tyska Weichsel, vilket r detsamma som Vistula. Andra delar av samma istid gr under olika namn. I Alperna kallas densamma fr Wrm-istiden, p de Brittiska arna Devensian-istiden och i Nordamerika Wisconsin-istiden. [26] Maglemosekulturen r uppkallad efter fyndplatsen Mullerup, Maglemose, p vstra Sjlland, Danmark. I Sverige tros Maglemosekulturens befintlighetsomrde, efter de fynd som gjorts, ha ntt frn Bare mosse, Svalvs socken, och Agerds mosse, vid Ringsjn, i Skne i sder till Anderstorp och Nennesmo i Smland i norr. [27] Campignien r en period uppkallad efter en grupp forntida freml som upphittades ovan jord i slutet av 1800-talet i Campigny i norra Frankrike. [28] Slaget vid Senlac Hill r mer bekant som Slaget vid Hastings och stod mellan anglosaxarna, ledda av kung Harald Godwinson, och normanderna, som tillsammans med bretonska och flandriska styrkor leddes av Vilhelm Ervraren, vid Senlac Hill runt 10 kilometer utanfr

Hastings i Sussex i sydstra England, 14 oktober 1066. Kullen lg p den tiden 84 meter ovan havet och normanderna hade svrt att forcera anglosaxarna och ta sig upp till toppen. Endast d man ltsades dra sig tillbaka, och Haralds trupper fljde efter ner, kunde man mtas i strid man mot man. Normanderna segrade och kung Harald Godwinson stupade. Senlac Hill kallades till en brjan fr Santlache, sandflde, i England, ngot som normanderna genom en ordlek gjorde om till Sanguelac, blodflde [se blodbad], vilket senare kom att kortas ned till Senlac. [29] Herakles Stoder r detsamma som Gibraltar sund, vattnen dr Medelhavet mter Atlanten. I antikens Grekland kallades sundet fr Herakles Stoder och bortom dessa ska, enligt Platon, Atlantis ha sjunkit till botten. Ett nordiskt medeltida namn p sundet r Njrvasund. [30] Thule, eller Ultima Thule [Thule vid utkanten], r ett legendomspunnet historiskt landomrde i nordvstra Nordsjn eller stra Atlanten. I grekisk och romersk historiebeskrivning r Thule frst omtalat av den grekiske utforskaren och handelsresanden Pytheas frn Massalia, 380 f.Kr 310 f.Kr., som p 320-talet f.Kr. reste till Britannien. Enligt Pytheas verk Om Havet lg Thule sex dagsresor norr om Britannien, vid ishavet och att natten endast varade 2-3 timmar om dagen under sommaren. Norr om Thule lg havet fruset och solen gick inte ned alls under sommaren. Thules befolkning var enligt Pytheas ett bondefolk som tillverkade honung, t frukt och drack mjlk. Om Kassiteriderna, Tennarna, och Thule verkligen var samma landomrde str hljt i dunkel, om inte under strsta tvivel. Mer troligt r att Thule r ett mer eller mindre till lika delar fiktivt som verklighetsbaserat beskrivande av antingen Island eller Frarna. Andra landomrden som skulle kunna komma p tal som Thule r Grnland, Shetlandsarna, Orkneyarna, Hebriderna eller delar av Nordnorges kustlandskap. Enligt den grekiske astronomen Ptolemaios var Thule ett namn fr det nordligaste bebodda landet, p s vis lika, om inte mer, ospecificerat. Thule skulle ocks kunna ses som en variant p legenden om Atlantis, den sjunkna kontinenten. Tyska ordenssammanslutningen Thule-Gesellschaft, Thulesllskapet, grundat av Rudolf von Sebottendorff och Jrg Lanz von Liebenfels 1918-1919 [och sprunget ur Walter Nauhaus studiegrupp Germanenorden], som var en av de viktigaste frelparna till Deutsche Arbeiterpartei (DAP) och Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP), tog sitt namn frn legenden om Thule och den stora nordiska rasen som levde dr. Flertalet tidiga medlemmar av dessa tv senare

organisationer, som var centrala fr den tyska nationalsocialismen, var ocks medlemmar av, eller hade kopplingar till, Thulesllskapet, som exempelvis Karl Harrer, Rudolf Hess, Hans Frank, Alfred Rosenberg, Dietrich Eckart, Karl Fiehler, Wilhelm Frick, Heila von Westarp och Prins Gustav Thurn und Taxis. Andra namn fr Thule r exempelvis Thyle, Thile och Tile. Island p glisk skotska heter Innis Tile, vilket bokstavligen betyder n Thule. [31] Furor Normannorum r latin fr nordmnnens raseri. Enligt traditionen ska vikingarnas plundringstg p de Brittiska arna under 700talet och 800-talet ha framkallat en stor oro hos den inhemska befolkningen och de fredliga kristna munkarna i klostren i England ska, enligt samma tradition, ha bett till gud om nd med orden A furore Normannorum, libera nos Domine, vilket betyder du milde Gud, bevare oss nordmnnens raseri. [32] La Tne-kulturen r en kultur associerad med jrnldern i norra Europa. Den r uppkallad efter fyndplatsen La Tne, belgen norr om Neuchtelsjn i Schweiz. Det var under en torka som fick sjns vattenniv att sjunka betydligt som fritidsarkeologen Hansli Kopp, 1857, gjorde fynden bestende av urldriga jrnvapen och strre timmerkonstruktioner. Mer fynd gjordes senare i hela omrdet. [33] Ceylon r detsamma som nutida Sri Lanka. [34] Hellas r, frsts, detsamma som Grekland. Hr terges Grekland som Grekland och Hellas som Hellas trots att de, i historisk liksom i nutida andemening, r tv olika namn fr samma sak. [35] Cisalpina Gallien, p latin Gallia Cisalpina, med betydelsen Gallien p den hr sidan av Alperna, var ett geografiskt omrde som omfattade norra Italien, inbegripande de nuvarande regionerna Emilia-Romagna, Friuli-Venezia Giulia, Ligurien, Lombardiet, Piemonte, Trentino-Alto Adige/Sydtyrolen och Veneto. Omrdet befolkades sedan 300-talet f.Kr av galler och gick ocks under namnet Hitre Gallien, p latin Gallia Citerior, och Provincia Ariminum, p svenska Provinsen Rimini. Cisalpina Gallien var en romersk provins i omkring fyrtio r, mellan 81 f.Kr 42 f.Kr. [36] Magna Graecia r latin fr Stora Hellas, eller Stora Grekland. Magna Graecia omfattade de omrden i sdra Italien, inkluderat Sicilien, som koloniserades av greker frn 800-talet f.Kr. De frsta grekiska kolonierna i Italien var Pithekusai, ocks Pithekoussai eller Pithecussae, kallad Aenaria av romarna, vilket r detsamma som nutida Ischia, en vulkan i Tyrrenska havet strax utanfr Neapelbukten, Kampanien; Kyme

[Cumae], ocks det i Kampanien; och Syrakusa [Siracusa] och Naxos p Sicilien. Andra betydande grekiska kolonier som senare kom att inbegripas i Magna Graecia var exempelvis Metapontion [Metaponto], Taras [Taranto], Neapolis [Napoli, Neapel], Posidonia [Paestum], Kroton [Crotone], Kapue [Capua], Subaris [Sibari], Rhegion [Reggio Calabria], Arpi, Brentesion [Brindisi], Kallipolis [Gallipoli], Katana [Catania], Akragas [Agrigento], Mylae [Milazzo], Tauromenion [Taormina] och Zankle [Messina]. Grekiska kolonier i andra delar av Italien inbegriper ocks exempelvis Hatria, nutida Atri i Abruzzo, en viktig grekisk hamnstad som givit namn t Adriatiska havet, Ariminum, nutida Rimini i Emilia-Romagna, och Ankon, nutida Ancona i Marche. Den grekisk-helleniska kulturen infrlivades genom rhundradena med den italienska och kom att utgra en del av den romersk-latinska civilisationen. [37] Lakedaimon, ocks Lakedemon eller Lakedaemon, var ett annat namn fr staten Sparta under Antiken. Homeros och Herodotos talade alltid om Sparta som Lakedaimon. Greklands sju vise, frn Platons dialog Protagoras, tog efter Lakedaimons vanor. Som ordet spartansk har sitt ursprung i statens Spartas lag att krigarna endast fick ha det allra erforderligaste till hands har ordet lakonisk, frn deras vana att tala fr sig kort och koncist, sitt ursprung i samma stat men frn dess andra namn. Ett exempel p en sdan kortfattad mening r mtta i allt. De sju vise omtalade av Platon i Protagoras r Thales av Miletos, Pittakos av Mytilene, Bias av Priene, Arkont Solon av Aten, Kleobulos av Lindos, Myson av Chene och Chilon av Sparta. Andra har ocks omtalats i samband med De sju vise, exempelvis Periandros av Korint. [38] Konstantin XI Palaiologos, eller Konstantinos Draganis Paleologos, 09-02-1404, Konstantinopel, Bysantinska riket 29-05-1453, Konstantinopel, Bysantinska riket. [39A] Propontis r det historiska grekiska namnet p Marmarasjn, innanhavet som genom Hellesponten i sder och Bosporen i norr ansluter Medelhavet till Svarta Havet. [39B] Micklagrd var de svenska vikingarnas namn p den dtida romerska och bysantinska huvudstaden Konstantinopolis [Konstantinopel], nuvarande Istanbul. Staden grundades av grekerna omkring 600 f.Kr. som Byzantium, eller Byzantion. D romarna gjorde staden till sin 330 e.Kr. kallades densamma Nova Roma, Nya Rom, fram till r 337 e.Kr. [40] Kriget som refereras till hr r konflikten mellan Frankrike och Tukolor-riket i nuvarande Senegal, Guinea och Mali, en islamistisk gudsstat

grundad av El-Hadj Oumar Tall, 1797-1864. Frankrike slog ner p och besegrade Tukolor-riket som upphrde att existera inte lngt drefter. [41] Venus i romersk mytologi motsvaras av Afrodite i grekisk mytologi, krlekens och fruktbarhetens gudinna. Hon ska enligt legenden ha uppstigit ur havets skum och ordet afrodite p grekiska betyder ocks uppstigen ur skum. [42] Soter r grekiska fr Frlsare, Sotern sledes Frlsaren som i det hr fallet r liktydigt med Jesus Kristus. [43] Litus Saxonicum, eller Litoris Saxonici, p svenska "Saxiska kusten", r samlingsnamnet p de mnga frskansningarna som Romarriket uppfrde p bda sidorna av Engelska kanalen, i Britannien och Gallien, under det tredje rhundradet e.Kr. Exempel p sdana frskansningar i England r Gariannonum i byn Burgh Castle, Norfolk; Portus Dubris i nutida Dover, Dover Castle, Kent; Anderitum i Pevensey, Pevensey Castle, East Sussex och Portus Adurni i Portchester, Portchester Castle, Hampshire. [44] Vedaskrifterna, hinduismens allra lderdomligaste heliga skrifter som gr tillbaka till 1000-1500 f.Kr., r vanligtvis indelade i fyra bcker, Rigveda [versernas veda], Samaveda [sngernas veda], Yajurveda [offerformlernas veda] och Atharvaveda [atharvernas veda], och r frfattade p mycket lderdomlig fornindisk sanskrit. BIBLIOGRAFI Fljande listade arbeten r till behjlplighet fr sdana lsare som m nska att underska de antropologiska aspekterna avhandlade i denna bok. Avebury, Lord - Prehistoric Times. 1913. Beddoe, J. - Diverse arbeten. Boule, M. - Revue d'Anthropologie. 1888, 1905 och 1908. Breuil, I'Abbe H. - Diverse arbeten. Broca, Paul - Diverse arbeten. Cartailhac, E. - Diverse arbeten. Chamberlain, Houston Stewart - Foundations of the XIXth Century. Collignon, R. - Diverse arbeten. Darwin, Charles - Descent of Man. Davenport, Charles Benedict - Heredity in Relation to Eugenics. 1911. Deniker, J. - The Races of Man. 1901. Duckworth, W. L. H. - Morphology and Anthropology. 1904. Prehistoric Man. 1912.

Flinders-Petrie, W. M. - Revolutions of Civilization. 1912. Galton, Sir Francis - Hereditary Genius. 1892. Gowland, W. - Metals in Antiquity. Jour. Roy. Anth. Inst., XLII, 1912, sid. 245 et seq. Haddon, A. C. - Wanderings of Peoples. 1912. Races of Man. The Study of Man. 1898. Harle, E. - Diverse arbeten. Hauser, O. - Diverse arbeten. Hrdlicka, Dr. A. - The Most Ancient Skeletal Remains of Man. 1914. Huntington, Ellsworth - Pulse of Asia. 1907. Palestine and Its Transformation. 1911. Civilization and Climate. 1915. Johnston, Sir Harry H. - Views and Reviews. 1912. Colonization of Africa. 1905. The Opening Up of Africa. 1911. Keane, A. H. - Man, Past and Present. 1900. Ethnology. 19O1. Keith, Arthur - Antiquity of Man. 1915. Klaatsch, H. - Homo Aurignacius Hauseri. 1909. Klaatsch, H., och Hauser, O. - Archiv fur Anthropologie. 1908. MacCurdy, G. G. - The Eolithic Problem. 1905. The Antiquity of Man in Europe. 1910. Metchnikoff, Elie - Nature of Man. 1903. Mierow, Chas. C. - The Gothic History of Jordanes. Morgan, Thomas Hunt - Heredity and Sex. 1914. Heredity and Environment. 1915. Munro, John - Story of the British Race. 1907. Munro, R. - Paleolithic Man and the Terramara Settlements. Obermaier, H. - L'Anthropologie. 1908 och 1909. Osborn, Henry Fairfield - Age of Mammals. 1910. Men of the Old Stone Age. 1915. Payne, Edward John - History of the New World Called America. 1899. Penck, A. - Zeitschrift fur Ethnologie. 1908. Peyrony, M. och Capitan, L. - Bulletins de la Societe d'Anthropologie de Paris. 1909-1910. Quatrefages, A. de - Diverse arbeten. Rathgen, F. - Die Metalle im Alterthum. 1915. Reid, G. Archdall - Principles of Heredity. 1905. Laws of Heredity. 1910. Retzius, A. A. - Diverse arbeten. Retzius, M. G. - Diverse arbeten. Ridgeway, W. - Early Age in Greece. 1907. The Thoroughbred Horse. 1905.

Ripley, W. Z. - Races of Europe. 1899. Rutot, A. - Diverse arbeten. Salisbury, R. D. och Chamberlain, T. C. - Geology. 1905. Schoetensack, O. - Der Unterkiefer des Homo heidelbergensis. 1908. Schwalbe, G. - Vorgeschichte des Menschen. Zeitschrift fur Morphologie und Anthropologie. 1906. Sergi, Giuseppe - The Mediterranean Race. 1901. Smith, G. Elliot - The Ancient Egyptians. 1911. Och andra arbeten. Sollas, W. J. - Ancient Hunters. 1911. Taylor, Isaac Diverse arbeten. Villari, Pasquale - The Barbarian Invasions of Italy. 1902. Woodruff, Charles Edward - Effects of Tropical Light on White Men. 1905. Expansion of Races. 1909. Woods, Frederick Adams - Heredity in Royalty. 1906. Woodward, A. S. Diverse arbeten. Zaborowski, S. - Paris. Les Aryens en l'Asie et l'Europe.

PERSONINDEX A Akilles Alcuinus, Flaccus Albinus; Alcuin av York; Ealhwine Alexander den Store; Alexander III av Makedonien Anak Aristoteles Augustus, Kejsare; Gaius Octavius Thurinus; Gaius Julius Caesar Octavianus Avebury, Lord B Beddoe, J. Bias av Priene Boule, M. Brennus Breuil, I'Abbe H. Broca, Paul

C Caesar, Gaius Julius Capitan, Louis Cartailhac, E. Chamberlain, Houston Stewart Chamberlain, T. C. Chilon av Sparta Collignon, R. D Dante, Alighieri Dareios I av Persien; Dareios den Store; Darius Darwin, Charles Davenport, Charles Benedict David Davison, Charles Stewart Dawson, Charles De Geer, Baron Gerard Jacob Deniker, J. Diogenes Dominian, Leon Duckworth, W. L. H. E Eckart, Dietrich Elisabet I, Drottning F Fiehler, Karl Filip Flinders-Petrie, William Matthew Frank, Hans Frans I av Frankrike Frick, Wilhelm G Grant, Madison Galton, Sir Francis Gowland, W.

H Haddon, Alfred Cort Harald; Harald II av England; Harald Godwinson Harle, E. Harrer, Karl Hauser, O. Henrik VIII av England Henrik Fgelfngaren; Henrik I av Sachsen Herodotos Hess, Rudolf Homeros Hrdlicka, Dr. A. Humboldt, von Huntington, Ellsworth J Johnston, Sir Harry H. K Karl I av Spanien; Kejsare Karl V Karl den Store Keane, A. H. Keith, Arthur Klaatsch, H. Kleobulos av Lindos Konstantin; Konstantin XI Palaiologos Kopp, Hansli Kristus, Jesus Kyros L Lanz von Liebenfels, Jrg Ludvig XIV M MacCurdy, George Grant Marius, Gaius Martell, Karl Mendel, Johann Gregor Metchnikoff, Elie

Michelangelo; Michelangelo di Lodovico Buonarroti Simoni Mierow, Charles Christopher Morgan, Thomas Hunt Munro, John Munro, R Myson av Chene N Napoleon; Napoleon Bonaparte Nauhaus, Walter O Obermaier, H. Osborn, Henry Fairfield P Payne, Edward John Penck, A Periandros av Korint Perikles Peyrony, M. Elie Pittakos av Mytilene Platon Prokrustes Ptolemaios Pyne, M Taylor Pytheas frn Massalia Q Quatrefages, Armand de R Rafael; Raffaello Sanzio Ripley, William Z. Rathgen, F. Reid, G. Archdall Retzius, Anders Adolf Retzius, Magnus Gustaf Ridgeway, W. Rollo av Normandiet; Rollo Vikingen Rosenberg, Alfred Rutot, A.

S Salisbury, R. D. Schoetensack, Otto Karl Friedrich Schwalbe, G. Sebottendorff, Rudolf von Sergi, Giuseppe Smith, G. Elliot Sokrates Sollas, W. S. Solon, Arkont av Aten T Taylor, Isaac Tall, El-Hadj Oumar Thales av Miletos Thurn und Taxis, Prins Gustav Tizian; Tiziano Vecellio Trajanus, Kejsare U Ussher, James V Venus; Afrodite Vilhelm Ervraren Villari, Pasquale Vinci, Leonardo da W Westarp, Heila von Williams, Roger Woodruff, Charles Edward Woods, Frederick Adams Woodward, A. S. Z Zaborowski, S.